Nya tankar och idéer om jordbruksreformer växte under tidigt 1700-tal fram inte bara i Sverige utan i hela västvärlden. I tidens liberala anda framhävdes individens betydelse för samhällets förkovran. Kollektivt ägande, som förekom inom jordbruket, sågs som ett hinder för en progressiv individuell utveckling. Inte minst påverkades Sverige av engelska och franska tänkare, och inom skiftesrörelsen var England och Danmark föregångare.
Den svenska skiftesrörelsen anses vanligen ha inletts vid 1700-talets mitt. Första åtgärden var en ändring i lantmäteristadgan 1749 som 1757 följdes av förordningen om storskiften. En drivande person i sammanhanget var chefen för Lantmäterikontoret Jakob Faggot (1699–1771). Före utnämningen hade han publicerat en uppmärksammad bok – Svenska landtbrukets hinder ock hjälp (1746) – om hur jordbruket skulle kunna effektiviseras och förbättras. Faggot och andra hävdade att jordbrukets produktion och produktivitet skulle kunna höjas genom minskad ägoblandning. Samtidigt menade man att nyodling och innovationer skulle främjas genom att ge den enskilde bonden mer kontroll över sina ägor.
Laga delningar
Redan i 1647 års skogsstadga hade möjligheter öppnats till privatisering genom delning av samfälld egendom. En skogsägare kunde med stöd av stadgan och mot övriga delägares vilja driva igenom en delning av gemensamt ägd skog. Det krävdes dock att den sökande själv var beredd att stå för kostnaden. Få personer ville betala den notan och dessutom kanske dra på sig grannarnas missnöje. Inget hindrade dock att ägarna gemensamt sökte om skogsdelning. Efter ändringar i skogslagstiftningen 1731 skulle i fortsättningen alla berörda delägare dela på kostnaden för ett skogsskifte, bortsett från hägnader. Senare inkluderas även stängsel i den gemensamma kostnaden.1
Efter att skogen delats måste de nya gränserna markeras. Det kunde ske genom rågångar utmärkta genom rösen och stenar eller genom inhägnader. Inhägnad var en dyrbar åtgärd som krävde virke och arbete. Användes skogen företrädesvis för bete lät man vanligen djuren fortsätta ströva fritt och markera gränser genom råstenar.
Från 1720-talet finns belägg på att skogsdelningar förekom i Mälardalen för att bli vanligare under följande årtionden. Och i Bergslagen började utmarker delas strax efter sekelskiftet 1700.2 Förrättningarna kallas hos Lantmäteriet ”laga delningar” eller ”delning av skog” och genomfördes således långt innan förordningen om storskifte hade antagits. Det kan dessutom ha förekommit delningar grannar emellan utan att lantmätare varit inblandade, men de bör ha fastställts av häradsrätten och finnas i dess arkiv. Även Jonsbergs socken berördes och här företogs de första laga delningarna av skog och utmarker på 1730-talet.
Skiftesrörelsen startade således långt före 1757 års storskiftesförordning genom delning av skog och utägor. Den första rikstäckande förordningen om storskifte följdes av flera regionalt avgränsade stadganden och påbud innan en ny nationell förordning om storskifte utfärdades 1783. Senare följde förordningen om enskifte 1807 och slutligen laga skiftet 1827.
Storskifte
Traditionellt hade åkermarken i byarna varit uppdelad i små och smala tegar. Varje bonde fick på så sätt sin beskärda del av såväl de bördiga åkrarna med möjlighet till goda skördar som av jordar med lägre kvalitet och sämre avkastning. Bredden på tegarna bestämdes av gårdstomtens storlek. Små och smala tegar var svåra att bruka, varför sådd och skörd behövde samordnas, så att alla gjorde samma sak vid samma tillfälle. I byar med få bönder var samordningen ett mindre problem än i byar med många delägare. När byarna växte i storlek blev tegarna mindre och smalare och än svårare att bruka. Tegindelningen byggde på principer om rättvisa och jämlikhet men blev med tiden föga rationell.
