När kyrkklockorna i Jonsberg ringde in 1945 rådde fortfarande krig i Europa, men det var bara en tidsfråga innan Tyskland skulle kapitulera. Ryska trupper närmade sig Berlin från öster samtidigt som amerikanska stridskrafter rullade in från väster och söder. Snart skulle livet i Jonsberg återgå till det ”normala”. Bönderna kunde åter börja odla och skörda på heltid istället för att försvara fosterlandet med vapen i hand. Det svenska jordbruket hade trots krigets påfrestningar lyckats trygga landets försörjning med livsmedel. Genom ransoneringar hade myndigheterna försökt fördela resurserna på ett rättvist sätt och undvikit första världskrigets ansträngda läge.
Jordbruket var fortfarande relativt småskaligt och diversifierat. I lagårdarna råmade mjölkkor, ungdjur och kalvar när de inte var på sommarbete. Stallets hästar var viktiga dragdjur som användes för sådd, skörd och allehanda körslor. I stiorna matades julgrisen och hönsen försåg familjen med ägg. Vedbrand och virke transporterades hem från den egna skogen. Vintertid sågade man och tog upp is ur sjöar och brunnar. Isen lagrades därefter i sågspån för att kunna kyla mjölk och mat under heta sommarmånader. Krigsårens kalla vintrar måste ha givit ett ordentligt istäcke.
Mångfalden och småskaligheten innebar att en bondefamilj kunde klara sig någorlunda bra även under oårstider. Gården kunde dessutom bidra med att försörja släktingar i städerna. Flykten från landsbygden hade inletts men många av de nya stadsborna var bondsöner och bonddöttrar med föräldrar och syskon hemma på gården. Dit kunde man vända sig om de egna tillgångarna tröt. Antalet invånare i Jonsberg hade minskat med ungefär 300 mellan 1919 års lokalundersökning och 1944 års jordbruksräkning, från cirka 1600 till omkring 1300. Och minskningen fortsatte.
Många hade förutspått en ekonomisk kris när kriget väl var över, likt den i början av 1920-talet efter första världskriget. Men det blev ingen nedgång. Tvärtom, en lång period av tillväxt följde som kulminerade med 1960-talets ”rekordår”. Välståndet steg, Sverige blev rikare. Större och större skördar pressades fram ur Jonsbergs jordar med allt effektivare maskiner och konstgödning. Och kornas mjölkproduktion ökade. Tarvskogen från 1600-talet hade följts av ett skogsbruk anpassat efter marknadens behov.
Denna utveckling hade dock sitt pris. För lönsam drift krävdes storskalighet och specialisering mot mjölk, kött eller skog. Mjölkkor och draghästar försvann. Mindre gårdar kunde i längden inte överleva. De utarrenderades, köptes upp eller lades för fäfot. Ny jordbrukspolitik, efterhand anpassad till EU, premierade vall framför vete, havre, korn och råg. Det tog 300 år att fördubbla det genomsnittliga boskapsinnehavet i Jonsberg men bara en generation för att avveckla mjölkkorna. För mig som levt nära denna förändring ter sig gärna 1950-talet och det tidiga 1960-talet som Jonsbergs guldålder.
Därefter har Sveriges utsläpp av växthusgaser ytterligare ökat vilket troligen bidragit till allt mildare och snöfattigare vintrar, häftiga stormar, långvarig torka, oberäkneliga skyfall och ett klimat vi inte längre känner igen. Det mildare klimatet har i sin tur berett väg för nya skadedjur som: granbarkborrar, mördarsniglar och plattmaskar. Överlag har dock den biologiska mångfalden minskat. Det ljudliga surret av humlor och bin runt vårens blommande äpple- och körsbärsträd har dämpats. Våren har blivit tystare.