Genomförande
Lokalundersökningen 1919 omfattade hela Sverige och sträckte sig över åtta år med start 1913. Varje år besöktes 1/8 av respektive läns socknar för att hämta in erforderliga uppgifter. Och de inkluderade inte bara jordbruksfastigheter utan även torp, egnahem, lägenheter, villor med flera. I princip ingick all lantbebyggelse.
När statistikmyndigheten nu för första gången själv höll i undersökningen hade metoderna förfinats jämfört med tidigare. Det skulle menade man säkerställa en högre kvalitet på statistiken och ge bättre jämförbarhet. Insamlingen av data skedde dock under starkt skiftande förhållanden. Första och sista året, 1913 respektive 1920, rådde fred i Europa och däremellan krigstillstånd – första världskriget.
Ogynnsamma väderförhållanden gav dåligt skörderesultat 1917 och stor brist på livsmedel inte minst potatis. Därtill kom kriget med åtföljande importstopp. Demonstrationer och upplopp ägde rum runt om i landet. Överheten inklusive kungahuset fruktade en arbetarrevolution. Situationen räddades genom den rösträttsreform som riksdagens båda kamrar i stor hast beslutade i slutet av 1918. De krav på allmän och lika rösträtt för män och kvinnor som rests under lång tid men ständigt avvisats av den konservativt sinnade första kammaren fick nu raskt gehör även bland motspänstiga högermän. Och redan våren 1919 genomfördes de första kommunala valen med allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor.
Lokalundersökningen av Jonsberg genomfördes under fruntimmersveckan (22–26 juli) 1919. Jonsberg och övriga socknar i Östkinds härad tillhörde därmed den nästsist undersökta åttondelen av Östergötlands län. Registreringen inkluderade stora som små enheter. Alltifrån de gamla säterierna, bondgårdar av skiftande storlek, torp, lägenheter, stationsbyggnader till obebodda holmar, öar och skär. Det efterlämnade arkivet omfattar för Jonsbergs del cirka 160 dubbelsidiga blanketter och var och en av dem kan innehålla uppgifter från mer än en gård, ett torp etcetera.1
Gårdar med gemensam ägare eller brukare redovisades ofta tillsammans som Jonsberg med Möddebo, Häggebo med Ramsdal, Braskebo med Narvetorp, Öbbebo med Nygärdet. Fem villor i Arkösund rapporterades tillsammans på en blankett och sex villor på en annan. Likadant med villabebyggelsen på andra håll i socknen. Men även många torp fick på motsvarande sätt dela på en blankett. Det totala antalet undersökta ”lokaler” är därför större än antalet blanketter.
De uppgifter som efterfrågades var förutom gårdens, eller motsvarandes, namn, ägare och brukare: areal i hektar, djurhållning, åkerns användning samt skörderesultat från året innan. Arealen fördelades på trädgård, åker, naturlig äng, skog och hagmark samt övrig mark. Avsnittet om djurhållning innehöll 24 kategorier som sträckte sig från hästar till bisamhällen, och för åkerns användning fanns 19 alternativ. I flera ”lokaler” saknades såväl åkermark som djur och skörd så det fanns inte mycket att föra in på blanketten.
Uppgifterna samlades till stor del in genom hembesök och det är samma handstil på alla blanketter. Insamlaren tycks inte ha varit helt förtrogen med bygden vilket framgår av att en del namn är felaktiga. Löktorpet benämns till exempel Höktorpet, Knutgärdet blir Kungsgärdet och Stensborg kallas för Stenstorp. En del ägaruppgifter framstår också som märkliga.
Arealuppgifter
För att analysera resultatet av lokalundersökningen av Jonsberg 1919 har jag delat in grundmaterialet i tre huvudkategorier: herrgårdar, bondgårdar samt torp med flera.
