Genomförande
Den första officiella jordbruksräkningen organiserades 1927 av Statistiska Centralbyrån, och samordnades med fastighetstaxeringen. Till jordbruket räknades nu gårdar taxerade som jordbruksfastigheter vilket gav ett mindre antal enheter än vid lokalundersökningarna 1919. Tanken var att jordbruksräkningarna skulle återkomma vart femte år. Kriget gjorde dock, som vi sett, att 1942 års räkning sköts upp till 1944. Arbetet skedde i flera steg. Uppgifter om kreatur och areal skulle avse läget i början av juni 1944. Senare under sommaren skickades en särskild förtryckt blankett till alla berörda lantbrukare som de förväntades fylla i, signera och återsända till myndigheterna.1
Formulärets frågor var denna gång av annat slag än 1919. Uppgifter om boskap och areal hade ju redan samlats in i början av sommaren men arealuppgifter återkom likväl. Merparten av frågorna gällde dock vilka redskap som användes, förekomst av ledningar för vatten och avlopp, elektrifiering och tillgång till telefon.
Sammantaget ger jordbruksräkningen 1944 en bild av hur långt den pågående mekaniseringen och ”moderniseringen” av landsbygden hade kommit. I vilken utsträckning hade dragdjur ersatts med traktorer, muskelkraft av maskinkraft och handmjölkning av mjölkmaskiner. Hur många hade installerat el. Hade man vatten och avlopp indragit i bostäderna eller hämtade man som förr vatten utomhus i källa eller pump på gården och bar ut slaskvattnet. Då uppgiftslämnaren även skulle ange telefonnummer får man indirekt veta hur vanligt det var med telefon.
Resultat för Jonsberg
Från Jonsberg inkom drygt 100 svar, fördelade på: 87 bondgårdar, 4 gamla säterier och 17 torp. Håller vi oss till samma kategorier som 1919 blir det 6 herrgårdar, 82 bondgårdar och 17 torp. Då har Möddebo lagts ihop med Jonsberg och Ramnö med Hovgren, även om de två gårdarna denna gång redovisades på egna formulär.
Antalet bondgårdar är således nio färre 1944 jämfört med 1919. Det beror i huvudsak på ett minskat antal brukningsenheter i byarna Brytsbo, Gränsö, Kälebo och Utsätter. Dessutom saknas 1944 Rösätter och Vigelsbo som båda var frälsegårdar under Broxvik. Rösätter låg vid den här tiden för fäfot. Om ägorna för Rösätter och Vigelsbo redovisas under fideikommisset eller på annat håll är oklart. Vidare avgränsades både Broxvik och Gottenvik på olika sätt 1919 och 1944.
Det är inte bara bondgårdar, herrgårdar och torp som definierats och avgränsats på olika sätt mellan de två undersökningarna, utan även arealuppgifterna. Äng var en ny kategori 1944 och motsvarar inte den naturliga äng som skulle redovisas 1919. Hagar har skilts ut från skogar 1944 och tycks inte alls längre vara medräknade.2 Vad som döljer sig bakom ”övrigt” synes likaså variera.
De enda arealuppgifter som med någon säkerhet kan ställas mot varandra är tomt/trädgård och åker. De ger för bondgårdar och herrgårdar ungefär samma slutsumma 1944 som 1919. Åkerarealen har dock minskat över tid och ersatts av mera äng. På gårdsnivå är avvikelserna i åkerareal högst 5 hektar upp eller ned, och vanligen lägre.
Jämför man arealuppgifterna från jordbruksräkningens utsända formulär 1944 med den tryckta statistiken från samma år blir det helt olika resultat.3 Och den tryckta statistiken 1944 går inte heller att direkt jämföra med publicerade resultat från den första jordbruksräkningen 1927.4
Gårdsstrukturen var i stort sett oförändrad sedan 1919. Genomsnittliga storleken på en bondgård 1944 var 14–15 hektar åker vilket är i paritet med 1919 (tabell 8.2). Björsäter och Ödebo tillhörde fortsatt bondgårdarna med störst redovisad åkerareal tillsammans med Skallgärdet, Granebo, 5/8 Utsätter, Mönnerums uppgård, Skriketorp och Fyrskeda. Gruppen hade nu fått sällskap av Rocklösa vars åkerareal ökat från 24 till 35 hektar. Tillskottet kan vara en följd av den ovan påtalade ödeläggelsen av granngården Rösätter. Bondgårdarna på Arkö, Gränsö och Lindöja och i Kälebo by hörde även 1944 till de minsta enheterna med som högst 5–6 hektar.
