Den omstridda Älvsborgs fästning erövrades på nytt av danskarna under Kalmarkriget 1611–1613 och vid freden i Knäred 1613 fastställdes lösensumman till en miljon riksdaler silvermynt. Denna gång togs skatten ut genom årliga extra uttaxeringar. Varje bonde förväntades vid varje tillfälle betala 3 daler för sig och sitt hushåll. Beloppet kunde dock reduceras. Änklingar och änkor fick till exempel avgiften sänkt, men även andra som inte klarade av den fastställda summan. De sämst ställda betalade inget alls. Knektar, ryttare, vissa frälsebönder och adelns tjänstefolk var helt befriade. Även boskapen undgick beskattning.
Till en början räknade kronan med att det skulle krävas årliga inbetalningar under fyra år för att få ihop lösensumman. Det visade sig dock snart otillräckligt. Många bönder var hårt pressade och kom efter med betalningarna. Riksdagen beslöt därför att antalet år eller terminer skulle öka från fyra till sex, varför Älvsborgs andra lösen togs ut mellan 1613 och 1618.
Då uppbörden ändå inte gav tillräckligt med riksdaler silvermynt tillsattes en kommission för att granska räkenskaperna. Över varje socken upprättades en rannsakningslängd där de influtna beloppen summerades gårdsvis. Vidare utreddes varför betalningar uteblivit och i längden noterades orsaken som: dödsfall, flyttat, fattig, utfattig med mera. Rannsakningen låg till grund för de därpå följande restlängderna.1
För Jonsbergs del finns ordinarie längder bevarade från 1614, 1616, 1617 och 1619. Där förtecknas de skattskyldiga med namn, hemman och belopp. Antalet hemman varierar. Mest detaljerad är 1614 års längd. Den namnger 52 skattepliktiga hemman med tillsammans 59 personer. Dessutom förtecknas 40 skattebefriade personer: 12 frälsebönder, 13 personer i adlig tjänst på Jonsberg, Hovgren och Gottenvik, 2 ämbetsmän (skräddare och skomakare), 7 inhyses samt 5 gamla, sjuka och ofärdiga.
Vissa frälsegårdar betalade full eller reducerad skatt i några längder för att andra år vara befriade. Frälsegårdarna Björsätter och Ödebo, under Gottenvik, var till exempel skattepliktiga vid alla tillfällen utom 1619 då de räknades till säteriets rå och rör. De två frälsebönderna i Häggebo, också under Gottenvik, står alla år bland ordinarie skattebetalare. Jonsbergs säteris frälsebönder Jöns i Ormsätter och Måns i Narvetorp förväntades betala skatt efter 1616. Däremot tycks Skriketorp och Stockholmstorp genomgående vara befriade i egenskap av frälse under Jonsberg.
De flesta hemman som är upptagna i jordeböckerna finns nämnda någon gång i längderna mellan 1614 och 1619. Dock ej: Bredåker, Källtorp och Klockarbo samt torpen Hagen och Nygärde, Samtliga var vid den här tiden frälsegårdar under Jonsberg respektive Gottenvik, och därmed troligen befriade.
Andra frälsehemman som Kolstorp och Kälebo är bara noterade i 1614 års mer detaljerade redogörelse, medan Möddebo rapporteras såväl 1614 som 1619. Kronohemmanen Nordanskog (Norrbo) och Stenvik betalade båda hel avgift 1614 men finns inte med i någon av de följande längderna.2
I 1619–1620 års restlängd redovisas samtliga årliga betalningar per hemman och bonde. För Jonsbergs del rörde det sig om 51 skattepliktiga hemman (tabell 3.6). Därtill 14 befriade hemman varav tre knekthåll och elva frälsehemman. Av de skattepliktiga hemmanen hade bara 19 eller 37 procent erlagt full avgift för samtliga terminer medan 32 är noterade för restbetalningar. Drygt sex av tio hemman låg således efter med lösensumman.
