Jonsbergs säteri

Ätten Ulfsparres jordägande i Jonsbergs socken sträckte sig över tre generationer av män och fördes därefter vidare ytterligare en generation på kvinnosidan. Det inleddes 1574 med att hertig Karl, senare kung Karl IX, donerade arv och eget hemmanet Jonsberg till Kristoffer Eriksson Ulfsparre (1542–1586). Och fortsatte med att dennes bror och brorsbarn kraftigt utvidgade ättens jordinnehav i Jonsberg.¹

Den gård som 1574 förlänades Kristoffer Eriksson Ulfsparre är tidigast känd från ett medeltida brev daterat i Tälje 1317. Där framkommer att hertig Erik beslutat att de frälsemän som tillägnat sig lägenheter av allmänningen – Brythiamarken – på båda sidor om Bråviken skall återlämna dem till kronan. Förutom Jonsberg namnges ytterligare elva gårdar.²

Gårdarna ifråga låg således på allmän mark och kronan betraktade dem som sin egendom. Bönder som bröt ny jord, odlade och bosatte sig på kronans allmänningar fick dock behålla sina hemman mot att de betalade skatt till kronan. Sådana gårdar kallades stubbehemman och behandlades som kronogårdar. Jonsberg har sannolikt anlagts som ett stubbehemman. 

I brevet nämns också att Jonsberg tidigare hetat Menaoos. ”Oos” betyder åmynning och Mena var dåvarande namnet på det som senare blev Jonsbergsån. Gården låg följaktligen vid ån Menas utlopp i Bråviken. Brevskrivaren menar att Jonsberg och övriga nämnda gårdar var kronoegendomar brukade av landbor som betalade avrad till kronan. Brevet har dock visat sig vara en förfalskning, åtminstone feldaterat. Det har troligen tillkommit i början av 1400-talet för att legitimera kronans krav på gårdarna i samband med drottning Margaretas räfst.³ Genom räfstetinget 1413 tilldömdes adeln fem av de elva omtvistade gårdarna, bland dem Jonsberg (se ovan Medeltida Jonsberg).

Vid 1500-talets mitt fördes Jonsberg med flera omkringliggande hemman in bland Gustav Vasas arv och eget (se ovan). Kungen ärvde dessa gårdar efter sin hustru, drottning Margareta Eriksdotter Leijonhuvud (d. 1551), som i sin tur ärvt dem efter sin mor Ebba Eriksdotter Vasa (d. 1549). Arv och eget omfattade vid denna tid över 5 200 hemman.

Gustav Vasa avled 1560 och efterträddes av sonen Erik XIV. Han lät rannsaka faderns stora mängd av arv och eget gårdar och fann att många av dem inte var Vasa-familjens privata egendom utan tillhörde kronan. Andra hade anskaffats på ett otillbörligt sätt och skulle återgå till de förra ägarna. Genom dessa och andra åtgärder halverades mängden arv och eget till omkring 2700 hemman. Jonsberg var ett av de kvarvarande.

Erik XIV avsattes 1568 och efterträddes av sin bror Johan III. Denne förlänade 1569 Jonsberg med kvarn och idfiske till Nils Hansson Brask (d. 1590). Den senare var född i Linköping och systerdotter till biskop Hans Brask, han med ”brasklappen”. Erik XIV hade 1563 låtit fängsla Nils Hansson Brask och bland medfångarna fanns blivande Johan III. När hertig Johan tog över kronan 1569 frigavs Nils Hansson Brask och blev stadsskrivare i Stockholm för att senare utnämnas till borgmästare. Förläningen av Jonsberg kan ha varit ett tack för visad lojalitet och dessutom hyste båda två sympatier för katolicismen.

I samband med skifte av arv och eget gårdarna 1572 tillföll bland andra Jonsberg jämte Björnö, Djäknetorp, Håcklö, Klockarbo och Stockholmstorp hertig Karl och benämns i fogderäkenskaperna som ”hertig Karls hemman”. Dit hörde också två hemman i Vagnstad i Häradshammar.

Arvsskiftet 1572 medförde att förläningen av Jonsberg till Nils Hansson Brask löpte ut. Och hertig Karl valde att donera Jonsberg till Kristoffer Eriksson Ulfsparre. Efter den senares död 1586 överfördes donationen till hans bror Hans Eriksson Ulfsparre (d. 1616) gift med Elin Claesdotter Tott (d. 1632). Dessutom förlänades han de fem ovannämnda arv och eget gårdarna: Björnö, Djäknetorp, Håcklö, Klockarbo och Stockholmstorp samt torpet Skogen.⁴ Förläningen utsträcktes 1589 till livstid och 1597 till ”evärdlig egendom” och innefattade då även de två hemmanen i Vagnstad by. Jonsberg och de övriga fem gårdarna utgjorde tillsammans grunden för säteribildningen med Jonsberg som huvudgård.