Herrgårdarna är sex till antalet och inkluderar förutom de gamla säterierna Broxvik, Gottenvik, Hovgren och Jonsberg även Häggebo och Isnäs. De två senare var byar om två hemman som ända in på 1900-talet varit frälsegårdar under Gottenvik och berördes därför inte av vare sig 1700-talets hemmansklyvning eller 1800-talets skiften. Ägorna hade därmed behållits intakta.
De 91 inlämnade blanketter som tillsammans representerar bondejordbruken visar på en genomsnittlig storlek av 66 hektar. Där ingår inte bara åker, äng och skogar utan även trädgårdar och hagar med mera. Sett till åkermarken mätte en medelstor bondgård i Jonsberg 12–14 hektar (tabell 8.1).
De största enheterna utgjordes av tidigare frälsegårdar som varit odelade och oskiftade genom århundraden, bland dem Björsäter och Ödebo. Båda hade fram till sekelskiftet 1900 lytt under Gottenvik och förfogade 1919 vardera över 40 hektar åker. Granebo, Skallgärdet, Skriketorp och Fyrskeda var andra tidigare frälsegårdar med oförändrade gränser vars åkrar hörde till de största i Jonsberg 1919 med 30–31 hektar.
Den minsta åkerarealen hittar man bland hemmanen på Arkö och Gränsö samt i Kälebo by. Där fanns 17 hemman på som mest 5,5 hektar. Arkö, Gränsö och Kälebo representerar också Jonsbergs största byar med omfattande hemmansklyvning av skatte- och kronogårdar. Mönnerum hade också varit en stor by, med som mest sju hemman, men där hade sammanläggningar efter laga skiftet resulterat i att Uppgården tillhörde de största bondgårdarna i Jonsberg med 30 hektar åker. Och liknande var fallet i Utsätters by, där ett 3/8 hemman nådde samma storlek.
Skogar och hagar var än mer ojämnt fördelade. På öarna fanns stora skogs- och hagmarker som gjorde att hemman på Arkö och Gränsö med små åkrar kunde förfoga över avsevärda skogar och hagar. För det allra största skogs- och hagmarksinnehavet stod dock Lindöja med 300 hektar, medan åkern begränsades till 6 hektar. Men även bondgårdar med mycket åker som de tidigare frälsehemmanen Granebo, Björsätter och Ödebo kunde äga stora skogar och hagar om 100–150 hektar. Delningar och skiften av gemensamma skogar hade genomförts efter regler som gav bland andra Granebo stor tilldelning. Skogen användes vid den tiden främst för husbehov och värderades i samtiden relativt lågt.
Medianen, det mellersta värdet, för skogs- och hagmark löd på 40 hektar och medeltalet 46–47 hektar. Det minsta skogsinnehavet noteras för ¼ hemman Skogsberga, ¼ Knutgärde, 1/18 hemman Kälebo och ¼ Hälltorp, alla med under tio hektar.
Herrgårdarna var rikligare försedda med åkrar, skogar och hagar än flertalet bondgårdar. Den genomsnittliga arealen uppgick till 445 hektar varav drygt 100 hektar åker och mer än 300 hektar skogs- och hagmark (tabell 8.1).
För torparna var det däremot fråga om små innehav, vanligen långt mindre än vad en normalstor bonde förfogade över. Störst bland torpen var de gamla båtsmans- och ryttartorpen, till exempel Fagertorpet, Marsätter och Sandskogen, med åkerarealer på upp till 5 hektar. Många andra förfogade inte ens över ett hektar.
Skördar
På åkrarna sådde och skördade man framför allt havre, höstråg och blandsäd. Ungefär hälften av bondgårdarnas spannmålsskörd 1918 utgjordes av havre och 20 procent av höstråg och nästan lika mycket blandsäd. Och 1919 användes en fjärdedel av all åkermark för havreodling och en dryg tiondel för höstrågen medan en knapp tiondel reserverades för blandsäd. Vete och korn odlades i mindre skala på ungefär hälften av bondgårdarna (tabell 8.3 och 8.4).
