Det oskiftade Gummetorp

Gummetorp fram till mitten av 1600-talet

Skriftliga belägg på Gummetorp finns i fogderäkenskaperna från 1540-talet och framåt. Där namnges 1543–1551 Håkan i Gummetorp. Likt andra stubbebönder fick han först betala sämjepenningar som var en medeltida skatt gemensam för bönderna i en socken. Håkan skulle dessutom leverera naturapersedlar som smör, ägg, lamm, ved och hö. Han står även uppförd för åtta dagsverken.1

I början av 1570-talet var Olof (Oloff) bonde i Gummetorp. Kronan (staten) genomförde vid den tiden en extra uttaxering för att få in pengar till att betala lösen för den till Danmark i nordiska sjuårskriget (1563–1570) förlorade Älvsborgs fästning. Olof fick därför 1571 skatta för två kor, två svin och fyra får samt ett pund koppar. Det totala skattebeloppet uppgick för Olof till 5 mark, vilket låg klart under medeltalet för Jonsbergs bönder. Grannen Anders i Salsbäck fick betala något mer än Olof, eller 6,25 mark, vilket låg strax under medelvärdet. Anders i Granbo däremot fick skatta hela tio mark för sina 15 djur varav 6 kor. Tack vare skattskrivningen har vi denna, om än begränsade, kunskap om 1570-talets Gummetorp.2

Kronans ständiga behov av skatteinkomster fick kung Johan III att 1583 erbjuda, eller kanske rentav tvinga, de bönder som brukade kronohemman att köpa bördsrätter. Det är inte helt klarlagt vad det egentligen innebar. I några fall – Arkö och Gränsö – var det fråga om köp av äganderätten till kronohemmanen, medan Lasse i Gummetorp likt övriga kronobönder i Jonsberg troligen ”bara” förvärvade arvsrätten till sitt kronohemman. För den rättigheten fick Lasse erlägga 4 daler. Den summan var något lägre än socknens genomsnitt.3

Efter att 1571 års lösen erlagts och Danmark återlämnat Älvsborgs fästning förlorades den på nytt i Kalmarkriget 1611–1613. Och åter krävde danskarna en stor lösensumma. Beloppet togs denna gång ut under flera års tid och vid varje tillfälle förväntades en bonde betala 3 daler för sig och sin familj. Då många hade det dåligt ställt efter kriget kom betalningarna att sträcka sig över längre tid än först tänkt. Gummetorp brukades vid denna tid av Nils om han var släkt med sin företrädare Lasse vet vi ingenting om.4

Likt många andra bönder i Jonsberg klarade Nils inte helt av alla delbetalningar till Älvsborgs andra lösen. En hagelstorm drabbade bygden 1614 och varken Nils eller hans grannar i Braskebo och Hagerstorp kunde bidra med något det första året. Salsbäck och Narvetorp   tycks däremot ha klarat sig från ovädret. Nils i Salsbäck betalade således sina 3 daler utan knot. Och Narvetorp behövde det året inte betala något alls i egenskap av frälsegård under Ulfsparre på Jonsberg.

Nils i Gummetorps betalning uteblev även 1617 och 1619 fick han reducerad avgift på grund av att hans hustru hade avlidit. Av Jonsbergs 51 skattepliktiga hemman var det bara 32 som mäktade med att betala Älvsborgs andra lösen i tid och utan att restföras. Nils i Gummetorp var således i gott sällskap. Men grannarna Nils i Salsbäck och Björn i Granbo tillhörde de som betalade full avgift vid samtliga tillfällen.

Krig och extraskatter fortsatte att plåga bönderna i Jonsberg och resten av riket. Det var nog föga tröst att Sverige var på väg att bli en europeisk stormakt. Under kung Gustav II Adolf drogs Sverige in det trettioåriga kriget (1618–1648). Krigföringen krävde stora resurser och kronan fortsatte att beskatta boskapen och från 1630 finns en välbevarad längd.   

År 1630 hette bonden i Gummetorp Nils om det var samme Nils som hade svårt att betala Älvsborgs andra lösen vet vi inte. Från Gummetorps ladugård kunde den som passerade hur som helst höra fyra kor och två kvigor råma. Nils hade därtill att betala skatt för två ston, tre får, tre bockar, tio getter, två svin och två tunnor utsäde samt mantalspenning för två personer. Kanske fanns det boskap som inte noterades i längderna, men Nils hade åtminstone 26 djur att ta hand om. Värderas djuren efter samma måttstock som 1571 blir slutsumman 8,625 mark. Det motsvarar i stort genomsnittet för Jonsberg, 8,33. Dock hade både Narvetorp och Salsbäck dyrbara besättningar än Gummetorp, medan Granebo låg en bit under medelvärdet.5

Jämfört med 1571 hade djurhållningen i Gummetorp utvecklats gynnsammare än för flera andra hemman. Gårdens boskap taxerades då till 4,25 mark vilket var lägre än genomsnittet för Jonsberg. Som vi just sett beskattades djuren i Gummetorp 1630 något högre än socknens medeltal och hade fördubblats i värde till 8,625 mark.     