Höstvete odlades 1944 i mycket större omfattning än tidigare och täckte 13–14 procent av åkern mot bara ett fåtal procent 1919 och cirka tio 1927. Det hade skett på bekostnad av havre, höstråg och blandsäd. Höet krävde fortsatt ungefär en tredjedel av all åkermark och omkring en tiondedel låg liksom tidigare i träda (tabell 8.5).
Korna hade minskat något i antal sedan 1927 samtidigt som ungnöt och kalv ökat ordentligt. Tillsammans svarade de för mer än hälften av alla redovisade fyrfota djur i Jonsberg 1944.
Får och lamm hade däremot minskat rejält från över 500 till bara ett 100-tal. Även oxarna och tjurarna hade blivit markant färre. Oxarnas tillbakagång, tillsammans med ett oförändrat antal hästar jämfört med 1919, innebar att bönderna disponerade färre dragdjur än tidigare (tabell 8.6). I någon mån hade dragarna ersatts av traktorer.
Moderniseringens framåtskridande har jag försökt belysa genom att undersöka förekomsten av nya redskap och maskiner som traktor, mjölkmaskin och tröskverk men också bekvämligheter som vatten, avlopp, elektricitet och telefon (tabell 8.8).
Herrgårdarna var förstås bäst försedda med moderna maskiner och bekvämligheter, även om alla inte hade allt. Traktorer var sällsynta och fanns bara på nio större bondgårdar. Ytterligare fyra gårdar hade tillgång till traktor genom delat ägande. Bröderna Nils och Hans Nilsson i Fyrskeda delade traktor med arrendatorn Elis Svensson i Narvetorp. Båda gårdarna ägdes av brödernas far, Nils Magnus Nilsson. På motsvarande sätt delade Bengt Wernersson i Mönnerums Nergård traktor med sin svåger Einar Karlsson i Salsbäck.
Egna tröskverk höll sig tretton bönder med och åter är det främst större bondgårdar som hade råd med något sådant. Liksom traktorer kunde tröskverk delas av två eller flera gårdar. Från Jonsberg finns 1944 uppgifter om 31 sådana delägarskap. Andra bönder hade gått samman i tröskverksföreningar. När skörden var bärgad om hösten hjälptes medlemmarna åt med tröskningen och tröskverket flyttades runt från gård till gård. Skördetröskor dragna av traktorer dröjde till 1950-talet och självgående tröskor ännu en tid senare.
Mjölkmaskiner var något vanligare än egna tröskverk. Ungefär en fjärdedel (21 av 82) av alla bondgårdar rapporterade innehav av mjölkmaskin. Det krävdes en viss storlek på gården och ett visst antal mjölkkor för att en sådan investering skulle te sig lönsam.
En stor majoritet av ladugårdarna fick vatten via ledningar och även en del av torpens kreatur. Däremot var det fortfarande ovanligt med vatten och avlopp i bostäderna. Ungefär var femte bondgård hade dragit in vatten i boningshuset och ordnat med avlopp. Sådan lyx höll sig inga torpare med.
Elektrifieringen av landsbygden pågick för fullt och hade 1944 nått ungefär hälften av bondgårdarna. Elen användes huvudsakligen för belysning och i viss mån för matlagning, men bara i undantagsfall till varmvatten. Parallellt med elektrifieringen drevs utvecklingen av tele-nätet vidare. Samtalen kopplades manuellt via stationer i Arkösund, Isnäs, Jonsberg, Kättinge, Äspdal och Rönö. För att minska på kostnaden kunde flera gårdar dela på ett och samma abonnemang och ha gemensamt nummer, så kallad genomgångstelefon.
Det vi kan se i svaren till 1944 års jordbruksräkning från bönderna i Jonsberg är hur långt det bygge av ett svenskt folkhem och välfärdssamhälle som staten inledde på 1930-talet hunnit.
- Arkiv digital: Jordbruksräkningen 1944. ↩︎
- Lindöja redovisar 300 hektar skog och hagmark 1919 men bara 20 hektar skog 1944. ↩︎
- Jordbruksräkningen 1944 (1946). Formulären summerar till 7811,25 har landareal, medan den tryckta statistiken uppger 9154 har. Avvikelserna är minst för åker och störst för skogsmark och övrigt. De publicerade uppgifterna avser troligen förhållandena i början av juni 1944, medan formulären skulle skickas in under sensommaren (se ovan). ↩︎
- Jordbruksräkningen 1927 (1930), Jordbruksräkningen 1944 (1946). Båda räkningarna stannar vid 9154 har men fördelningen är olika. Åkermarken är identisk men i övrigt stora skillnader och främst vad gäller skog och övrigt. Övrigt tycks ha räknats fram som en residual efter att landarealen fastställts. ↩︎