Ett av de första uppdragen för det 1628 nyinrättade lantmäterikontoret var att upprätta en geometrisk jordebok över hemman och byar på den svenska landsbygden. Lantmätare reste därför runt i sina distrikt för att, tillsammans med sina medhjälpare, kartera hus och ägor samt mäta upp och notera avkastningen från åkrar och ängar. I Jonsberg utfördes arbetet av lantmätare Jean de Rogier (1600–1684).1 Inventeringen skedde troligen på 1640-talet för den geometriska jordeboken är daterad 1650.
Karteringarna omfattade endast de hemman och byar som kronan uppbar årlig ränta från. Frälsehemman är således inte inkluderade och ej heller förlänade eller förpantade skatte- och kronohemman. I byar som bestod av både skatte-, krono- och frälsegårdar, uppmättes dock samtliga hemman oavsett skattenatur. I sin detaljrikedom påminner de geometriska jordeböckerna om senare tiders ekonomiska kartor och är våra äldsta storskaliga kartor. De är sirligt utformade som små konstverk.2
Den geometriska jordeboken består av en karta där mangårdsbyggnaden är inritade med omgivande åkrar och ängar. För åkermarken finns uppgifter om jordmån och areal mätt i tunnland. Och ängarnas avkastning anges i lass hö. Hagar och skogar var ofta gemensam egendom för flera gårdar och är mer kortfattat beskrivna särskilt nämns tillgång på bete och skog till hägnad, ved med mera. Även tillgång till fiske är noterat och i vilket vatten, till exempel allmänningen, saltsjön, fyrskedasjön.3
Åkermark
För de största åkerarealerna bland 31 uppmätta hemman i Jonsberg svarade skattegårdarna Öbbebo (med utjorden Knutgärde) och Möckeläng med 16 respektive 13 5/8 tunnland. De följdes av ytterligare två skattegårdar: Rösätter (med utjord i Sörby) och Håkanbäck, båda på drygt 12 tunnland åkermark. Samtliga fyra hemman var belägna vid gränsen mellan Jonsberg och Häradshammar.4
När man närmar sig kusten blir åkrarna mindre och den minsta arealen noteras för kronohemmanet Arkö med 1 ½ tunnland. Men även Lindö, Nordanskog, Stenvik, Gränsö och Gåsåker var relativt små enheter på 2–4 tunnland. Åkermarken i det genomsnittliga hemmanet i Jonsberg uppmättes till knappt sju tunnland inklusive utjord (tabell 3.11). Samtidigt var variationerna betydande mellan å ena sidan de stora skattegårdarna och å den andra sidan de små lotshemmanen och häradstorpen. Stubbehemman, som var den vanligaste kategorin, låg strax ovan medelvärdet.
Sju tunnland motsvarar omkring 3–4 hektar. Det är en blygsam storlek för ett jordbruk jämfört med idag. Åkermarken till Arkö var vid mitten av 1600-talet av ungefär samma storlek som en nutida fotbollsplan. Och den odlade marken till Öbbebo och Möckeläng kan således jämföras med 7–8 fotbollsplaner.
Varje hemman hade vanligen två gärden benämnda efter väderstrecken, öster- respektive västergärde eller norr- och södergärde. Gärdena återfanns i nära anslutning till husen, längre bort vidtog ängsmarkerna. Uppodlingsgraden var låg i förhållande till senare tider. Mycket av det som är noterat som äng i geometriska jordeboken har senare odlats upp och blivit åkergärden. Två gärden antyder tvåsädesbruk vilket var vanligt i Östsverige vid denna tid och innebar att halva åkermarken odlades medan den andra hälften låg i träda.
Åkrarna i Jonsberg var i regel inägomark, endast Öbbebo och Rösätter är noterade för innehav av utjordar. Öbbebos utjord var närbelägna Knutgärde, som mätte drygt sex tunnland mot Öbbebos nio. Rösätter hade en mindre utjord om två tunnland i Sörby by i Häradshammar. Både Öbbebo och Rösätter var belägna i kanten mot Häradshammar, där utjordar var mer frekventa.