Ägoavmätningen 1650

Vid mitten av 1600-talet kom lantmätare Jean de Rogier till Gummetorp för att på kungligt uppdrag genomföra en geografisk avmätning av ägorna. Gummetorp betecknades av lantmätaren som ett kronohemman. I jordeböckerna från 1600-talet levde däremot den medeltida benämningen ”stubbehemman” kvar för Gummetorp, liksom för Salsbäck och andra gårdar. Senare blev benämningen ”nya skatte” som anger att bönderna friköpt sina gårdar från kronan (staten).Åkermarken uppmättes 1650 av lantmätaren till 5½ tunnland eller knappt tre hektar.  Den bestod av två gärden med lerjord kallade öster- respektive västergärde. Båda gärdena låg intill mangårdsbyggnaden. Från tre längre bort liggande ängar bedömdes avkastningen till 31½ lass. Den minsta av de tre ängarna kallades Christinsängen och gav endast 1½ lass hö. Det var en utäng belägen på Fyrskeda ägor mot gränsen till Häggebo. Ängen delades mellan Narvetorp, Häggebo och Gummetorp. Skog fanns till husbehov dock av lägre kvalitet, så kallad tarvskog, och med ringa betesmark. Fiska kunde man göra i ”almenningen”.6

För att försörja en bonde och hans familj har tre hektar åker, eller sex tunnland, ansetts nödvändigt. Samtidigt har fyra lass hö bedömts som tillräckligt vinterfoder för en ko och ett lass anses ha motsvarat drygt 200 kilo.7 Gummetorp kunde således vid 1600-talets mitt med nöd och näppe försörja sina boende. Och ängarna i Gummetorp kunde ge föda åt 7–8 kor. Men det fanns ju också andra djur än kor på gårdarna, och skördeutfallet varierade mellan åren. Och som vi minns fanns det fyra kor i Gummetorps ladugård 1630.

Jämfört med övriga uppmätta hemman i Jonsberg var åkermarken något under medeltalet för stubbehemman som var 7 1/5 tunnland och socknens största hemman var på 12–16 tunnland. Avkastningen från Gummetorps ängar tyder också på att gården var något mindre än ett genomsnittligt stubbehemman.8

Av de närmsta granngårdarna var Salsbäck större än Gummetorp både till åker och äng. Granebo disponerade likaså mer ängsmark än Gummetorp, men hade å andra sidan mindre åker att tillgå. Narvetorp karterades inte då gården var frälse under Jonsberg. Även vid betalningen av Älvsborgs första och andra lösen, liksom vid bördsrättsköpen, placerade sig, som vi sett, Gummetorp på den nedre halvan.

Strax efter den geometriska avmätningen förpantade kronan avraden (räntan) från Gummetorp och flera andra kronohemman till pfalzgreven Johan Casimir på Stegeborg. Det var ett sätt att lösa skuldsättningen till Casimir. Efter Casimirs död 1652 övergick förpantningen till fru Margareta Adler och hennes arvingar. Margareta Adler med make Johan Adler Salvius hade lånat ut stora belopp till kronan och återbetalningen skedde genom förpantning av räntan från kronohemman. Det dröjde fram till 1687 och Karl XI:s reduktion innan kronan återtog skatten från förpantade hemman. För den enskilde bonden var det kanske inte så viktigt om det var kronan eller en pantägare som tog emot de skattepersedlar han förväntades leverera.

I samband med reduktionen uppmärksammades att vissa gårdar var för högt beskattade, bland dem Gummetorp. Skatten skrevs därför ned eller förmedlas som var den tidens terminologi.9 Förmedlingen framgår genom en marginalanteckning i 1695 års jordebok och de därpå följande. Och i jordeboken 1719 ändrades det formella mantalstalet till ½.

Bönderna i Gummetorp 1650–1718

Nils Jonsson

När ägoavmätningen genomfördes 1650 var Nils Jonsson bonde i Gummetorp. Det är knappast samme Nils som var verksam 1630 för det finns en Jon däremellan. Eftersom mantalslängderna ännu långt in på 1700-talet bara med vissa undantag anger bondens förnamn är det svårt att med säkerhet veta något om släktskapsförhållanden. Hustrurna är också ofta anonyma och benämns då bara ”hustru” som kan förkortas till ”h”.

Mellan 1630-talets och 1650-talets Nils var således Jon med hustru mantalsförd på Gummetorp 1646–1648. Det skulle kunna vara Nils Jonssons far med tanke på efternamnet. Nils Jonsson var gift med Elisabet Persdotter, och de två finns mantalsskrivna på Gummetorp fram till och med 1659. Elisabet var dotter till nämndemannen Per i Möckeläng med hustru Elin Olofsdotter.10

Erik Jonsson

Nils och Elisabet flyttade 1659 till Möckeläng där hon var arvsberättigad.11 De följdes i Gummetorp av Erik Jonsson och Maria Andersdotter. Möjligen var Erik och Nils bröder, åter med tanke på efternamnen, men det är långt ifrån säkert. Jonsson, eller någon form därav, var inget ovanligt efternamn på 1660-talet. Sannolikt är det Erik och Marias barn som döljer sig bakom noteringen ”ett barn från Gummetorp” i 1668 års längd över begravna i Jonsbergs kapell.