Hans Eriksson Ulfsparre (d. 1616) hade en diger meritlista: kammarjunkare, lagman, överste, kansler, hovråd, ståthållare på Kalmar slott i flera omgångar, ståthållare på Stockholms slott, sändebud och kommissarie vid förhandlingar med Danmark och kung Sigismund, medlare mellan hertig Karl och kung Johan III med mera. För allt detta arbete i kronans tjänst fick han flera småländska socknar i förläning förutom det stora godset Värnanäs i Halltorps socken, strax söder om Kalmar. Till godsinnehavet hörde också Jonsberg med flera hemman i Häradshammars socken. Hans Eriksson Ulfsparre var en av Sveriges rikaste män.

Det var således denne Hans Eriksson Ulfsparre som byggde upp Jonsbergs säteri och väsentligen utökade gårdsinnehavet. Genom en serie av affärer och uppgörelser mellan Ulfsparre och hertig Johan av Östergötland tillfördes säteriet mellan 1609 och 1613 femton hemman i Jonsberg enligt följande:

Till Jonsbergs säteri hörde därmed 20 hemman inklusive de fem arv- och eget-gårdarna. Därtill kom fyra hemman i Häradshammar, varav två i Hylinge by och ett i vardera av Vånga och Önsätters byar. Det sistnämnda köptes från Gottenvik. Sedan tidigare ägde Ulfsparre två hemman i Vangstad by. Gårdsinnehavet sträckte sig som vi sett långt utanför hemsocknen och innefattade totalt 33 hemman, enligt Almquist.⁵

Efter Hans Eriksson Ulfsparres död 1616 övertogs säteriet av hans änka Elin Claesdotter Tott – ”fru Elin till Jonsberg” – (c. 1561–1632) och efter henne följde deras son Åke Hansson Ulfsparre (1597–1657). Liksom fadern intog Åke Hansson Ulfsparre en framträdande position i det svenska samhället. Han gjorde militär karriär och blev amiral, senare utsågs han till landshövding i såväl Gotlands som Kronobergs län och riksråd hos drottning Christina. Han lär för övrigt ha varit en favorit hos drottningen. 

Familjens gårdsinnehav i Jonsberg utökade Åke Hansson Ulfsparre genom att 1642 byta till sig skattehemmanen Ribbingstorp och Utsätter samt stubbehemmanet Rumgärdet.⁶ J.A. Almquist menar att Ulfsparre vid samma tid även skulle ha bytt till sig frälsehemmanet Skallgärdet från Fredrik Stenbock.⁷ Därefter nådde Jonsbergs säteri sin största omfattning med 23 underlydande hemman bortsett från Skallgärdet. Bredåker och Klockarbo⁸ avhystes efter hand och lades samman med sätesgården till 2½ oförmedlat mantal⁹ Jonsberg. Till säteriet hörde även en mjölkvarn som man fick skatta för. Idfiske och ollonskogar var andra tillgångar som kronan belade med skatt.

Åke Hansson Ulfsparre var gift med Margareta Claesdotter Kyle (d. 1654) och hade med henne åtta barn. De som tog över familjens egendomar i Jonsberg var sönerna Hans Åkesson Ulfsparre (1632–1688) och Åke Åkesson Ulfsparre (1644–1701). Den yngre av de två bröderna Ulfsparre tycks ha varit den som tog över ansvaret för Jonsbergs säteri.

Den äldre brodern – Hans Åkesson Ulfsparre – byggde sig efter faderns död ett eget säteri. Först återgav han för en kort tid omkring 1660 Ugglö i Häradshammar dess säterinatur och överförde till Ugglö flera av Jonsbergs säteris underlydande gårdar, bland dem Ribbingstorp, Mönnerums by, Narvetorp, Fettsäter, Björnö och Ramnö. Strax därefter, och senast 1665, gjorde Hans Åkesson Ulfsparre istället Ribbingstorp till huvudgård för sitt säteri efter att ha låtit bebygga gården ståndsmässigt och med Ugglö som underlydande ladugård.¹⁰

Det nya säteriet gavs namnet Broxvik efter det till Per Brahe d.y. (1602–1680) sålda fädernegodset utanför Gränna. Fördelningen mellan bröderna kan ha berott på att det nybyggda Broxvik sågs som ättens huvudgård vilken skulle besittas av äldste brodern.  Mönnerums by, Fettsätter, Björnö och Ramnö lades samtidigt in som frälse under Broxvik efter att en kort tid ha tillhört det nu avvecklade Ugglö säteri. Narvetorp hamnade samtidigt under Skenäs genom en bytesaffär med kronan och pantsattes till Margareta Adlers arvingar.¹¹

