Vid tiden för storskiftet fanns ett 60-tal jordebokshemman i Jonsberg av skatte-, krono- och frälsenatur. Flertalet hade etablerats som ensamgårdar och bara ett fåtal låg intill varandra och bildade en by. Vissa ensamgårdar hade dock genom hemmansklyvning fått ytterligare minst en delägare och kallades även de för byar. Men åtskilliga hemman kvarstod som enskilda gårdar med en ägare av såväl inägor som utägor. I dessa fall fanns förstås ingen anledning till att skifta ägorna.
Ägare av ensamgårdar kunde dock, liksom delägarna i en by, ha skogar och utmarker gemensamma med sina grannar. Samtidigt fanns det skogar och hagar som bara var knutna till en enskild by och dess delägare. All mark som var gemensam och hade flera ägare kunde bli föremål för skiften, varigenom ägorna separerades från varandra och privatiserades.
Skiftesrörelsen startade redan före storskiftesförordningen 1757 med laga delningar av gemensamt ägda skogar och utmarker. I Jonsberg företogs den första laga skogsdelningen 1737. På andra håll ännu tidigare. Med storskiftet förflyttades fokus från utmarkerna mot inägorna och deras uppdelning i större och färre enheter. Det hindrade inte att även skog och utmark kunde storskiftas såväl inom som mellan byar och gårdar. Alla skogar och utmarker i Jonsberg var således inte gårdsenskilda vid 1700-talets mitt vilket annars anses känneteckna Östsverige.
Skogen var en viktig resurs även i äldre tid. Bönderna i socknar, likt Jonsberg, som levde på boskapsskötsel och åkerbruk hämtade virke ur skogen för bland annat hägnader, bränsle och byggnation. I skogarna gick kreaturen på sommarbete, varför det var en fördel med glesa och inte för täta skogar. För bönder i bergslagsområden, till exempel Östgöta bergslag, var kolning en viktig syssla, och träkol behövdes i stor mängd för järnframställningen.
Adeln och de högre stånden tycks ha initierat de tidiga delningarna av skog och utmark i Jonsberg. Det påminner om förhållandena i Dalsland där ett fåtal säteriägare drev igenom skogsdelningar utan böndernas samtycke och ibland under våldsamt motstånd.1 I Värmland däremot kom delningarna till stånd till följd av böndernas eget agerande.2
Adeln och andra ståndspersoner har också ansetts haft en ledande roll vid storskiftets genomförande.3 Senare forskning tyder dock på att bönderna var i majoritet.4 Så förefaller också ha varit fallet i Jonsberg. Frälsehemmanen var ofta ensamgårdar som brukades av en enda bonde, varför det inte fanns någon anledning att skifta ägorna. De enda frälsegårdar som berördes var Möddebo och Källtorp som 1923 drogs med i laga skiftet av Jonsbergs säteri efter att gården avyttrats till Vikbolandsbanan.
Det var främst skatte- och kronobönder som hade något att vinna på ett storskifte i Jonsberg.5 Böndernas eventuella tveksamhet mot storskiftet kan möjligen avläsas i att det dröjde två decennier mellan förordningen 1757 och de första storskiftena av åkermark i Mönnerum och Möckeläng 1777. Först i början av 1800-talet började bönderna i Jonsberg mer allmänt storskifta sina gårdar.
På Östgötaslätten i västra Östergötland tycks reformen ha varit mer efterlängtad. Redan efter några år hade ett stort antal gårdar storskiftats. Skogsbygderna i norra och södra Östergötland såg inte samma fördelar i skiftesreformen utan var åtminstone inledningsvis mer avvaktande.6
Storskiftet fick sin fortsättning i enskiftet 1807 och laga skiftet 1827. De innebar att gärdena växte ytterligare i storlek och att varje bonde fick sina ägor mer sammanhållna. Effektiviteten och rationaliteten inom jordbruket skulle därmed stärkas. Det handlade om stordriftsfördelar. Laga skiftet avsåg både in- och utägor: åkrar, ängar, hagar och skogar. De flesta tidigare by- och gårdsgemensamma skogarna i Jonsberg var vid tiden för laga skiftet redan delade och endast Hopskogen återstod. Även en del kvarvarande för flera byar eller gårdar gemensamma ängar och utjordar blev underkastade laga skifte.
Inte heller enskiftet och laga skiftet fick någon snabb respons i Jonsberg. Åter dröjde det decennier mellan förordningens utfärdande och de första förrättningarna. Laga skiftet sköt fart först mot slutet av 1850-talet. Mellan 1858 och 1865 berördes ett tiotal gårdar. De sista laga skiftena ägde rum 1923 efter konkursen och försäljningen av Jonsbergs gård. Förutom säteriet skiftades även de underlydande Möddebo och Källtorp.
Laga skiftet innebar också att gamla byar splittrades och bebyggelsen fördelades om i landskapet. Eftersom Jonsberg inte haft några riktigt stora byar blev konsekvenserna mindre framträdande. I flera fall kunde en utflyttad gård ligga inom synhåll från byn, men i andra fall mer avlägset. Alla var naturligtvis inte nöjda med den omfördelning som laga skiftet innebar. Ett alternativ kunde vara att söka sig till Norrköping med en bred arbetsmarknad och snabbt framväxande fabriker. Den sammanslagning av gårdar och ägor till större enheter och färre ägare som i vissa fall kanske redan inletts förstärktes genom laga skiftet.
- Erik Hallberg, Havrefolket: Studier i befolknings- och marknadsutveckling på Dalboslätten 1770–1930 (Göteborg 2013) s. 59ff. ↩︎
- Staffan Granér 2002, s. 301. ↩︎
- Kalle Bäck 1984, s. 209–210. ↩︎
- Det svenska jordbrukets historia, del 3 (2000), s. 298–299. ↩︎
- Bland de storskiftessökande i Ekebyborna var bönderna i majoritet och ibland sökte bönder och ståndspersoner tillsammans, se Birgitta Olai, Storskiftet i Ekebyborna: Svensk jordbruksutveckling avspeglad i en östgötasocken (Uppsala 1983), s. 47ff. Böndernas intresse för storskiften understryks även av Kalle Bäck 1984, s. 211ff, men också i Birgitta Olai, ”…till vinnande af ett redigt Storskifte…”: En komparativ studie av storskiftet i fem härader (Uppsala 1987) s. 66 ff. ↩︎
- Kalle Bäck 1984, s. 202 ff. ↩︎