Erik Jonsson med hustru Maria Andersdotter fortsatte att bruka Gummetorp långt in på 1680-talet. De efterträddes av Jon Eriksson (1656–1716) med hustru Ingrid Andersdotter (1658–1742). Jon var troligen son till Erik Jonsson. En annan son hette Per och döptes den 28 maj 1670 enligt kolumnen för ”christnade” i Häradshammars födelsbok.

Jon Eriksson

Som tämligen nytillträdd bonde anklagades Jon Eriksson i Gummetorp på sommartinget 1689 av skogvaktaren Per Larsson i Simmetorp för att på kronomark ha huggit svedjeland utan tillstånd. Jon friades dock av rätten.12 Frågan om svedjning återkom i ett mål under mars månad 1704. Jon och flera av bönderna i grannskapet menade att deras gärde och äng var ”mycket skogsbelupna” och begärde tillstånd till avbränning.13

När Jon Eriksson ställdes inför Östkinds häradsrätt var det, liksom 1704, ärenden som berörde många bönder i socknen och häradet. På sommartinget 1706 besvärade sig sysslomannen Uddo Nordstrand i Söderköping över ett antal häradsbor bland andra Jon i Gummetorp för att inte i tid ha levererat sitt tionde till Sångtorp i Hällestad socken. De anklagade urskuldade sig med att vägarna varit oframkomliga, varför de inte kunnat ”köra längre än något i hemmaskogen”. Slädföre hade det året infunnit sig först i slutet av februari. Parterna enades om att rågen (tiondet) skulle föras till Söderköping inom åtta dagar.14

Fem år senare, sommartinget 1711, var det kronans befallningsman välbetrodde Lars Giöthe som besvärade sig över ett 50-tal bönder från Häradshammar, Östra Husby och Östra Stenby socknar. Berörda bönder hade, enligt Giöthe, inte betalt sina kronoräntor och utskylder i laga tid. Svarandena medgav anklagelserna och beklagade att de inte kunnat betala på grund av ”den svåra dyra förflutna tiden”. De ville göra rätt för sig så snart som möjligt.15

De många krigen under Karl XII, som envist försvarade rikets gränser, tärde hårt på landets resurser. Allmogen var krigstrött och riket förnedrat efter slaget vid Poltava 1709. Krigen i Europa satte sina spår även bland bönderna i Östkinds härad. Och fortsatte att göra så.

Av dödboken från Jonsberg framgår att Jon Eriksson i Gummetorp avled vid 60 års ålder den 11 november 1716. Därmed förstår vi att han var född 1656. Hustrun Ingrid Andersdotter uppnådde den aktningsvärda åldern av 84 år när hon begravdes den 27 juli 1742. En son till dem hette Erik och var född 1687. Han gifte sig 1713 med Ingrid Botvidsdotter (1690–1738) och efterträdde 1716 sin far som bonde i Gummetorp.

Utdrag ur geometriska jordeboken 1650
Anmärkning: A=Salsbäck, B=Gummetorp. Källa: Digitala forskarsalen/Lantmäteriet.

Skatteköpet av Gummetorp 1718

Bördsrättsköpet av Gummetorp (se ovan) innebar inte att dåvarande bonden Lasse blev ägare till hemmanet. Möjligen förvärvade han arvsrätten. Även om det är svårt att fastställa släktskap kan Gummetorp ha gått i arv åtminstone från 1600-talets mitt. Kronan behöll dock äganderätten men det kvardröjande motståndet mot att landbor friköpte sina hemman luckrades upp vid slutet av 1600-talet. Uppfattningen vid den tiden var att odlingen av jorden skulle förbättras om bönderna själva ägde sina gårdar. Försäljning av kronojord innebar därtill att kronan fick mer pengar i kassan. Under 1700-talet blev det därför allt vanligare att kronohemman utbjöds till försäljning. Det kallades för skatteköp. En första förordning utfärdades 1701.  

Till en början ägde försäljningen rum genom ett auktionsförfarande inför häradsrätten. På vintertinget 1718 i Östkinds häradsrätt utbjöds Gummetorp till försäljning. Bönderna Olov Sevardsson och Per Larsson i Salsbäck fick rätt att tillhandla sig granngården Gummetorp för 52 riksdaler silvermynt. När ärendet återupptogs på sommartinget avsade de sig emellertid köpet. En anledning kan ha varit att de samma dag skatteköpte Salsbäck för 82 riksdaler silvermynt.16

Istället lämnade komministern Anders Malmer ett bud på Gummetorp på 60 riksdaler silvermynt som alltså var över det fastställda priset. Erik Jonsson var själv närvarande men varken han eller någon annan var villig att betala ett ännu högre belopp. Komminister Anders Malmer blev därmed ny ägare.17 Erik Jonsson kvarstod dock som hemmansbrukare. Efter friköpet fick Gummetorp beteckningen kronoskatte eller ”nytt skatte” som det heter i jordeboken.

