Svenskt jordbruk och svensk landsbygd genomgick stora förändringar under 1700- och 1800-talen, ibland har man talat om en agrar revolution. Den resulterade bland annat i ökad produktion och produktivitet. Genom nyodling ökade den svenska åkerarealen 3 ½ gånger mellan 1700 och 1870.1 Jordbruket kunde därmed försörja allt fler människor och städerna växa till.
Utvecklingen inom jordbruket främjades bland annat av reduktionen, skatteköpen och hemmansklyvningarna (se ovan). Därtill kom förbättrade redskap som järnplogar med vändskiva, djupharvar, sladdar och mullskopor för att krossa jordkokor och jämna till åkern. Lien som tidigare bara använts vid slåtter började ersätta skäran vid spannmålsskörd. Skördandet gick därmed snabbare. En nackdel var dock att spillet ökade. Utdikning av våtmarker, dikesgrävning och stenröjning var andra åtgärder som bidrog till att öka jordbrukets avkastning.2
Växelbruk i cykler om 7–8 år introducerades under första halvan av 1800-talet på stora gårdar i södra och mellersta Sverige och ersatte två- och tresädesbruket. Foderväxter började odlas och ersatte de förluster av djurfoder från ängsmark som uppstod genom nyodlingen.3 Mekaniseringen av jordbruket inleddes i liten skala först på stora gårdar för att genom industrialiseringen blomma ut mot 1800-talets slut. En annan viktig del i den agrara revolutionen var delningarna och skiftena av skogar och hagar, åkrar och ängar. Tidigare gemensamt ägda marker kom på så sätt att delas upp och bli enskilda ägor. Kollektivet ersattes av individen.
- Det svenska jordbrukets historia, del 3 (2000), s. 351. ↩︎
- Det svenska jordbrukets historia, del 3 (2000), s. 232–247. ↩︎
- Det svenska jordbrukets historia, del 3 (2000), s. 305–308. Vid tvåsädesbruk låga halva åkern i träda, vid tresädesbruk en tredjedel och vid växelbruk en sjunde eller en åttondel. Växelbruk gav därmed utrymme för odling av foderväxter. ↩︎