En medelstor bonde i Häradshammar disponerade ungefär dubbelt så stor åkerareal som hans motsvarighet i Jonsberg. Genomsnittet för åker i Häradshammar var drygt 12 tunnland mot knappt 7 i Jonsberg. De största gårdarna i Häradshammar – prästgården samt skattegårdarna i byarna Satterstad och Fjärdingstad – mätte lantmätaren till över 25 tunnland. Strax efter följde de två skattegårdarna i Lundby samt skattegården i Hestad.
Totalt karterades 68 hemman i Häradshammar varav 32 var skattegårdar. Inom varje skattenatur visar Häradshammar högre medelvärde än Jonsberg. Och för båda socknarna är skattehemmanen de genomsnittligt största enheterna (tabell 3.12).
Ängsmark
Det fanns ett visst samband mellan åkern och ängens storlek. Hemman med stor åkerareal förfogade också över mycket ängsmark.5 Skattehemmanen Rösätter (med utjord i Sörby), Möckeläng och Håkanbäck, som förfogade över de största åkerarealerna i Jonsberg, hade även den högsta avkastningen från sina ängar med mer än 50 lass hö per hemman. Samtidigt kunde relativt stora höskördar om 40 respektive 36 lass bärgas från lotshemmanen Lindö och Arkö med små åkrar. Även Gränsö och Gåsåker hade liksom Granebo relativt stor höskörd i förhållande till åkerarealen. I genomsnitt avkastade ängsmarkerna från uppmätta hemman i Jonsberg 31 1/3 lass vid 1600-talets mitt, och åkern uppgick, som vi sett, till cirka 7 tunnland (tabell 3.11).
Utäng, ”engehump” eller liknade finns noterade för ungefär hälften av Jonsbergs karterade hemman. Ibland som för Gummetorp rör det sig om flera sådana utägor. Både Granebo, Käfstebo och Brytsbo hade således ängsmarker under Gummetorp varifrån de tillsammans hämtade 44 lass hö. Samtidigt delade Gummetorp en utäng, kallad Cirstinängen, under Fyrskeda med Narvetorp och Häggebo. Gummetorps andel var 1½ lass av totalt 6.
Cirstinängen delades således mellan flera gårdar. Det finns även humpar som delats mellan flera gårdar, till exempel ”Herrgårdshumpen” mellan Hagerstorp och Jonsberg samt Djurskärshumpen mellan Fyrskeda och Jonsberg.
Hur sådana utängar och humpar uppkommit är oklart men alla är knappast rester från ödelagd bebyggelse. Orsakerna kan nog variera. Avsöndringar efter arvskiften, donationer och pantsättningar har nämnts i litteraturen.6 Intrycket av övergiven bebyggelse stärks när ägorna har egennamn som Cirstin (Kerstin). Under Salsbäck namnger den geografiska jordeboken Ingesboo äng som ligger en bit från hemmanet och påminner om en utäng utan att räknas som sådan. Namnet Ingesboäng, eller Ingelsboäng, lever för övrigt kvar än idag.
Av den totala höskörden för karterade hemman i Jonsberg kom 1/6 (16–17 procent) från utängarna. Utängarna varierade kraftigt i storlek från 1 ½ lass till 24. Genomsnittet för de 15 utängarna bli 10 ½ lass. Det kan jämföras med i medeltal 26 lass från ängarna inom egna ägor. För enskilda hemman kunde utängarna vara av stor betydelse. Kävstebo fick således 2/3 av höskörden från ”engehumpen” i Gummetorp. Och även Arkö fick merparten av höet från utängen i Görstorp. Däremot var Cirstinsängens bidrag till höskörden i Gummetorp marginell.