Bonden Erik Jonsson (1687–1748)

Genom prästen Malmers skatteköp av Gummetorp var det han som skulle betala gårdens ränta till kronan. Erik Jonsson med hustru fortsatte, av allt att döma, att bruka hemmanet som förr men nu under sockenprästen istället för som landbo under kronan.

Det stora nordiska kriget som inletts 1700 fortsatte fram till Karl XII:s död 1718 och därpå följande fredsuppgörelse i Nystad 1721. Kriget kom även att beröra Erik Jonsson. Sommaren 1719 härjade den ryska flottan längs svenska östersjökusten och brände städer och gårdar. Rysk trupp trängde långt in i Bråviken, ända till Norrköping. Och på vägen dit passade man på att bränna ned bland annat Skenäs slott i Östra Husby socken. För att bygga upp de nedbrunna byggnaderna beordrades krono- och kronoskattebönderna i Östkinds härad att infinna sig i Skenäs. Gummetorp var en av många gårdar som kallades.

På Östkinds härads höstting 1721 hade kronobefallningsman Nils Askling besvärat sig över ett stort antal bönder, inklusive Erik Jonsson i Gummetorp, som inte infunnit sig för att delta i arbetet med återuppbyggnaden av Skenäs. De anklagade försvarade sig med att de hela tiden blivit hindrade av andra åligganden från kronan som kronoskjutsningar.18

Erik Jonsson från Gummetorp finns omnämnd i ett dussintal protokoll från Östkinds häradsrätt åren 1716 till 1732. I vissa fall rörde det sig om kontroverser med grannar.

Redan under Eriks första år som bonde anklagade han Nils Bengtsson i Kävstebo för att ha sagt sig planera uttag av fisk ur Mönnerumssjön. Eftersom det blev rättssak måste det ha gällt olaga fiske. Ärendet togs upp på sommartinget 1716. Nils bedyrade sin oskuld med hjälp av flera vittnen bland andra Jon Sevardsson i Mönnerum, Per Larsson i Salsbäck och Botvid Larsson i Mönsebo. Per och Botvid var bröder och Per var svåger till Jon. Erik kunde inför rätten inte påminna sig ”hur orden fallit” men då han likväl stämt Nils inför tinget dömdes han att betala rättegångskostnaderna med en daler silvermynt. Rätten bekymrade sig också om att god vänskap skulle upprätthållas mellan Erik och Nils.19

En senare tvist handlade om hägnaden mellan åker och väg. Motparten var här Lorents Lorentsson i Granebo som stämt Erik Jonsson i Gummetorp. Häradsrätten kunde dock inte befatta sig med saken eftersom Erik inte ägde gården. Den tillhörde intressenterna i sterbhuset efter komminister Anders Malmer som avlidit några månader tidigare.20

Hägnaden mellan Granebo och Gummetorp kom på nytt upp i rätten 1728. Då var det Erik Jonsson som stämde Olof Olofsson i Granebo för att inte ”tillhandahålla hägnad”. Även det ärendet fick tills vidare bero då ägaren till Granebo ryttmästaren välborne herr Paul Rudbeck på Jonsberg inte var kallad till tinget och lämnat in sin protest.21

Av liknande skäl som ovan avvisades ett klagomål från Erik i Gummetorp, Lorents i Granebo, Sven i Lövdal och Mattis i Gässlingsbo riktat mot Olof och Per i Salsbäck om beten på en gemensam skog. Ingen av de kärande ägde själva sina gårdar och saknade såväl fullmakter som tillstånd från ägarna att driva saken, Rätten dömde kärandena att plikta för ”onödig lagsökning”.22

Vid flera tillfällen kallades Erik Jonsson till tinget, tillsammans med andra bönder, stämda för bristande underhåll av vägar. Samma dag som komminister Malmer friköpte Gummetorp, 7 juni 1718, anklagade kronolänsman Jacob Ljungberg Erik Jonsson i Gummetorp samt Lorents Lorentsson i Granebo och åtskilliga bönder i Häradshammar för ”odugliga bro- och vägstycken på stora allmänna landsvägen”. Alla de 19 tilltalade bönderna fick plikta för försummelsen.23

På hösttinget 1727 var det länsman Johan Långström som stämde flera bönder bland dem Erik Jonsson i Gummetorp för att inte ha lagat sina vägstycken varför de skulle bötfällas. Vid förhandlingarna den 25 oktober framkom dock att vägstyckena åtgärdats efter att stämningen inlämnats, vilket också länsmannen medgav. De åtalade undgick därför plikt men uppmanades att i framtiden undvika liknande klagomål.24

Samma dag tog rätten upp ett ärende ”angående vägs anläggande och vidmakthållande ifrån Jonsberg till Giörstorp”, alltså mellan kyrkan och prästgården. Åter var det länsman Långström som stämt ett stort antal bönder och torpare i Häradshammar och Jonsberg för att inte fullgjort sina förpliktelser. Bland de tilltalade ingick Erik Jonsson i Gummetorp.25

