Den statliga lots- och tullverksamheten präglade under lång tid Arkösund och framförallt öarna utanför villasamhället. I äldre tid ålåg det bönderna på bland annat Arkö och Gränsö att ledsaga sjöfarare förbi kobbar, skär, grund och andra hinder i farvatten utanför Arkösund. Ledsagare var en tidig benämning på dessa bönder, och senare kallades de styremän och efterhand lotsar.
De bondehemman som var skyldiga att svara för lotsning ersattes för uppdraget med skattereduktion. Förutom Arkö och Gränsö var även Lindöja och Lindö styremanshemman på 1500-talet och periodvis även Gåsåker, Nordanskog och Ramnö. Bondelotsar saknade särskild utbildning med examensbevis, men de kände sina farvatten utan och innan. Uppdraget som styreman förenades således med skötseln av den egna gården och fiske. Samtidigt fanns det gott om tjänstefolk på bondgårdarna vilket underlättade mångsyssleri. När bonden var ute till havs kunde andra rycka in i jordbruket.
Vid sidan av bondelotsarna hade flottan en egen styremanskår som tillhörde örlogsfartygens besättning. Men lotsningen av den civila sjöfarten tillförsäkrades bondehemmanen 1687 mot skattefriheter.1 Och ända fram till 1800-talets senare decennier var det svenska lotsväsendet baserat på jordbrukande bönder. Det krävdes fortsatt ingen särskild utbildning och ersättning utgick kontant från det fartyg som begärt assistans.
Ökad arbetsbörda och tilltagande specialisering av såväl lotsningen som av jordbruket och fisket gjorde det med tiden svårt för en enskild person att fullgöra alla sysslorna. Lotshemman kom därför att avvecklas och ersättas av lotsstationer och lotsar utbildade för sitt yrke. I Jonsbergs socken köpte Lotsstyrelsen Mjölnarnäsudden på Arkö och byggde där en lotsstation 1878. Successivt lämnade lotsarna sina hemman och flyttade in på stationen. Efter att lotsstation på Arkö tjänstgjort i nittio år upphörde lotsningen på Arkö 1968 och överfördes till Norrköping.2