Försörjning
För att försörja en familj skall det ha behövts minst 6 tunnland åker och vinterbehovet för en ko har beräknats till fyra lass hö.7 Ungefär hälften av de uppmätta hemmanen i Jonsberg vid 1600-talets mitt hade mindre än 6 tunnland åker och skulle således ha behövt komplement för sin försörjning. Jakt och fiske kunde vara sådana utfyllnader till skörden från åkrarna. Fiske bedrevs inte bara utmed kusterna utan även i insjöarna som Mönsen, Flaten, Fyrskedasjön med flera. En stor återkommande händelse var vårvinterns notdragningar. Jakt kunde bedrivas året om och innefattade även sjöfågel och säl, som knopades.
En medelstor gård, som alltså skördade drygt 31 lass hö om året, skulle kunna hålla sig med sju kor. Det var dock inte bara korna som skulle livnäras på hö, utan även dragdjuren (häst, oxe), kvigorna och fåren om man hade sådana. En mantals- och boskapslängd från 1630 (se ovan) visar att en medelstor bonde i Jonsberg fick skatta för 4 kor och 2 hästar samt 3 ungnöt, 6 får och 1 get.8 Om korna och hästarna åt 24 lass tillsammans återstod 7 lass för de yngre djuren att dela på.
Björn Helmfrid har utifrån tiondelängder försökt uppskatta skördarnas storlek på Vikbolandet vid 1600-talets mitt. Hans beräkning tyder på att skörden under goda förhållanden, med en lyckosam blandning av sol och regn, mer än väl täckte behoven. Spannmålsmagasinen kunde fyllas på och ytterligare överskott gick på export över Norrköpings hamn. Däremot kunde inte alla äta sig mätta under de år när skörden slog fel, som de tre missväxtåren i följd mellan 1650 och 1652. Samtidigt varierade skördeutfallet stort mellan Vikbolandets socknar. Slättbygderna i väster med sina bördiga åkrar kunde ge 2–3 gånger större skörd än de magra jordarna i den mer kuperade terrängen i öster.9 Utan boskapen, fisket och jakten skulle man ha haft svårt att överleva i Jonsberg.
- Jean de Rogier var född i Sverige av franska föräldrar. Han fick fullmakt som lantmätare i Östergötland 1643 och verkade som sådan fram till 1681. Första hustrun hette Elsa Andersdotter (d. 1647) och de var bosatta i Ingelstad i Östra Eneby socken och senare i Borgs socken, båda utanför Norrköping. Han gifte om sig 1649 med Ragnhild Schilling dotter till kyrkoherden i Borgs socken där de också bosatte sig. (Viktor Ekstrand, Svenska Landtmätare: Biografisk förteckning 1628–1900, del 1, s. 111ff, 1896)f ↩︎
- De geometriska jordeböckerna 1630–1650 med tillhörande kartor finns digitaliserade i Lantmäteristyrelsens arkiv (Lantmäteriet.se) och som Sveriges äldsta storskaliga kartor i Riksarkivet (Digitala forskarsalen). Resultaten från mina bearbetningar ses i tabellerna 3.10 och 3.11 i Tabeller. ↩︎
- För hemmanen i Jonsberg finns inga uppgifter om ägare eller brukare, sådan information får man söka i jordeböcker och mantalslängder. Personuppgifter finns däremot på andra håll, till exempel i Alunda socken i Uppland (se: Mats Höglund, ”Ett lantmäteri med landets resurser i fokus”, Med kartan i fokus (2013), s. 64ff). ↩︎
- Utjordar, som Knutgärdet och den i Sörby, kan vara rester från bebyggelse som övergavs i samband med de medeltida agrarkriserna, se ovan samt Olof Karsvall 2016. ↩︎
- Korrelationskoefficienten mellan åker och ängsmark har jag beräknat till 0,61 på en skala mellan 0 och 1. ↩︎
- Staffan Helmfrid 1962 s. 89, Jan Brunius 1980 s. 46ff, Gunnar Peterson, 2025, s. 100. ↩︎
- Mats Höglund 2013, s.73. ↩︎
- Se ovan ”Boskapshjälpen 1630”, tabell 3.7. ↩︎
- Björn Helmfrid 1985, s. 18ff. ↩︎