Ytterligare något senare samma dag, 25 oktober 1727, behandlade häradsrätten en ansökan från bönderna Olof och Per i Salsbäck, Erik i Gummetorp och Olof i Granebo om att få hugga 1½ tunnland svedjeland på sin samfällda skog, vilket i princip beviljades.26

Erik Jonsson berördes även av ett mål som behandlades på Östkinds sommarting 1727. Han och ”åtskilliga hemmansbor här i häradet” hade stämts av kronans befallningsman Nils Ackling för att de försummat ”spannmålens avlämnande i Vadstena län och fögderier”. Spannmålen var avsedd för den ”den nödlidande allmogen”.27

Kopplingen mellan Östkind och Vadstena var av gammalt datum. Gustav Vasas dotter Cecilia Vasa hade fått Skenäs slott samt socknarna Östra Husby, Östra Stenby, Häradshammar, Östra Ny och Skällvik i förläning på 1550-talet. Fyra gårdar i Häradshammar löd sedan dess under Vadstena slott.

Erik Jonsson kvarstod således som hemmansbrukare efter att komminister Malmer förvärvat Gummetorp. Efter hustruns bortgång 1738 gifte Erik om sig med Ingrid Jonsdotter. I det första äktenskapet tycks fyra barn ha fötts och i det senare två. Erik Jonsson blev ungefär lika gammal som sin far. Erik var nämligen 61 år när han avled i början av februari 1748. Än en gång kan vi med dödbokens hjälp räkna fram födelsedatumet, vilket blir 1687. Efter minst tre generationer, kanske fler, tog en ny släkt över Gummetorp.

Christina Catharina Malmer

De som flyttade in i Gummetorp efter Erik Jonsson med familj var prästdottern, Christina Catharina Malmer (1714) med make Carl Krabbe (1700–1767). Hon hade växt upp på Jonsbergs prästgård med komminister Anders Malmer och hans hustru Maria Montelia som föräldrar. Den 16 april 1733 gifte sig dygdesamma jungfrun Christina Catharina Malmer med den konstförfarne snickarmästaren Carl Krabbe. Bröllopet stod enligt vigsellängden hos mjölnaren i Jonsberg. Gummetorp hade hon ärvt efter sin far.

Carl Krabbe (1700–1767) var knappt femtio år gammal när han tillsammans med hustrun Christina Catharina Malmer (1714) kom till Gummetorp och infördes i 1749 års mantalslängd. De flyttade troligen till Gummetorp från kvarteret Täppan i Norrköping som de 1748 sålt till madame Susanna Maria Körner.28

Familjenamnen Krabbe och Malmer tyder på att de inte härstammade från bondesläkter. Bland bönder var patronymikon (-son respektive -dotter) gängse förekommande. Familjenamn användes bara av ”finare folk”. Förutom adeln bar till exempel präster, säteriernas inspektorer (befallningsmän), bokhållare och informatorer familjenamn, men även de som förr kallades ”gärningsmän”, dvs. hantverkare på landsbygden.

I städerna brukades benämningen ”ämbetsmän” istället för gärningsmän. Stadshantverken var organiserade i skrån och varje skrå representerade ett ämbete därav namnet ämbetsmän. Idag har ordet ämbetsman en helt annan betydelse.

Carl Krabbe var ”gärningsman”, eller kanske rent av ”ämbetsman”, med titeln snickarmästare och hustrun Christina Catharina kallades för ”madame”. Några barn till dem finns inte noterade i födelselängderna för Jonsberg, men kan förstås ha fötts på annat håll.

De fina anorna till trots kom familjen på obestånd. Snickarmästare Krabbe klassificeras som ”utfattig” i mantalslängden för 1759. De ekonomiska bekymren ledde till att Krabbe och hans hustru sålde Gummetorp till Beata Sofia Mörner på Jonsbergs säteri.29 Familjen Krabbe bodde dock kvar i Gummetorp fram till 1764 och kallades för ”boende utan bruk”.30

Efter Beata Sofia Mörners bortgång 1761 övergick Gummetorp till hennes dotter Anna Maria Rudbeck gift med Per Hummerhielm och ägare av Hovgrens säteri. Kronolänsman Södergren uppgav i samband med bouppteckningen efter friherinnan att hon skänkt Gummetorp till sin dotterdotter Catharina Hummerhielm. Det bestreds dock av de övriga arvtagarna.31

Två familjer i Gummetorp

År 1764 flyttade bonden Olov Svensson (1720) in i Gummetorp tillsammans med sin hustru Anna Botvidsdotter (1727). Olov var född i Ramnö som son till frälsebonden Sven. Ramnö var en frälsegård på ¼ mantal och tillhörde Hovgren, alltså samma säteri som tagit över Gummetorp.

