Den geometriska jordeboken ger, som redan framgått, viss information om skogens och betets beskaffenhet samt förekomsten av fiske. Där ges dock inga kvantitativa uppgifter motsvarande de för åker och äng. Skogen beskrivs på ett tiotal olika sätt. Vanligast är skog till hägnad eller hägnad i kombination med ved respektive bränne. Av 32 hemman så hade 20 skog av denna karaktär. Tarvskog, dvs. skog till husbehov och av sämre kvalitet, förekom på 10 gårdar. Husbehov borde rimligen även det innefatta ved och hägnad, så tarvskog tycks främst användas för att beteckna skogens kvalitet. Dröstorp är den enda gård som uppges ha timmerskog, medan lövskog nämns i tre fall.
Betet uppges vara gott för 22 av de 29 gårdar som har uppgifter om betesmarken. Av de resterande hade 6 ringa bete och i ett fall (Estorp) noterades bara bete. Fiskerättigheter hade 23 hemman av samtliga karterade. Flertalet i Saltsjön och de övriga i insjöar som Allmänningen (Flyna) och Fyrskedasjön.
Konflikter mellan grannar uppstod lätt kring skogen, betesmarkerna och fisket. Och ibland hamnade osämjan inför Östkinds häradsrätt. Måns Olofsson i Granebo anklagade således 1667 sin granne Per Månsson i Braskebo för att i samband med svedjande ha bränt ned en hel del av hans skog.1
Allt svedjebruk krävde tillstånd, vilket dock inte hindrade Hans Ulfsparre (Åkesson) på Broxvik från att 1674 olovandes hugga en svedja på häradsmarken. Det blev rättssak då Ulfsparre samtidigt stämde Henrik Olofsson i Hylinge för att stulit ved från samma ställe. Olofsson frikändes eftersom överste Ulfsparre agerat olagligt. Samme Olofsson hade sex år tidigare, tillsammans med flera andra bönder, anklagats för att ha huggit timmer på Gåsätters ägor.2 Hans (Åkesson) Ulfsparre var vidare i anslutning till etablerandet av Broxviks säteri på 1660-talet indragen i rättstvist om Lerviks skog med bönderna i Utsätters by.3
Vid Östkinds häradsrätts sommarting 1716 anklagade Erik Jonsson i Gummetorp Nils Bengtsson i Kävstebo för olaga fiske i Mönnerumssjön (Flyna). Och i juni 1732 hade rätten att skipa rättvisa i en konflikt om betesmarker i den för flera hemman gemensamma Österskogen. Friherinnan Beata Sofia Mörner på Jonsberg stämde i januari 1733 Per Larsson i Salsbäck för olovligt skogshygge i Braskebo skog. Braskebo var som vi minns en frälsegård till Jonsbergs säteri. Och påföljande år, 1734, stod Pers svåger Olof i Salsbäck inför Östkinds häradsrätt anklagad av skogvaktaren Daniel Görling för att utan tillstånd ha huggit svedjeland på Salsbäcks ägor.4 Huggande av svedjor är ett stadigt återkommande ärende i häradsrättens protokoll. Sevard i Möckläng menade i mars 1704 tillsammans med ett tiotal grannar att deras åkrar och ängar var så skogsbevuxna att de behövde brännas av. Och i oktober 1727 begärde bönderna i Salsbäck, Gummetorp och Granebo att få hugga svedjeland på sin gemensamma skog.5
- Magnus Arnér 2017, s. 145. ↩︎
- Magnus Arnér 2017, s. 128. Henrik Olofsson i Hylinge utsågs senare till nämndeman i Östkinds härad 1673–1676. ↩︎
- Magnus Arnér 2017, s. 109. ↩︎
- Arkiv digital: Östkinds dombok 4 juni 1716 § 8, 6 juni 1732 § 22, 30 januari 1733 § 12, 20 maj 1734 § 7 ↩︎
- Arkiv digital: Östkinds dombok 1 mars 1704 § 41, 25 oktober 1727 § 52. ↩︎