Det finns ibland mer än en bonde per hemman. Ofta beror det på att den förste brukaren avlidit eller flyttat och därefter ersatts. Vid andra tillfällen upptas fler bönder på samma hemman. Antalet beskattade bönder i restlängden uppgår därför till 82, varav 7 hade avlidit och 16 flyttat. Av de 59 kvarvarande år 1620 hade 23 eller 39 procent fullgjort sina betalningar medan 36 personer låg efter med skatten. Proportionerna är således desamma som ovan, sex av tio restfördes.
Sett till betalningsförmåga tycks bönderna i Jonsberg ha haft det sämre ställt än de i grannsocknarna. I såväl Häradshammar som Husby och Stenby har minst hälften av hemmanen och bönderna betalt den uttaxerade summan om 3 daler. I Häradshammar och Husby till och med två av tre hemman (tabell 3.6).
Ett dussintal bönder i Jonsberg är noterade som ”fattiga” eller ”utfattiga”. Den ena av de två frälsegårdarna i Häggebo brukades av ”två fattiga karlar”, dessutom hade gården brunnit och kallas för ”bränd ödegård”. Även Gåsåker anges ”öde” 1616 och resterar för alla år efter 1614. Öde betyder i det här sammanhanget inte nödvändigtvis att gården är övergiven utan att förmåga att betala skatt saknas. En hagelstorm 1614 hade förstört skörden för Gummetorp, Hagerstorp och Braskebo och satt ned deras betalningsförmåga. Granngårdarna Salsbäck och Narvetorp tycks däremot ha undgått ovädrets härjningar.
Det är svårt att förstå vad som krävdes för noteringen ”fattig” respektive ”utfattig”. En bonde som är restnoterad alla terminer borde inte vara stadd vid kassa, men det innebär inte nödvändigtvis beteckningen fattig. I Östra Husby fanns många fattiga husmän (inhyses), medan övriga socknar bara rapporterade enstaka fattiga husmän. Samtliga tretton bönder i Kvarsebo tycks ha legat efter med betalningen men ingen kallas för fattig.
Andelen bönder med noteringen ”fattig” eller ”utfattig” är högre i Jonsberg än i Häradshammar och Östra Husby men något lägre än i Östra Stenby: Jonsberg 12,7 %, Häradshammar 10,4, Östra Husby 10,2, Östra Stenby 13,1. Uppfattningen från Älvsborgs första lösen 1571 om att bönderna i Jonsberg genomsnittligt hade sämre ekonomi än bönder i Östkinds härads övriga socknar förstärks ändå vid slutredovisningen av den andra lösensumman 1620. Samtidigt fanns det mycket välbeställda bönder i Jonsberg. Michil i Öbbebo var som vi sett häradets fjärde största skattebetalare 1571 och Lasse i Arkö tillhörde topp 13. Båda gårdarna betalade också utan dröjsmål sina delar av Älvsborgs andra lösen. Lasse i Arkö avled 1614 och efterträddes först av Per och därefter av Erik. Bonden i Öbbebo hette vid samma tid Nils.
Restlängderna nämner även dödsfall och avflyttning som orsaker till utebliven betalning. I Jonsberg avled sju bönder under de sex åren 1613–1618, vilket blir ungefär en person om året. Antalet är ungefär detsamma i grannsocknarna och totalt 26 för hela häradet.
Noteringarna om flyttningar i 1610-talets restlängder till Älvsborgs lösen uppmärksammades 1974 av Sven Lundkvist i samband med en opposition.3 På 1610-talet förde kyrkan inga flyttningslängder varför Älvsborgs andra lösen innehåller den äldsta systematiska och brett täckande sammanställningen vi har över omflyttningen i Sverige. Lundkvists fynd var sensationellt med det dröjde innan det gav påtagligt avtryck i forskningen.
För Jonsbergs del finns uppgift om flyttning för 16 personer. Merparten, 10 personer, flyttade under de två första betalningsterminerna, och därefter tre per tvåårsperiod. Hälften av de flyttande var frälsebönder vilket i stort motsvarar andelen adelsägda och förlänade hemman vid mitten av 1610-talet. Siffrorna är dock små. Räknat per år flyttade 2–3 bönder vilket motsvarar 3,3 procent av de beskattningsbara bönderna.