Hö och potatis var likaså viktiga grödor som odlades och skördades på varje bondgård. Mer än en fjärdedel av åkern upptogs av höet, medan potatisen krävde mindre arealåtgång. Träda redovisades 1919 för 81 av de 91 hemmanen, och utgjorde cirka 12 procent av all åkermark.
Totalt skördades 1918 drygt 900 ton spannmål av Jonsbergs bönder, vilket i genomsnitt ger 700 kilo per hektar åkermark. Största avkastningen hade Olaus Andersson i Mönnerums uppgård och arrendator Karlsson i Jägerstorp med 940 kilo per hektar. Deras skörd bestod till minst 2/3 av havre. På säterierna stannade avkastningen i medeltal vid 640 kilo spannmål per hektar. Främst var det Broxvik, som utan havreodling, hade låg avkastning.
På säterierna, med många djur, användes 1919 mer än en tredjedel av åkern till höodling och i gengäld blev det mindre utrymme för spannmål jämfört med bondgårdarna. Torparna skilde sig från de övriga genom att potatisen tog stor plats på deras små åkerlappar. Räknat i kilo odlade de många torparna tillsammans lika mycket potatis som de få godsägarna. Och avkastningen från torparnas små lyckor kunde vara hög som Fagertorpet med 840 kilo spannmål per hektar åker och Sandskogen 757 kilo.
Boskap
På en medelstor bondgård rymdes sex kor, en tjur, några ungdjur, ett par dragdjur (häst eller oxe), fyra får, en gris och ett dussintal höns. Kor fanns på varje gård. Grisar, får och höns var likaså vanligt förekommande. Stora djurbesättningar fanns i Ödebo och Björsätter med 17 kor, 5 hästar och 2 oxar respektive 15 kor, 8 hästar och 2 oxar. Andra hemman med många kor var Mönnerums Uppgård och Fyrskeda med 16 respektive 15 kreatur därtill kom 6–7 dragdjur (tabell 8.6).
Både hästar och oxar användes som dragdjur. I runda tal hade ungefär en tredjedel av bönderna enkom hästar, en tredjedel bara oxar och en tredjedel såväl häst som oxe. Det här resultatet avviker markant från 1500- och 1600-talens beskattningar av djur där hästar var allmänt förekommande och oxar ovanliga. Samtidigt ser vi att getter som tidigare fanns i begränsade omfattning nu helt saknades.
Säterierna skiljde sig från bondgårdarna genom flera djur av varje slag, i genomsnitt (median) 30 kor, 16 hästar, 18 ungdjur, 15 får, 5–6 grisar och 30 höns. På Jonsbergs säteri fanns hela 61 kor, 38 ungdjur, 25 hästar och 2 oxar. Och på Gottenvik inte mindre än 35 hästar men ”bara” 20 kor och 17 ungdjur. Broxvik hade det största innehavet av oxar, 12 stycken, och därtill 20 hästar. Och även flest får och lamm, 39 stycken.
För en torpare kunde djurhållningen omfatta en ko, en gris och några höns. Vissa torpare producerade honung och kunde ha upp till två bisamhällen som i Mönsätter och Eriksberg.
Åkerarealen för en medelstor gård år 1919 var ungefär fyra gånger så stor som vid 1600-talets mitt, 12 hektar mot 3. Och det största hemmanet var nu på 40 hektar mot 8 när den geometriska jordeboken upprättades. Parallellt höll sig den medelstore bonden 1919 med något fler kor än hans motsvarighet på 1500- och 1600-talen. Ökningen var dock inte dramatisk, från 3–4 till 6–7 kor. Och de största besättningarna 1571 hade åtta kor och 1630 tio stycken att jämföras med 15–17 kor 1919. I hela Jonsbergs socken fanns 1919 över 1700 djur exklusive drygt 1100 fjäderfä. Det är en ökning med nästan 50 procent sedan 1630.
- Digitala forskarsalen: Lokalundersökningar, Jonsberg 1919. ↩︎