Säteri
Säteri var benämningen på en jordbruksegendom som ägdes och beboddes av en adelsfamilj och var därmed skattebefriad. Krav fanns dessutom på ståndsmässig bebyggelse. Säteriet var huvudgård i ett godskomplex med underlydande frälsehemman, torp och backstugor. I princip skulle huvudgården omfatta minst två mantal jord därtill kom de underlydande enheterna. De frälsehemman som geografiskt var belägna i nära anslutning till huvudgården låg inom ”rå och rör” och var också de befriade från skatt och andra pålagor. De betecknades tillsammans med sätesgården som ”ypperligt frälse”. Vilka gårdar som skulle tillhöra ”rå och rör” var förhandlingsbart och har därför skiftat över tid. Särskilda förmåner gällde även för de gårdar som låg inom den så kallade ”frihetsmilen”. Milens längd tycks ha kunnat varierat.
Möjligheten att bilda säterier upphörde 1686 och under 1700-talet började säteriernas särskilda förmåner avskaffas. Ofrälse ståndspersoner fick 1723 rätt att förvärva viss frälsejord. Den rättigheten utsträcktes ytterligare 1789 och innefattade även bönder. Det ypperliga frälset var dock förbehållet adeln fram till 1809 då blev tillåtet för alla ofrälse personer, inklusive allmogen, att köpa frälsejord.
Fideikommiss
Fideikommiss är en rättslig handling som föreskriver hur och i vilken ordning en viss egendom, ofta ett större gods, skall överföras mellan generationer. Syftet har varit att garantera att egendomen inte splittras upp på flera ägare utan går odelad till en enda arvinge. Ett fideikommiss fick inte heller belånas eller på något vis avyttras. I dagligt tal menar man med fideikommiss vanligen själva egendomen och inte det juridiska dokumentet. Frågan om fideikommissens fortsatta existens har under århundraden varit en omdebatterad fråga och riksdagen 1809/1810 förbjöd bildandet av nya fideikommiss.
I november 1963 antog Sveriges riksdag den så kallade avvecklingslagen. Den innebar att alla kvarvarande fideikommiss skulle upplösas vid innehavarens död. Regeringen gavs dock rätt att besluta om undantag från avvecklingslagen för egendomar av synnerligt kulturhistoriskt värde. Dessutom fick regeringen rätt att ge tillstånd för bildandet av fideikommissaktiebolag vilket gjorde det möjligt att hålla stora egendomar intakta. Vidare kan staten lösa in ett fideikommiss för att förhindra dess upplösning. Avvecklingslagen gav även möjlighet att förlänga tidsfristen. Runt sekelskiftet 2000 använde regeringen kulturarv som ett argument för att behålla fideikommiss oförändrade. Ännu i början av 2020-talet kvarstod ett tiotal fideikommiss.1
- Magnus Bergman, ”Fideikommiss som kulturarv: Argumentation vid förlängningar av fideikommiss 1995–2006”. Historisk tidskrift 2024:4, s. 659–687. ↩︎