Storskiftet innebar att tegar lades samman till större enheter så att varje bonde i byn fick större och färre åkrar. Ursprungligen var tanken att varje bonde skulle ha sina åkrar i ett enda skifte. Det visade sig dock svårt att uppnå, varför målet 1762 sattes till högst fyra skiften per bonde. Även den gränsen kunde vara svår att komma fram till och vanligen fick var och en fler än fyra ägoskiften.
Till en början krävdes att byns samtliga delägare skulle vara överens om fördelarna med ett storskifte. Senare räckte det med att en enda bonde begärde att få sina ägor samlade i större och färre gärden. Storskiftet omfattade i första hand inägorna, dvs åker och äng. Skogar, hagar och utmarker förblev ofta samfällda. Det förekom dock att även gemensamma utägor storskiftades.
Den by som önskade ett storskifte skickade en ansökan till landshövdingen. Efter att den godkänts förordnade landshövdingen en lantmätare som skulle genomföra delningen. Lantmätaren kallade berörda bönder till möte i byn, inägorna mättes upp och karterades varefter förslag till storskifte togs fram. Rättviseprincipen var fortsatt viktig varför byns alla gårdar skulle ha lika delar av bättre och sämre jordar. När protokollet var upprättat och underskrivit sändes det till häradsrätten för fastställande. Processen tog något år.
Det mest omtalade storskiftet i Sverige ägde rum i början av 1780-talet och omfattade de fem byarna Skurup, Hylteberga, Sandåkra, Saritslöv och Ängamöllan med tillsammans cirka 700 frälsebönder. Byarna och bönderna löd under Svaneholms säteri i Skåne. Egendomen ägdes av Rutger Macklean (1742–1816) som ärvt den efter sin morbror. Macklean lät lantmätare Carl Gideon Wadman mäta upp ägorna varefter han brände ned byarna och tilldelade varje bonde 40 tunnland jord i ett skifte och med uppmaning att etablera en egen gård i anslutning till de erhållna åkrarna. Storskiftet fastställdes av Vemmenhögs häradsting vid dess sammankomst i Anderslöv i mars 1786.3
Mackleans åtgärder var radikala och gick mycket längre än vad storskiftesförordningen krävde. De liknade mer vad som senare skulle bli enskifte och laga skifte. Alla berörda bönder var inte tillfreds med nyordningen utan ville bo kvar i sina byar och bruka sina gamla marker precis som förr. Protester förekom men flertalet bönder fogade sig efter grevens vilja. Andra flyttade därifrån.
Enskifte
Storskiftet på Svaneholm uppfattades som lyckosamt och resulterade efter hand i en förordning om enskifte för hela Skåne. Den utfärdades 1803 och följdes 1804 av en motsvarande bestämmelse för Skaraborgs län.
Bortsett från Svaneholm ledde dock storskiftet inte till den av myndigheterna förväntade ändringen av jordbrukets ägostruktur. Mer kraftfulla åtgärder krävdes. Och med Skåne och Skaraborg som föregångare utfärdades 1807 en nationell förordning om enskifte. Den innebar i princip att en bonde skulle ha sina ägor samlade i ett skifte och bo kvar i byn. Enskiftet var frivilligt så alla bönder i en by behövde inte delta. I delvist enskiftade stora byar med många delägare kunde det innebära att vissa fick orimligt långa avstånd mellan bostaden på bytomten och de enskiftade ägorna. I sådana fall kunde det bli aktuellt med utflyttning av enskilda gårdar. I första hand var det den eller de som begärt enskifte som fick flytta. Utägorna behövde inte skiftas utan kunde förbli gemensam mark för byns bönder.
Enskiftet passade bra på de stora slätterna med bördig åkermark av jämn kvalitet. Det var svårare att genomföra i skogsbygder med bruten terräng och varierande bördighet. Antalet enskiftade gårdar blev därför begränsat. Och inte heller denna reform utföll till myndigheternas belåtenhet.
Laga skifte
Stadgan om laga skifte utfärdades 1827 och utgjorde en fortsättning på den reformering av jordbruket som inletts med storskiftet och enskiftet. Arbetet med att utforma den nya lagen anförtroddes statssekreteraren vid kammarexpeditionen Magnus Gabriel Dankwardt (1788–1861). Till skillnad från de tidigare förordningarna om storskifte och enskifte räknades stadgan om laga skifte till den ekonomiska lagstiftningen och behövde därmed inte underställas riksdagens prövning, utan beslutades av Kungl. Maj:t. Stadgan om laga skifte reviderades delvis 1866 och var fortsatt giltig fram till 1928.