I samband med säteribygget av Broxvik hamnade Ulfsparrarna i ekonomiska trångmål. För att få erforderliga lån pantsattes Jonsbergs säteri till Conrad Falkenbergs (1591–1654) arvingar.¹² Parallellt pågick en rättstvist om arvet efter Åke Hansson Ulfsparre. Dennes brorsdotter Helena Eriksdotter Ulfsparre (1638–1683) hade genom sin make Helmut Otto von Winterfeld (d. 1694) öppnat process mot övriga arvingar bland dem hennes kusiner Hans Åkesson Ulfsparre och Åke Åkesson Ulfsparre. Under dessa turbulenta decennier tillhörde Jonsbergs säteri enligt jordeböckerna Åke Åkesson Ulfsparre. Rättstvisten avgjordes 1680 och von Winterfeld med familj medgavs rätt att inneha såväl Jonsberg som Broxvik.¹³

Förutsättningarna förändrades dock helt några år senare genom reduktionen. Jonsbergs säteri, liksom Broxviks säteri, med underlydande hemman drogs 1683 in till kronan. Men redan 1684 inleddes en byteshandel som tillsammans med andra jämkningar ledde till att flertalet underlydande hemman återgick till bröderna Ulfsparre. Kronan behöll dock den årliga räntan från de två skattehemmanen i Mönnerums by. Braskebo, Jägerstorp, Mönsebo och Ramnö fick Hans Åkesson Ulfsparre på Broxvik i nåder ha kvar. Efter hans bortgång utbyttes gårdarna till brodern Åke Åkesson Ulfsparre och de var därmed åter frälse under Jonsbergs säteri.¹⁴ Åke Åkesson Ulfsparre fortsatte att residera på Jonsberg. Och i början av 1700-talet bytte han från kronan till sig stubbehemmanet Granebo mot vederlag i Utsätters utjord.¹⁵

Likt många andra av sina manliga släktingar gjorde Åke Åkesson Ulfsparre militär karriär som major, överstelöjtnant och 1680 överste för Jämtlands dragonregemente. Några år senare utsågs han till vice landshövding i Gävleborgs och Västernorrlands län. Och 1687 flyttade han in på länsresidenset i Växjö som landshövding i Kronobergs län. Det var också i Växjö han avled 1701 för att begravas under koret i Häradshammars kyrka tillsammans med sin andra hustru. Hans namn finns förevigat på en av klockorna i Jonsbergs kyrka.

Åke Åkesson Ulfsparre var gift tre gånger och fick sju döttrar och en son. Åtminstone sju av barnen föddes av hans första hustru, friherrinnan Kerstin Stake (1640–1677).¹⁶ Den som kom att överta Jonsbergs säteri var dottern Christina (1666–1717). Hon var äldst i den stora syskonskaran efter storasyster Maria Magdalenas (f. 1666) bortgång 1693.¹⁷

Efter Åke Åkesson Ulfsparres död 1701 ärvdes Jonsberg således av hans dotter Christina Ulfsparre (1666–1717) gift med häradshövding Paul Rudebeck (1657–1711) från Huseby i Kronobergs län. Deras son ryttmästare Paul Rudebeck (1694–1729) gift med friherrinnan Beata Sofia Mörner (1694–1761) tog över Jonsberg efter sina föräldrar. Han utgjorde den femte generationen Ulfsparre på Jonsberg räknat från bröderna Kristoffer och Hans Eriksson Ulfsparre.

En tredje Paul Rudebeck (1717–1778) inträdde som ny ägare efter föräldrarna. Liksom fadern var han militär och avskedades som major 1747. Samma år gifte han sig med Charlotta Natt och Dag (1730–1779) och paret bosatte sig på Jonsberg. Paul Rudebeck var 62 år gammal när han i oktober 1778 avled på Jonsbergs säteri till följd av ”tärande sjukdom”.

Till major Rudebecks efterlämnade tillgångar hörde fastigheten 2 mantal Jonsbergs säteri med torp, lägenheter, mjöl och sågkvarn. Och vidare fastigheterna: Möddebo, Skriketorp, Ormsätter, Stockholmstorp, Braskebo, Narvetorp, Granebo, Djäknetorp och Hagerstorp. Det senare hemmanet hade skatteköpts av adjutanten Anders Holmgren 1728, övertagits av komminister Lars Bruselius 1734 för att senare införlivas med säteriet. Hagerstorp testamenterade Rudbeck till sin dotter Ulrika Gustava. Den likaså skatteköpta kronogården ¾ Djäknetorp testamenterade han till sonen Carl Otto. I övrigt delades egendomen mellan de tre barnen som dock inte behöll säteriet.¹⁸

Bland Rudebecks fordringsägare kan särskilt noteras Alexander Eriksson i Äspdal och handelsman Krabbe i Norrköping. Namnet Krabbe känner vi igen som snickarmästare från Gummetorp (se Skatteköp). Om handelsmannen är identisk med snickarmästaren eller en släkting går ej att avgöra.  