Olovs och Annas ankomst innebar att det bodde två familjer i Gummetorp och så skulle det förbli under de följande två hundra åren. Man kan fråga sig om de nyinflyttade bodde i samma hus som Krabbes eller i en egen bostad. Det nuvarande boningshuset i Gummetorp är i bokverket Sveriges bebyggelse daterat till omkring 1760. Stämmer uppgiften skulle huset ha uppförts vid tiden för Olovs och Annas ankomst. I så fall var kanske Carl Krabbe byggherre, han var ju snickarmästare. En dendrokronologisk undersökning visar dock att virket som huset byggdes av var från 1770-talet. Och då kan inte Krabbe ha byggt det.32

Familjen Olov Svensson stannade i Gummetorp ett tiotal år. De flyttade troligen när ägaren av Hovgren, baronen, överstelöjtnanten och riddaren Per Hummerhielm, i mars 1774 sålde Gummetorp till bonden Nils Persson (1723–1776) med hustru Maria Jonsdotter (1723–1793).33 Hon var dotter till Jon Svensson i Häggebo och familjen hade tidigare brukat den gården. Det var också i Häggebo de fyra barnen föddes: sönerna Per (1749) och Jonas (1752) jämte döttrarna Kerstin (1756) och Ingeborg (1760). Bara ett halvår efter köpet av Gummetorp avled Nils i lungsot.

När Nils Persson gick bort bestod boningshuset i Gummetorp av en stuga med kammare därtill fanns flera bodar för bland annat mjöl och kläder. I bouppteckningen efter honom nämns också en gammal stuga. Det nyare huset, med stuga och kammare, skulle kunna vara den ovannämnda byggningen från 1770-talet. Värdet på fastigheten sattes till 4000 riksdaler vilket ungefär motsvarade priset för ett fyrtiotal hästar eller ett sextiotal kor. På gården fanns 1776 en hel del djur, bland annat: 4 hästar, 11 kor, 4 kvigor, 2 kalvar, 7 får och 5 svin. Sonen Pers hemgift är då inräknad.34

Efter faderns bortgång togs hemmanet över av hans två söner, bröderna Per (1749) och Jonas Nilsson (1752). Familjerna brukade vardera ¼ mantal Gummetorp. Systrarna Kerstin (1756) och Ingeborg (1760) arbetade en tid som pigor hos dem. Kerstin blev senare bondhustru i Mönnerums Uppgård, och Ingeborg i Möckeläng.

Ingen av de två bröderna blev särskilt gammal. Sockenmannen Jonas avled 1784 i lungsot vid 32 års ålder och lämnade efter sig hustrun Maria Persdotter (1754) och den tvåårige sonen Nils (1782). Per gifte sig med Anna Jonsdotter från Kälebo (1753) och fick med henne sonen Nils (1777). Båda brödernas söner fick således namn efter sin farfar. Per var 38 år när han 1791 dog till följd av bröstfeber.

Djurhållningen i Gummetorp framstår fortsatt som relativt omfattande för en gård av den storleken. Två ”hästcreatur” omtalas således i bouppteckningen från 1784 efter Jon eller Jonas Nilsson. Den ena hästen var 14 år gammal och den andra var ett sexårigt sto. Därtill kom: sex kor, sju får och två svin. Penningekonomin var ännu inte så utbredd och för en bonde med egen gård var självförsörjningsgraden hög. Behövde man krediter fick man vända sig till grannar och låna pengar. Fem bönder i grannskapet hade lånat ut pengar till Jonas.35

Utsnitt från Skattläggningskarta över Salsbäck 1718
Källa: Lantmäteriet: LMS Skattläggningsberedningen 1718 Jonsbergs socken Salsbäck nr 1. Anmärkning: Nr 15 är den 1789 omstridda åkern.

Bönderna i Gummetorp var vid slutet av 1780-talet inblandade i en ägotvist med grannarna i Salsbäck. Det gällde ett åkerstycke på fem och ¼ kappland.36 Vid förhandlingarna inför Östkinds häradsrätt framkom bland annat att bönderna i Salsbäck brukat marken sedan Carl Krabbes tid. Flera vittnen hördes bland dem Håkan Danson i Narvetorp som en tid varit dräng i Salsbäck. Men också Olof Eriksson och Karin Ersdotter som var barn till bonden Erik Jonsson (1687–1748). Från Gummetorps sida åberopades ägoavmätningen 1694 och skatteläggningen av Salsbäck 1718. Häradsrätten menade dock att Gummetorps anspråk inte var styrkta och dömde till Salsbäcks fördel.37

Efter att nämndemannen Per Nilsson avlidit i bröstfeber i november 1791 gifte Anna Jonsdotter 4 januari 1793 om sig med bondsonen Jonas Månsson (1764) från Mönnerums Nergård. Den familjen flyttade senare till Möckeläng. Änkan efter Jonas Nilsson, Maria Persdotter, fann en ny make i Sven Olovsson (1762) som kom från Rönö. Även den familjen flyttade från Gummetorp och bosatte sig i Häggebo Uppgård. Kvar på var sin gård i Gummetorps by fanns kusinerna Nils Persson (1777) och Nils Jonsson (1782).

