De extra uttaxeringarna fortsatte under 1620- och 1630-talen bland annat genom Boskapshjälpen 1630. Men redan dessförinnan florerade en lång rad av extraskatter utöver Älvsborgs lösen.1 Tillfälliga skatter hade då som nu en tendens att permanentas, och skatteväsendet blev med tiden alltmer svåröverskådligt. En reform genomfördes i början av 1640-talet genom att alla extra taxeringar ersattes av en enhetlig mantalsavgift som skulle betalas av alla vuxna män och kvinnor.
Boskapshjälpen 1630 var en förmögenhetsskatt av samma slag som Älvsborgs lösen 1571. Hästar, kor, ungnöt, oxar, svin, getter och får delades in i flera kategorier med olika skattesatser, till exempel 8 öre för en häst, 4 öre för en ko och ½ öre för ett får. Förutom boskapen beskattades även varje tunna utsäde.2 Skatten skulle erläggas av bönderna, men också av inhyses samt i viss utsträckning av knektar och ryttare. Fattiga och husarma förskonades.
Mantals- och boskapslängden för Jonsberg 1630 förtecknar 60 gårdar med 64 bönder.3 Vissa frälsegårdar saknas, liksom tidigare, samt kronohemmanen Gåsåker, Norrbo och Stenvik. Samma gårdar förekommer, som vi minns, även oregelbundet i Älvsborgs lösen 1571. Utöver bönderna namnges 7–8 inhyses folk och en knekt. Boskapen är fördelad på 18 olika kategorier. Man skiljer till exempel mellan häst, fåle och sto, yngre och äldre får, yngre och äldre grisar etcetera. Djuren är inte åsatta något värde.
Trots att antalet gårdar och bönder var något färre 1630 än 1571 ökade antalet beskattade djur från 1000 till 1200. Bortsett från grisarna och de fåtaliga oxarna ökade alla djur i antal. Främst var det dock fåren och ungdjuren som blev fler. Fåren var nu över 400 mot tidigare drygt 300. Tillsammans med getterna utgjorde fåren över 40 procent av djurbeståndet. Sett till värdet var det ungnöten som ökade allra mest inte minst beroende på att ett ökat inslag av äldre ungdjur. Samtidigt sjönk andelen kor något. De dyrbara korna hade således ersatts av lägre värderade får och getter. Den genomsnittlige bonden taxerades 1630 för 18–19 djur, vilket var 5–6 fler än 1570.4
Får och getter var särskilt vanliga bland bönderna på öarna, Arkö, Gränsö, Björnö. Av de sex bönder som hade flest djur 1630 var fem öbor. Det största antalet djur fanns dock i ladugården hos Grels i Mönnerum, 41 stycken varav 15 får. Även om får och getter borträknas var Grels den främste djurägaren med förutom fåren: 8 kor, 8 ungnöt, 4 hästar och 6 grisar.
Värdet på boskapen hos Grels i Mönnerum uppgick till 17 mark och 5 öre om man följer de skattesatser som användes 1571. Han följdes av Anders i Gränsö och Henning i Utsätter som taxerades för 16/3 respektive 15/4 mark. I genomsnitt fick varje bonde i Jonsberg bidra med 8,33 mark till 1630 års boskapshjälp. Det är ett högre belopp än 1571 till följd av att djuren ökat i antal och de beskattade bönderna blivit färre. Samtidigt minskade spridningen i serien vilket syns genom att medelvärde och median nästan sammanfaller (tabell 3.7).
Grels granne Per i Mönnerum var en medelstor djurägare 1630 liksom Hemming i Möddebo. Även detta år var Möckeläng ett hemman med många djur, precis som 1571, medan Öbbebo inte längre hade någon framträdande position. Hos Lasse i Möddebo, Hans i Djäknetorp och Per i Braskebo saknades djur helt. Gårdarna betecknas i längden som ”öde”, vilket innebär att de saknade skatteförmåga men var troligen bebodda.
Utvecklingen var likartad i Häradshammar, alltså fåren ökad i andel på bekostnad av korna, som dessutom minskade i antal. Och samtidigt ökade antalet djur per bonde (tabell 3.7). I genomsnitt hade en bonde i Häradshammar några fler djur, men färre kor, än kollegan i Jonsberg.
Den överlägset störste djurägaren i Häradshammar var prästen med totalt 95 djur, varav 24 får och lika många getter. Men även bortsett från får och getter toppade prästen med bred marginal listan över djurägare. I prästgårdens ekonomibyggnader fanns 12 kor, 14 ungnöt, 6 hästar, 7 oxar och 8 grisar. Prästen ägde således 47 djur utom fåren och getterna och följdes närmast av Håkan i Klacksätter och Sven i Önsätter med 59 respektive 48 djur inklusive fåren.
Tendensen med fler djur och färre beskattade bönder återfinns även i Östra Husby. Antalet djur per bonde ökade mellan 1571 och 1630 med fem från 16,2 till 21,2. Och främst var det fåren som ökade inte bara i antal utan även i andel (tabell 3.8). De utgjorde liksom i Jonsberg mer än 40 procent av beståndet. Östra Stenby visar däremot en något annorlunda utveckling. Där minskade totala antalet djur, bortsett från korna, samtidigt som antalet djur per beskattad bonde ökade kraftigt. Fåren var alltjämt den största kategorin med omkring 40 procent av samtliga djur (tabell 3.8).
- För en översikt se: Magnus Bäckmark, Mantalsforska (2015), s. 9ff. ↩︎
- Bäckmark 2015 s. 18. ↩︎
- Arkiv digital: Östergötlands läns landskontor, Mantals- och boskapslängd 1630. De bearbetade resultaten presenteras i tabellerna 3.7–3.9. Se Tabeller Längden är för Jonsbergs del godkänd och underskriven av Jöns i Gränsö, Erik i Arkö och Per i Rumgärdet. Erik (Larsson) i Arkö är troligen en son till den Lars (Eriksson) i Arkö som finns med i Älvsborgs lösen 1571 och som avled 1614 under betalningen av den andra Älvsborgs lösen. ↩︎
- Janken Myrdal och Johan Söderberg (1991) hävdar att ”förskjutningen mot allt fler kor och färre dragdjur (är) tydlig i Östkind” (s. 141). Min beräkning visar dock att antalet kor i Östkinds härad var ungefär oförändrat mellan 1571 och 1630 (1302 mot 1307), liksom antalet oxar (70 mot 73), medan hästarna ökade ordentligt från 778 till 887. ↩︎