Resultaten är likartade för Östkinds övriga socknar. För den högsta flyttningsintensiteten står Östra Husby med 3,7 procent medan Häradshammar, med många självägande bönder, har den lägsta siffran på 2,2 procent. För hela landskapet Östergötland har flyttningsintensiteten under 1610-talet beräknats till 6 procent av hushållen vilket på regional nivå är den högsta siffran för hela Sverige med Finland. I det perspektivet framstår Östkind som ett härad med stor andel bofasta bönder och relativt få flyttare, i paritet med flera andra sydsvenska socknar.4
Vart flyttarna tog vägen nämns bara i några enstaka fall och då har man flyttat till en stad som Nyköping eller Stockholm. Flera flyttningar kan dock ha stannat inom den egna socknen eller gått till en angränsande socken. Östra Husby, med högsta flyttningsintensiteten, kan möjligen genom färjan över Bråviken till Kvarsebo ha haft fler kontakter och ett något vidsträcktare omland än övriga socknar i häradet.
Pigor och drängar är ojämnt noterade i restlängderna. Från 21 gårdar i Jonsberg har skatt betalats för 18 drängar och 19 pigor under åtminstone ett år. Betalningarna är tätast i början för att glesna med tiden och få avser alla sex terminerna. Av samtliga hemman finns uppgifter om pigor och drängar från ungefär en tredjedel. Personnamn saknas genomgående så det behöver inte var samma dräng respektive piga varje enskild betalning avser. För tjänstefolket finns ej heller uppgifter om avlidna eller flyttade.
Från bönderna i Häradshammar rapporterades 26 drängar och 32 pigor på 35 gårdar. Från ungefär hälften av de beskattade hemman saknas således sådana uppgifter. Även här är betalningarna rikligast i början och sinar med tiden, och få täcker hela perioden. Prästen, herr Lars, ingår inte i ovanstående och han uppges årligen ha betalt för flera drängar och pigor. Restlängderna från Östra Stenby saknar helt uppgifter om drängar och pigor. Och från Östra Husby namnges endast drängen Rahl i Ormestad som finns med alla sex åren.
- Älvsborgs andra lösen har avsatt ett rikt källmaterial. Östkinds härad ingår i de volymer som rymmer Hertig Johans hertigdöme i Östergötland. Uppgifter i texten kommer från bearbetningar av nämnda källor, se Digitala forskarsalen: Älvsborgs lösen 1613, Hertig Johans hertigdöme Östergötland, volym 72 1614 bild 449ff. (Häradshammar), bild 452ff. (Jonsberg), volym 73 1616 bild 270ff. (Häradshammar), bild 272ff. (Jonsberg), volym 74 1617 bild 93ff. (Häradshammar), bild 95ff. Jonsberg), 1618 bild 423ff 1618 (Häradshammar) bild 425ff. (Jonsberg), volym 75 bild 148f (Häradshammar) bild 149f (Jonsberg), volym 76 Restuppbörd (Rannsakningslängder) 1619-1620 bild 359ff. (Östra Husby), bild 364 ff. (Häradshammar), bild 367ff. (Jonsberg), bild 369ff. (Östra Stenby), volym 77 Restuppbörd (Restlängder) 1619–1620 bild 153ff. (Häradshammar med Jonsberg), bild 156ff. (Östra Husby), bild 161ff. (Östra Stenby), bild 195ff. (Östra Husby), bild 197f (Häradshammar med Jonsberg), bild 198f (Östra Stenby). ↩︎
- För Norrbo (Nordanskog) anges ”till sätesgård” 1619–1620. Det tyder på att gården räknades som frälse och var därmed befriad. ↩︎
- Sven Lundkvist, ”Rörlighet och social struktur i 1610-talets Sverige”, Historisk tidskrift 1974. ↩︎
- Martin Andersson, Migration i 1610-talets Sverige (2018), s. 83ff. ↩︎