Mule, hovar och klöv: åker, äng och skog

Introduktionstext

Skatt på boskap

Kor, kvigor, kalvar, hästar, grisar och övrig tamboskap tillhörde en bondes dyrbaraste ägodelar och blev därför gärna föremål för kronans beskattning. Husen, åkrarna, ängarna och skogen var däremot relativt lågt värderade och det fanns ingen omfattande jordhandel. Skattejord kunde inte säljas hur som helst och brukarna av krono- respektive frälsejord ägde inte själva sina hemman.

Jordägandet var mer en fråga om till vem gårdens avkastning skulle betalas – kronan eller adeln – och inte en förmögenhetsplacering. Skogen var länge gemensam egendom och användes främst för gårdarnas egna behov. Ved behövdes för uppvärmning och matlagning. Virke gick åt till byggnation, redskap, möbler, hägnader med mera. Från skogen hämtade man också bär, nypon, hasselnötter, löv till djurföda, material till hemslöjd med mera och den kunde användas för jakt. Sommartid gick korna, hästarna och de övriga djuren på bete i skogarna.

Städernas behov av ved och virke täcktes genom införsel från den närbelägna landsbygden. För många bönder var dock skogen ännu i början av 1800-talet av begränsat värde för avsalu, varför man gärna utökade åkermarken och spannmålsskörden genom svedjebruk. Den avbrända skogen och jorden var näringsrik de första åren och gav då riklig skörd. Efterhand minskade dock skörden och marken kunde istället användas till bete.

Men det fanns flera andra som gjorde anspråk på skogsråvara, inte minst kronan och bruken. Genom lagstiftning sökte kronan tidigt tillgodose sina egna och brukens behov. Bönderna var till exempel förpliktade att leverera virke och ved till befästningsverken och svedjningen skulle begränsas. Eken ansågs så dyrbar att den, från 1558 och ända in på 1800-talet, reserverades för kronan och användes bland annat till skeppsbyggnation. Av tallen kunde man framställa tjära som fram till 1800-talet var en av Sveriges viktigaste exportvaror. Men även export av bräder förekom.

I bruksbygder, som Östgöta bergslag, var skogen central för brukens försörjning med träkol. Det behovet var dock sparsamt på yttre Vikbolandet, vars enda brytbara järnmalmsfyndighet fanns vid Dalmyrasjön i Häradshammar.[1]

Från centralt håll oroade man sig över en befarad skogsbrist. För att motverka vad som i samtiden kallades ”skogsödande” sökte man bland annat begränsa avverkningen på häradsallmänningarna och böndernas nyttjande av sina skogar. Det var nämligen bönderna som ansågs vara orsaken till skogsbristen. Bondeståndet menade å andra sidan att ”skogsödandet” var en följd av kronans politik och byråkrati. Båda parter ansåg att ett individuellt skogsägande kunde vara botemedlet. Kronans förslag tenderade dock att gynna en markägande elit och inte enskilda bönder.[2]     Boskapen var således värdefull och skatt på husdjuren kunde användas för att fylla kronans ständigt sinande kassa. Så var fallet 1571 när Sverige skulle betala en stor lösensumma till Danmark för att få tillbaka den i nordiska sjuårskriget (1563–1570) förlorade Älvsborgs fästning. Beskattning av husdjuren återkom senare och registrerades i särskilda boskapslängder, ibland kallade ”hov och klöv”. Längderna är dock ojämnt bevarade. Ett undantag är 1630 års boskapshjälp, som ger goda möjligheter till jämförelse med Älvsborgs lösen.

[1] Gruvan är känd sedan medeltiden, men gruvdriften bedrevs högst oregelbundet, kanske beroende på järnets prisutveckling. Åren 1746 till 1785 förestods brytningen av bönderna i Hestad och som mest mantalsskrevs ett tiotal arbetare och en gruvfogde vid Hestad järngruva. Mellan 1753 och 1756 lämnades dessutom uppgifter om Gulltorps järngruva. I början av 1800-talet var det jordägarna i Åkerby som stod för driften av Dollmyra gruva, med som mest tio mantalspliktiga personer. (Arkiv digital: Östergötlands läns landskontor, Mantalslängder Häradshammar).    

[2] Kalle Bäck, Bondeopposition och bondeinflytande under frihetstiden (1984), s. 39 ff. Alexander C. Engström, ”Skogskris och resurskonflikt: Debatten om skogsödande i Sverige 1740–1820”, Historisk tidskrift 2024:2, s. 199–222. Se även Kerstin Sundberg, Resurser och sociala relationer. Studier av ett lokalsamhälle i förändring 1600–1800: Österhaninge och Västerhaninge socknar (1993), s. 123–156.