Tre generationer Rudebeck följdes av baron Bleckert Casimir Sparre (1720–1792) och Ulrika Christina Posse (1726–1794). De flyttade till Jonsberg från Rönö kungsgård för att återvända dit 1790. Sparre sålde säteriet till Carl Gustaf Peresvetoff-Morath (1755–1812) gift med Johanna Elisabeth Swartz (1766–1808). Han var fram till förvärvet av Jonsberg direktör för salpetersjuderierna i Östergötland, för att senare bli stabsadjutant hos kungen och överjägmästare i östra Östergötland.¹⁹

I mars 1791 lät den nye ägaren, kapten Carl Gustaf Peresvetoff-Morath, göra en värdering av Jonsbergs sätesgård med underlydande frälsehemman och lägenheter. Med stor detaljrikedom beskrivs de olika byggnaderna, såväl karaktärsbyggnader med flyglar som ladugården, bodar och andra uthus. Två av de fyra boningshusen betecknas som förfallna, ett tredje nedrivet och under ombyggnad. Brygghuset var inte heller i bästa skick. Övriga ekonomibyggnader omtalas som nya och i gott tillstånd.

Boningshus och ekonomibyggnader var rödfärgade liksom det spjälstaket som omgav dem. Brädtak fanns på boningshus, fiskarboden, avträdeshuset och smedjan. I övrigt täcktes taken av torv, halm, näver och rör. Under den förfallna östra karaktärsbyggnaden fanns en vinkällare med ekbjälkar i taket samt en dryckeskällare. 

Avkastningen från åker, äng och fiske beräknades noggrant. Tillhörande frälsegårdar och torp underkastades motsvarande bedömningar av hus och ägor. Hela säteriet värderas till 14 177 riksdaler, 37 skillingar och 4 runstycken, vilket var nästan 4 000 riksdaler lägre än inköpssumman. Av värderingen framgår vidare att Peresveteoff-Morath vid två tillfällen låtit bjuda upp säteriet till försäljning och att han nu ville belåna egendomen.²⁰

Förvärvet av Jonsberg framstår inte som någon lysande affär och kanske löstes Peresvetoff-Moraths finansiella problem av hans svåger fabrikören Petter Jakob Swartz (1755–1819) från Norrköping. Denne fick nämligen i maj 1791, två månader efter värderingen, dispens för att köpa och inneha Jonsbergs säteri. För en ofrälse som Swartz krävdes tillstånd, då säterierna tillhörde det ypperliga frälset och ännu på 1790-talet var förbehållna adeln.

Peresvetoff-Moraths tid i Jonsberg var så kort att han inte hann registreras varken i mantalslängder eller kyrkböcker. I båda källorna följer Petter Jakob Swartz (1755–1819) omedelbart efter att Bleckert Kasimir Sparre flyttat ut.

Petter Jakob Swartz (1755–1819) var fabrikör. Hans far Petter Swartz (1726–1789) fick vid mitten av 1700-talet tillstånd att starta, vad som skulle bli, en legendarisk snusfabrik i Norrköping. Tillsammans med brodern Olof Swartz byggde han upp ett fabrikskvarter i Knäppingsborg med bland annat mjölkvarn. Knäppingsborg hyste också familjens bostad.  Och tillsammans med hustrun Britta Py (1725–1783) startade han en friskola för medellösa gossar och flickor. Sonen Petter Jakob Swartz (1755–1819) tog över verksamheten efter fadern och förvärvade 1791 Jonsbergs säteri. Han tycks aldrig ha bosatt sig permanent på Jonsberg utan använt gården till sommarbostad. Petter Jakobs bror Daniel Swartz förvärvade samtidigt Hovgrens säteri.  

Petter Jakob Swartz (1755–1819) var gift två gånger. Först med Anna Charlotta Ehrling (1760–1784) och efter hennes död med Catharina Charlotta Wallström (1759–1819). Den yngste sonen ur det barnrika senare äktenskapet hette Carl Jakob Swartz (1800–1874) och det blev han som tog över Jonsberg och flyttade in i huvudbyggnaden 1827.

Ryttmästaren Carl Jakob Swartz hade starkare anknytning till Jonsberg än vad fadern haft. Han gifte sig 1828 i Jonsbergs kyrka med Eva Charlotta Jederholm (1806–1877) och de skaffade sig en stor barnaskara. Julafton 1838 drabbades familjen av en stor tragedi då tre av barnen drunknade i Jonsbergsviken. Familjen Swartz gästades under julen av överstelöjtnant Kalmberg, och på julafton tog han med sig de tre barnen, sex till nio år gamla, ut på isen. Fadern hade dock varnat för att isarna kunde vara svaga efter en tids mildväder. Det påstås att Kalmberg borde ha kunnat rädda sig själv, men lät sig försvinna tillsammans med barnen i Bråvikens vatten. Den 30 december 1838 begravdes de tre barnen Swartz i Jonsbergs kyrka.²¹