Maria Jonsdotter, modern till Jonas och Per, överlevde båda sina söner. Vid en ålder av 70 år dog hon i bröstfeber i april 1793. Enligt testamente från 1784 skulle kvarlåtenskapen delas lika mellan de avlidna sönernas barn och hennes egna döttrar.38

Av Per Nilssons fem barn avled två i början av 1790-talet, liksom föräldrarna och barnens farmor. Sonen, den ”unge pilten” Jon eller Jonas var bara två år när han insjuknade i mässling som ledde till hans död i mars 1792. Sommaren året därpå drabbades dottern, ”unga flickan” Stina Persdotter, bara dryga året gammal av kikhosta och avled i mitten av augusti. Mässling och kikhosta medförde många barns död då botemedel saknades. Inom loppet av mindre än två år, från november 1791 till augusti 1793, hade två vuxna och två barn avlidit i Gummetorp och ett nytt äktenskap ingåtts.

De avlidna småbarnen ärvde båda två delar av Gummetorp. På Jons lott föll 2/10 av hemmanet efter fadern. Stinas arv kom från tre håll: pappa Per, broder Jon/Jonas och farmor Maja. Värdet i pengar blev ungefär lika stort för var och en, 31 respektive 33 riksdaler. Därutöver ärvde barnen motsvarande andelar av lösöret och där fick sonen, enligt gällande arvsregler, dubbelt så mycket som dottern efter fadern.39

Per Nilssons son Nils Persson (1777) gifte sig med Lisa Olofsdotter (1777) från Mönnerums Nergård och fick med henne dottern Anna (1803) som senare kom att ta över hemmanet. Hans kusin Nils Jonsson (1782) äktade Ingrid Andersdotter (1782) från Lunnebo i Häradshammar, dit de återvände 1809 tillsammans med sonen Jonas (1808).

Den genom flytten till Lunnebo lediga gården i Gummetorp köptes av Nils Persson (1746) från Salsbäck. Han hade varit måg hos Sven Olovsson i Salsbäck och var sedan 1789 omgift med Anna/Annika Andersdotter (1770) efter första hustruns död. Sonen Olov (1786) tog som nygift över Salsbäck, och fadern flyttade således till Gummetorp. Hustrun Anna/Annika Andersdotter var syster med den utflyttade Ingrid Andersdotter.

Båda bönderna i Gummetorp hette därefter Nils Persson och fick skiljas åt med tillägget senior respektive junior, eller den äldre och den yngre. Även i Salsbäck hade de två bönderna vid denna tid samma namn, Olov Nilsson.   Den äldre Nils Persson i Gummetorp avled i bråk i juli 1815 vid 69 års ålder. Förutom ¼ mantal kronoskattehemman Gummetorp ägde han en hump av Haddesätters äng i Östra Husby socken. Ladugården var välfylld med två hästar, fem kor samt kvigor, kalvar, får och svin. Nils tycks, precis som svärfar Sven Olovsson, varit något av sockenbankir och lånat ut pengar till elva personer. Fordringarna uppgick till 1/5 av boets tillgångar. Arvingarna kom överens om att den efterlevande hustrun skulle få behålla växande gröda med förbehåll att hon skulle tillaga vad som behövdes till mathållningen, utom brännvin, vid kommande auktion.40