Laga skiftet omfattade såväl inägor som utägor. Förutom åker och äng skulle således även gemensamma skogar, hagar och utjordar delas mellan byns bönder. Syftet var att samla in- och utägor i så få skiften som möjligt, helst bara ett enda, och vid behov flytta en gård från byn till ett läge i god anslutning till de nya ägorna.
Laga skifte skulle genomföras så fort någon av byns delägare krävde det.4 Man kan lätt föreställa sig att det var de kapitalstarka och mer förutseende bönderna som begärde skifte. Men även den som irriterades över fortsatt stor ägosplittring efter storskiftet var kanske intresserad. Kostnaderna för förrättningen skulle delas mellan skifteslagets bönder, och den eller de som tvingades flytta ut skulle ersättas av de i byn kvarboende.
Så snart anmälan var inskickad drog processen igång och den kunde sträcka sig över flera år. Landshövdingen förordnade en lantmätare att utföra uppdraget. Om ansökan innehöll förslag på lantmätare skulle i första hand denne tillsättas. Lantmätaren kallade samman berörda bönder för att på plats genomföra det laga skiftet. Kallelsen lästes upp i kyrkan efter söndagens högmässa tillsammans med andra meddelanden.
Förutom byns egna bönder berördes angränsande grannar av skiftet då gränserna mellan byarna skulle fastställas och eventuellt rätas. Två gode män skulle utses för att vidimera att allt gick rätt till och bistå lantmätaren. Det var viktigt att de gode männen inte var nära släkt med bönderna i den by som skulle skiftas.
När lantmätaren var klar med dragning av rågångar, uppmätning och gradering av byns ägor återkom han med ett förslag till skifte. Bönderna kunde så lämna synpunkter och klagomål på förslaget. Det kunde leda till att lantmätaren återkom till byn och gick igenom de klagandes synpunkter och kanske justerade det ursprungliga förslaget. En särskild ägodelningsrätt skulle tillsättas inom häradet för att fastställa det laga skiftet men även lösa tvister. Beslut kunde överklagas till högre domstol och i sista hand hos Kungl. Maj:t.5
Genom bysplittringen förändrade laga skiftet i grunden den svenska landsbygden och livet där. De gårdar som skulle flyttas ut placerades ofta i utkanten av byns gamla ägor. Andra lades på öppna fält som tidigare saknat bebyggelse. Sociala relationer bröts därmed upp och livet kom mer att inriktas på familjen och närmsta släkten än på byn och dess medlemmar. Gamla oenigheter kunde lösas när kontrahenterna flyttade isär, samtidigt som skiftet kunde generera nya konflikter. Byskvallret kanske tunnades ut och blev mindre påträngande när man fick det på avstånd.
Bönderna blev genom laga skiftet mer självständiga och kunde odla och skörda sina åkrar oberoende av andra. För många ökade avkastningen och inkomsterna. Vissa blev förmögna och köpte mer jord, medan andra proletariserades.
- Staffan Granér, Samhävd och rågång: Om egendomsrelationer, ägoskiften och marknadsintegration i en värmländsk skogsbygd 1630–1750 (2002), s. 69–70 ↩︎
- Erik Hallberg & Lars Nyström, ”Den ursprungliga kapitalackumulationen på svensk botten? En pilotstudie om gränser i skog och mark 1600–1900”, Historisk tidskrift 2021:1 s. 40–41. ↩︎
- Lantmäteriet: Malmöhus län, Skurup, Storskifte 1786, LMM 12-SKU-4, blad 10. ↩︎
- Proceduren finns detaljerad beskriven hos Ronny Pettersson, Laga skifte i Hallands län 1827–1876, (Stockholm 1983) s. 104ff. ↩︎
- I Hallands län ledde nästan vart fjärde skifte till besvär (246 av 1040) och av dessa gick 1/3 till Högsta domstolen. Ronny Pettersson 1983, s. 264 ff. ↩︎