Vid arvsskiftet efter Carl Jakob Swartz 1875 delades egendomen mellan arvingarna, och det blev upptakten till säteriets avveckling.²² Huvudbyggnaden jämte de underlydande frälsehemmanen Möddebo, Stockholmstorp och Källtorp behölls av änkan Eva Jederholm Swartz och dottern Eva Swartz (1836). Och efter Eva Jederholms död 1877 står arvingarna som gemensamma delägare. Skriketorp och Ormsätter tillföll sonen Jakob Melker Swartz (1833). Dottern Anna Vilhelmina Swartz (1842–1916) och hennes make Johannes Ringborg (1841) erhöll Narvetorp, Braskebo och Granebo. På syskonen John Swartz (1844–1902) och Ebba Swartz (1840) lott föll Hovgren med underlydande hemman. Samtliga arvtagare hade före sekelskiftet avvecklat sitt gårdsinnehav genom försäljning.²³

Huvudgården med kvarvarande underlydande hemman förvärvades 1883 av godsägare Sven Fredrik Nilsson (1819–1898) som redan innehade 2 mantal Källsåker i Törnsfalls socken, Kalmar län.²⁴ Han flyttade aldrig till Jonsberg, det gjorde däremot sonen Sven Peter Svensson (f. 1853). Han ankom till Jonsberg i november 1893 tillsammans med hustrun Johanna Matilda Lind (1859–1911). Hon dog 59 år gammal i Kungsholms församling i Stockholm huvudsakligen till följd av cancer.

Sven Peter Svensson lämnade Jonsberg efter 25 år i november 1918 tillsammans med tjänstefolk och flyttade till Torp i Husby-Oppunda församling. Han var då 65 år gammal. Torp var på ett mantal och bildade säteri tillsammans med 2 mantal frälse Närlunda. Sven Peter Svensson följdes i Jonsberg av Nils Johansson Hamrin (f. 1873) med hustru Ida Larsson (f. 1876). Familjen Johansson Hamrin kom närmast från 3 mantal Bjädesjö säteri i Myresjö socken, Jönköpings län. Där hade de dock bara vistats i ett år före flytten till Jonsberg. 

Nils Johansson Hamrin var född i Harlösa i Malmöhus län som son till åbon Johannes Olsson i Hunneberga nr 5. Från detta småbrukarhem avancerade han till godsägare. Hans hustru Ida Larsson kom också ur enkla förhållanden som dotter till en barnrik torpare i Sankt Olofs socken. De gifte sig 1898 och bodde först i Malmö där han försörjde familjen som poliskonstapel och senare kontorist och agent. Familjen flyttade 1912 från Malmö till Vankiva socken efter att ha köpt 1/9 mantal Mala.

Steget mot godsägare togs 1916 då Nils Johansson Hamrin förvärvade 1 mantal Måssaröd i Osby socken. I Osby stannade han bara ett år innan han 1917 köpte ovannämnda Bjädesjö säteri på hela 3 mantal i Myresjö. Ett år senare gick flytten som vi sett till Jonsberg.

Det var nog svårt för Johansson Hamrin att få debet och kredit att gå ihop. Han köpte stora herrgårdar men kunde bara behålla dem en kort tid. I Jonsberg blev vistelsen knappt treårig. Jonsbergs gård gick i konkurs och familjen Johansson Hamrin flyttade i maj 1921 till Haga i Svinnegarn, Uppsala län, och två år senare till Enköpings stad.

Norrköpings-Söderköpings-Vikbolandets Järnvägs AB tog över Jonsbergs gård 1921. De nya ägarna var främst intresserade av kvarnfallet för att bättre kunna reglera vattenflödet i Jonsbergsån. Trafiken på järnvägen hindrades nämligen av årliga översvämningar på Flyna och Flaten. Bolaget avyttrade inom kort de kvarvarande frälsegårdarna Möddebo, Stockholmstorp och Källtorp.

Av det gamla säteriet med 300-åriga anor återstod därmed endast själva sätesgården inklusive Bredåker och Klockarbo. Den senare gården härstammade, som vi minns, ur ”arv och eget” och Bredåker tillkom 1609 efter byteshandel. Båda hade införlivats med säteriet under 1600-talet. Alla underlydande frälsehemman i Jonsberg, som mest ett 20-tal, hade sålts av. Även en del underlydande torp var friköpta och andra ödelagda och rivna.

Ny ägare till Jonsbergs gård efter Norrköpings-Söderköpings-Vikbolandets Järnvägs AB blev 1928 löjtnanten Gösta Pauli (f. 1900) från Djursholm. Han kom aldrig att bosätta sig permanent i Jonsberg. Ägorna sköttes av arrendatorerna Johan Edvin Ringman (f. 1878) och Ernst Artur Andersson (f. 1906).