  1. Digitala forskarsalen: Landskapshandlingar, Östergötlands handlingar 1530–1630, Östkinds härad 1543–1551. ↩︎
  2. Digitala forskarsalen: Älvsborgs lösen 1571, bild 207. ↩︎
  3. Digitala forskarsalen: Handlingar angående bördsrättsköpen under Johan III, volym 2, s. 1824 (bild 421). Se även Lars Nilsson Bilaga 1: Bördsrättsköpen i Befolkning och bebyggelse. ↩︎
  4. Digitala forskarsalen: Älvsborgs lösen 1613–1619, volym 71–77. ↩︎
  5. Arkiv digital: Mantals- och boskapslängd 1630. Östergötlands läns landskontor. ↩︎
  6. Lantmäteriet: LMS Geometriska jordeboken 1650, Gummetorp nr1. På kartan över Gummetorp finns även utängar till Granebo, Kävstebo och Brytsebo markerade med storleksangivelser i lass hö. Namngivna utängar, som Christinsängen, kan möjligen vara rester av äldre bebyggelse som ödelades under Digerdöden eller andra medeltida agrarkriser. Se: Olof Karsvall, Utjordar och ödegårdar (2016). ↩︎
  7. Med kartan i fokus (2013) s. 73. ↩︎
  8. Lars Nilsson, ”Jonsberg av igår”. ↩︎
  9. Arkiv digital: Jordrannsakningsprotokoll 1680–1694, s. 1327, Östergötlands läns landskontor. ↩︎
  10. Magnus Arnér, Östkinds härads nämndemän 1594-1700 (2017) s. 84–85. ↩︎
  11. Arkiv digital: Östkinds dombok februari 1659 EVIIAAAF:37 blad 1100 s. 49. ↩︎
  12. Arkiv digital: Östkinds dombok 21 juni 1689 EVIIAAAF:95 bild 200. ↩︎
  13. Arkiv digital: Östkinds dombok 1 mars 1704 §41 EVIIAABA:125 blad 300 s. 49. ↩︎
  14. Arkiv digital: Östkinds dombok 18 juni 1706 §29 EVIIAABA:189 blad 530 s. 97. ↩︎
  15. Arkiv digital: Östkinds dombok 12 juni 1711 §36 EVIIAABA:349 blad 1150 s. 219–223. ↩︎
  16. Arkiv digital: Östkinds dombok 7 juni 1718 §16 EVIIAABA:562 bild 8730. ↩︎
  17. Arkiv digital: Östkinds dombok 7 juni 1718 §17 EVIIAABA:562 bild 8740. Bara några år efter förvärvet avled Anders Malmer i mars 1720 vid 36 års ålder. Han var sedan 1713 gift med Maria Montelia och 1714 föddes deras dotter Christina Catharina Malmer. Det var dottern som kom att ärva Gummetorp. ↩︎
  18. Arkiv digital: Östkinds dombok 23 oktober 1721 §26 EVIIAABA:595 bild 18 250 s. 1793. ↩︎
  19. Arkiv digital: Östkinds dombok 4 juni 1716 §8 EVIIAABA:509 bild 890–900 s. 171–173. ↩︎
  20. Arkiv digital: Östkinds dombok 10 juni 1720 §71 EVIIAABA:584 bild 2100 s. 401. ↩︎
  21. Arkiv digital: Östkinds dombok 17 oktober 1728 §11 EVIIAABA:706, bild 5770. ↩︎
  22. Arkiv digital: Östkinds dombok 6 juni 1732 §22 A1:10 blad 1610 s. 309. ↩︎
  23. Arkiv digital: Östkinds dombok 7 juni 1718 §28 EVIIAABA:562 bild 8790. ↩︎
  24. Arkiv digital: Östkinds dombok 25 oktober 1727 §44 EVIIAABA:189 bild 6640. ↩︎
  25. Arkiv digital: Östkinds dombok 25 oktober 1727 §45 EVIIAABA:674. ↩︎
  26. Arkiv digital: Östkinds dombok 25 oktober 1727 §52 EVVAABA:674 blad 6710. Den gemensamma skogen bör ha varit Österskogen (se nedan). ↩︎
  27. Arkiv digital: Östkinds dombok 6 juni 1727 §15 EVVAABA:674 bild 3040–3080. ↩︎
  28. Arkiv digital: Göta hovrätt, Småprotokoll EVIIBBC:72 (1760) bild 2030. ↩︎
  29. Arkiv digital: Göta hovrätt, Småprotokoll EVIIAAC:153 (1758) s. 720. ↩︎
  30. Arkiv digital: Göta hovrätt, Adelns bouppteckningar EXIBA:49 (1780) 2. 8ff. Av bouppteckningen efter Paul Rudebeck (1717–1778) framgår att han lånat pengar av en handelsman Krabbe i Norrköping. Hur handelsmannen var relaterad till snickarmästaren i Gummetorp är ännu olöst. ↩︎
  31. Arkiv digital: Göta hovrätt, Adelns bouppteckningar EXIBA:28 (1762) s. 5ff. Bouppteckning efter Beata Sofia Mörner 1761 ↩︎
  32. Sveriges bebyggelse Östergötlands län, del 9, s 173. Muntlig uppgift från Gunnar Petersson om dendokronologin och dateringen till 1770-talet. ↩︎
  33. Arkiv digital: Göta hovrätt, Småprotokoll EVIIAAC:250 (1774) bild 7000. Lagfart på Gummetorp för Nils Persson utfärdades i maj 1776, EIIAAC:264 (1776) bild 8290. ↩︎
  34. Arkiv digital: Östkinds häradsrätt, Bouppteckning FII:4 nr 969. Bouppteckning efter Nils Persson 1776. ↩︎
  35. Arkiv digital: Östkinds häradsrätt, Bouppteckning FII:7 nr 531. Bouppteckning efter Jonas Nilsson 1784. ↩︎
  36. Ett kappland motsvarar ca 154 m². Den omstridda åkern uppgick således till strax under 810 m² vilket motsvarar ytan för en rektangel på 30 x 27 meter. ↩︎
  37. Privat arkiv, Salsbäck: Utdrag från Östkinds häradsrätt 4 maj 1789 och 13 oktober 1789. Bonden Nils Persson i Möckeläng företrädde omyndige sonen Nils efter framlidne Jon Nilsson i Gummetorp. I förbigående nämns att Krabbe åtminstone en tid på 1750-talet bodde i Norrköping.  ↩︎
  38. Arkiv digital: Östkinds häradsrätt, Bouppteckning FII:9, nr 257. Bouppteckning efter Maria Jonsdotter. ↩︎
  39. Arkiv digital: Östkinds häradsrätt, Bouppteckning FII:9 nr 685, Bouppteckning efter Jonas Persson; Bouppteckning FII:10 nr 129. Bouppteckning efter Stina Persdotter. ↩︎
  40. Arkiv digital: Östkinds häradsrätt, Bouppteckning FII:28 nr 207. Bouppteckning efter Nils Persson 1815. Beträffande Haddesätters äng se nedan Gummetorp 1:3. ↩︎