Gösta Pauli förvärvade 1930 Räfsnäs gamla kungsgård på inte mindre än 5 ½ mantal krono i Toresunds socken, Södermanlands län och bosatte sig där. Jonsbergs gård avyttrades 1935 till kapten Gunnar Brandel (1894–1949) i Stockholm. En av hans tidigaste åtgärder var att köpa tillbaka det av järnvägsbolaget avyttrade hemmanet Möddebo. Gunnar Brandel var gift med göteborgskan Asta Viola Maria Knudsen (f. 1895). Deras dotter Gertie Margareta Brandel (f. 1919) gifte sig 1950 i Jonsbergs kyrka med Per Inge Petersson, och de kom att föra Jonsbergs gård in i nya generationer.²⁵

Gårdar under Jonsbergs säteri

I början av 1640-talet löd vart tredje hemman eller 23 stycken i Jonsbergs socken under säteriet. Där ingick de 20 hemman som Hans Eriksson Ulfsparre förvärvat på olika sätt samt de tre (Ribbingstorp, Utsätter och Rumgärdet) som sonen Åke Hansson Ulfsparre tillfört. Möjligen ingick även Skallgärdet bland den senares förvärv (se ovan). Därefter skedde inga ytterligare nyförvärv förrän i början av 1700-talet då Åke Åkesson Ulfsparre bytte till sig Granebo från kronan. Men då var en del av det äldre beståndet reducerat, så säteriet var som störst kring mitten av 1600-talet.

Antalet underlydande frälsegårdar började reduceras på 1660-talet. Mönnerums by samt Fettsätter, Narvetorp, Ramnö och Björnö överfördes då till det kortvarigt existerande Ugglö säteri för att bara några år senare läggas till det då nybildade Broxviks säteri (se ovan). Genom byte med Skenäs gick Narvetorp 1661 över till kronan för att återkomma till Jonsbergs säteri i början av 1700-talet. Bredåker och Klockarbo upphörde som underlydande enheter när de lades in under huvudgården.

Ett kontinuerligt utbyte av frälsegårdar ägde rum mellan Jonsberg, Broxvik och Hovgren. Ramnö till exempel som överfördes till Broxvik på 1660-talet var åter frälse under Jonsberg när 1725 års jordebok upprättades för att senare under 1700-talet lyda under Hovgren. Fettsätter löd först under Jonsberg, överfördes till Broxvik när säteriet etablerades på 1660-talet, uppgavs 1678 tillhöra Hovgren, återkom till Jonsberg 1689 för att ett sekel senare inkluderas i Broxviks fideikommiss.²⁶ Nygärdet vandrade på liknande sätt från Jonsberg till Broxvik och via Hovgren åter till Broxvik.²⁷

Antalet frälsegårdar under Jonsberg minskade mer påtagligt efter att det blivit tillåtet för ofrälse att köpa och äga frälsehemman och godset splittrats genom bouppdelningen efter den 1874 bortgångne Carl Jacob Swartz.  

Ormsätter och Skriketorp som varit frälsehemman under Jonsberg sedan 1609 köptes 1875 av Jonas Alexandersson i Djäknetorp. Han ägde sedan tidigare både Hagerstorp och Djäknetorp som han ärvt efter sin far, Alexander Alexandersson. Narvetorp och Braskebo förvärvades 1880 av Nils Magnus Nilsson i Fyrskeda. Köpebrev för Granebo upprättades 1894 och följdes 1895 av lagfart för Carl Gustaf Svensson. Ny ägare till Hovgren med underlydande frälsegårdar blev 1896 dess arrendator Olaus Nilsson.²⁸ Det forna säteriets konkurs i början av 1920-talet resulterade i att återstående enheter försåldes. Möddebo återköptes dock under följande årtionde.

På ägorna till Jonsbergs säteri

Mantalslängden från 1642 namnger tre torp – Bråten, Långsätter och Smedstorp – som bör ha tillhört Jonsbergs säteri. Åtminstone i senare längder är de tre nämnda torpen tillskrivna säteriet. Jordeboken 1686 menar att godsägaren det året kunde begära dagsverken från tolv torpare. Ingen är dock namngiven. Tre år senare, 1689, innehåller mantalslängden 14 torp, bland dem Bredåker och Klockarbo. Deras ägor uppgavs 1686 vara avhysta och inlagda under Jonsberg, och husen mantalsskrevs vissa år som torp.

Under 1700-talet varierade antalet mantalsförda torp under Jonsberg mellan tio och femton med de högsta värdena vid seklets mitt. Några torp bokförs vissa år på ägorna till frälsehemman under Jonsberg. Bland dem Blixberg och Täppan som låg på Ormsätters respektive Djäknetorps mark. Vissa av torpen har ibland noteringen ”öde”. Dit hör: Blixberg, Gubbetorp, Knorran och Nybygget.

Ett och samma torp återkommer långt ifrån alltid regelbundet i mantalslängd efter mantalslängd. En del är bara sporadiskt registrerade. Det totala antalet någon gång omnämnda torp är därför högre än antalet torp under ett enskilt år. Medan det senare antalet låg omkring ett dussin så uppgår antalet någon gång omnämnda torp till ett tjugotal såväl på 1600-talet som på 1700-talet. 

Bland torp som ofta återkommer i längderna finns de numera försvunna Knoppsätter, Fnasksätter och Långsätter. De låg vid gränsen mot Jägerstorp på det som en gång var Bredåkers ägor. Äldsta noteringarna är från slutet på 1680-talet och de fortsätter in i 1900-talet. Skomakartorp framträder likaså regelbundet från sent 1680-tal ända fram till idag

Den mjölnarstuga som finns omtalad 1689 övergick omkring 1740 i den fortsatt existerande kvarnen. Vid 1700-talets mitt uppgavs omväxlande att kvarnen hade fyra respektive fem par stenar och att den gick höst till vår. Antalet stenar tyder på att det var en ovanligt stor kvarn. Senare på 1700-talet (1784) kompletterades mjölkvarnen med en ett-bladig sågkvarn, troligen den som var belägen på Djäknetorps mark. Och i början av 1800-talet hade dessutom en vädermjölkvarn tillkommit med två par stenar. På säteriets ägor fanns även socknens fattighus med plats för sex personer.

Torpbebyggelsen i husförhörslängderna, som finns bevarade från och med 1760-talet, är av samma omfattning som i mantalslängderna. Alltså 10–15 per år och ett tjugotal någon gång nämnda.

Post, handel och skola har också funnits i byggnader på säteriets mark och intill kyrkan. Kyrkan och säteriet utgjorde länge ett centrum eller nav för hela socknen. På 1920-talet tillkom telefonstation i Furulund och på 1930-talet ersattes den gamla fattigstugan i Kronhagen av Menaås ålderdomshem.

Rollen som sockencentrum började dock upplösas med järnvägens ankomst kring sekelskiftet. Stationerna utmed järnvägen tog över posthanteringen, blev viktiga mötespunkter och nya nav. Runt stationerna etablerades handelsbodar vilka befäste deras roll som sockencentrum. En ny tid randades. Handlarna började i ökad grad förse bondehushållen med varor och självhushållningen minskade. Telefonen skapade nya kontakter och vanor, folkskolan skulle fostra det unga släktet, och den äldre generationen ges bättre omvårdnad och respektfull behandling. De holmar och skär som också tillhört det konkursade säteriet fick ett nytt värde för semestrande stadsbor och ett tilltagande friluftsliv.

---

1. Uppgifter om Jonsbergs säteri kommer när intet annat sägs från fogderäkenskaper, jordeböcker, mantalslängder, kyrkböcker mm (Digitala forskarsalen; Arkiv digital) samt J.A. Almquist 1947 s. 837ff; Carl Axel Dahlgren, ”Ulfsparrarna kommer till Jonsberg” (1995 opublicerat); Anton Ridderstad, Östergötlands beskrivning (1918), s. 967ff; Sven Svensson, ”Jonsbergs socken” i Sveriges Bebyggelse, Östergötlands län del 9 (1952) s. 152ff samt s. 182; Svenska gods och gårdar, Del XVII Östergötland norra delen (1940), s. 183; ”Några minnen från Jonsbergs gård” i Jonsbergs tidning 1956; adelsvapen.com/Ulfsparre av Broxvik nr 9, tabell 87 Hans Eriksson Ulfsparre ↩︎
2. Digitala forskarsalen: Svenskt diplomatarium, SDHK 2803. Se vidare Medeltida Jonsberg. ↩︎
3. Jerker Rosén 1951. ↩︎
4. Torpet Skogen nämns bl. a. hos Carl Axel Dahlgren 1995 opublicerat J54-1 s. 1 och Ridderstad 1918, se vidare bilaga 2. ↩︎
5. J.A. Almquist 1947, s. 838. ↩︎
6. J.A. Almquist 1947, s. 178. Jordeboken 1650 anger att bytet av Ribbingstorp och Rumgärdet ägde rum 1643 men inget datum för Utsätter (Digitala forskarsalen: Jordeböcker ca 1630–1750, Östergötlands län, Östkinds härad 1650, s. 715, 719, 722). Rumgärdet och Utsätter hade tidigare tillhört Sven Lillie på Hovgren. ↩︎
7. J.A. Almquist 1947, s. 171. ↩︎
8. Bredåker skall enligt J.A. Almquist 1947 omedelbart ha lagts in under sätesgården (s. 838) och avhysts 1679 (s. 169 not 3). Jordeböckerna (JB) ca 1630–1750 (Digitala forskarsalen, Östergötland, Östkinds härad) anger ”under sätesgården” (JB 1635), ”till Jonsberg” (JB 1640), ”rå och rör” (JB 1650, JB 1660) och ”avhyst” (JB 1686). Klockarbo skall vid samma tid ha avhysts och lagts till sätesgården (JB 1684, JB 1686) efter att tidigare ha ”sambrukats under Jonsberg” (JB 1635, JB 1640). ↩︎
9. Jordeboken 1707 anger i marginalen att sätesgården förmedlats till ¾ mantal och Klockarbo till ¼ mantal, totalt 2 förmedlade mantal. Men förmedlingen framgår först 1719 i de officiella mantalstalen. (Digitala forskarsalen: Jordeböcker ca 1630–1750, Östergötlands län, Östkinds härad 1707 s. 1451, 1719:4 s. 212–213).  Sätesgården återgick till ett helt mantal 1820 (Arkiv digital: Östergötlands län 1631–1878, Jordebok 1825, s. 3616; J.A. Almquist 1947, s. 839). ↩︎
10. J.A. Almqvist 1947, s. 969, 1072. ↩︎
11. J. A. Almquist 1947, s. 178; Digitala forskarsalen: Jordeböcker ca 1630–1750, Östergötlands län, Östkinds härad 1665 bild 896,1670 bild 913 med flera jordeböcker. Narvetorp återbördades som frälse under Jonsberg 1708. ↩︎
12. Conrad Falkenberg var född i Lettland och kom via fadern till Sverige 1603 och naturaliserades som svensk adelsman 1625. Han var bland annat kapten, kammarråd, landshövding och riksråd. Bland arvingarna fanns Henrik Falkenberg (1634–1691), Catharina (f. 1640) och Gabriel Falkenberg (1646–1714). (wikipedia.org) ↩︎
13. J.A. Almquist 1947, s. 838–839. ↩︎
14. J.A. Almquist 1947, s. 178–179. Digitala forskarsalen: Jordeböcker ca 1630–1750, Östergötlands län 1695, s. 1019 ff. ↩︎
15. Bytet uppges i Jordeboken ha ägt rum 1706 och i så fall efter Ulfsparres död 1701. (Digitala forskarsalen: Jordeböcker ca 1630–1750, Östergötlands län 1707, s. 1438). ↩︎
16. Födelseåret för det yngsta barnet dottern Margareta (d. 1706) är okänt. Den ende sonen Åke Åkesson föddes 1677 samma år som första hustrun avled (www.geni.com). Svenska adelns ättartavlor, s. 499 (runeberg.org). ↩︎
17. Maria Magdalena uppges vara äldsta barnet med samma födelseår som Christina. ↩︎
18. Arkiv digital: Bouppteckning efter Paul Rudebeck 1778, Göta hovrätt Adelns bouppteckningar EXIBA:21 s. 1649ff, EXIBA:22 s. 1699ff, EXIBA:49 (1780) s. 8ff. ↩︎
19. Gustaf Elgenstierna, Den introducerade svenska adelns ättartavlor, del V (1930), s. 677. ↩︎
20. Privat arkiv: Värdering av Jonsbergs säteri 1791. ↩︎
21. ”Några minnen från Jonsbergs gård”, Jonsbergs tidning 1956, s. 4–6. ↩︎
22. Till Jonsbergs säteri hörde även en gård i Önsätters by i Häradshammar och Ljura gård i S:t Johannes utanför Norrköping. (Arkiv digital: Bouppteckning efter Carl Jacob Swartz, Björkekinds och Östkinds domsaga FIIIa:1 (1873–1877) s. 1051ff). ↩︎
23. Arkiv digital: Inskrivningsdomaren vid Bråbygdens och Finspånga läns domsaga, Lagfarter CI:17, s. 97, 102, 103, 119. ↩︎
24. De som sålde säteriet var syskonen Emilia Katarina Ekelund (f. Swartz), Anna Wilhelmina Ringborg (f. Swartz), Eva Gustava Sofia Swartz och Ebba Maria Swartz samt barnen till Ida Elisabeth Cassel (f. Swartz). (Arkiv digital: Inskrivningsdomaren i Bråbygden och Finspånga läns domsaga, Lagfarter CI:17, s. 312). ↩︎
25. Jonsbergs tidning 1950–51, s. 5 ↩︎
26. Uppgiften om att Fettsätter räknades till Hovgren 1678 kommer från J. A. Almquist 1947, s. 169. ↩︎
27. J. A. Almquist 1947, s. 182. ↩︎
28. Arkiv digital: Inskrivningsdomaren i Bråbygdens och Finspånga läns domsaga, Lagfarter CI:17 s. 97 (Granebo, Narvetorp, Braskebo), s. 102 (Hovgren med underlydande), s. 119 (Skriketorp, Ormsätter). ↩︎