Husförhörslängderna mellan 1765 och 1816 redovisar ungefär lika många torp som de samtida mantalslängderna. Då är båtsmans- och ryttartorpen medräknade. Efter att Östgöta kavalleriregemente ombildats 1791 till Livgrenadjärregementet kallades de forna ryttarna för livgrenadjärer. Och ryttartorpen blev livgrenadjärtorp.
Runt sekelskiftet 1800 ödelades flera av torpen. Husförhörslängden 1790–1806 namnger nio ödelagda torp bland andra Bredåker, Fagerhult, Jaktudden och Knorran under Jonsbergs säteri. Andra torp försvinner utan att orsak uppges. Dit hör torp under Hovgren. Kanske drogs de in under säteriets eget bruk. Samtidigt tillkom flera nya torp på ägorna till Rumgärdet och Håcklö, som vid denna tid brukades direkt under Hovgren. Nettoresultatet blev ändå att antalet torp redovisade i Jonsbergs husförhörslängder minskade.
Torp- och stugbebyggelsen, som den framträder i kyrkböckerna, fördubblades i grova drag från cirka 100 till 200 hus mellan 1760-talet och 1930-talet. Ökningen inföll helt efter 1800-talets mitt. Samtidigt ändrade bebyggelsen gradvis karaktär och var inte längre bara ett bihang till jordbruket.
Redan före 1800-talets mitt blev backstuga en mer förekommande beteckning på den bebyggelse som växte fram ”på ägorna”. Och efter hand kompletterades de befintliga husen med ”en stuga”, ”lägenhet” och på 1900-talet ”villa”. Torp blir därför med tiden en mindre adekvat benämningen på den här bebyggelsen.
På vissa håll uppfördes handelslägenheter som Eriksberg (Jonsberg), Ekenberg (Narvetorp), Viddala (Brytsebo) och Lorensberg (Djäknetorp). Dessförinnan hade bebyggelse ”på ägorna” ibland fungerat som enkla handelsbodar, till exempel i Appelberg (Gummetorps ägor) och Högadal (Mönnerums ägor).
Ett annat nytt inslag var de skolhus som på 1870-talet byggdes i Riddartorp (Ransäter, Riddartorp), Gottenvik och Dröstorp. De fick under 1910- och 1920-talen sällskap av nya skolbyggnader i Arkösund, Jonsberg och Hagerstorp.
Skolan i Hagerstorp stod nybyggd och klar att ta emot sina första elever mitt under brinnande krig. Kriget, första världskriget, medförde att Hagerstorps skola först användes som logement för landstormens trupper. Det dröjde till 1918 innan skolbarnen och deras lärare kunde ta byggnaden i anspråk. Folkskolan i Arkösund var också nybyggd när den togs i bruk 1923. Byggnaden låg på Nordanskogs mark intill småskolan från 1914 som byggdes om till lärarbostad.
Skolbyggnaderna låg länge kustnära i socknens yttre delar. Barn som bodde mer centralt och närmare gränsen mot Häradshammar fick därför långa skolvägar. I anslutning till byggandet av nya skolor på 1870-talet öppnades därför en skola i ¼ mantal Mönnerum (Lilla Mönnerum). Den fanns kvar fram till 1910-talet. Vid den tiden bedrevs även fortsättningsskola i Stensborg.
Skolundervisning kunde också bedrivas i lediga lokaler i befintliga bondgårdar. På liknande sätt hade bebyggelse ”på ägorna” fungerat som enkla handelsbodar innan de särskilda handelslägenheterna byggdes. För lotsbarnen på öarna drevs ambulerande skola.
Titlarna bland de som bodde i torp, lägenheter och stugor ”på ägorna” ändrades parallellt. Hantverksyrken som snickare, målare, byggmästare var inte ovanliga. I andra fall var det personer med ”f.d.” framför titeln vilket visar att de flyttat in efter avslutat aktivt yrkesliv. På 1900-talet möter man flera lägenhetsägare.
Järnvägens ankomst vid mitten av 1890-talet förändrade också bebyggelsen. Stationer, hållplatser och banvaktsstugor blev nya inslag och med dem nya yrkeskategorier. Arkösund var ändstationen eller startpunkten om man så vill för linjen från/till Norrköpings östra. I Jonsbergs socken fanns dessutom stationer vid Gåsåker och Öbbnebo förutom Jonsbergs station. Runt stationen i Arkösund växte gradvis ett villasamhälle fram med hotell, restaurang, bageri, affärer, post, och banker vid sidan av bostadsbebyggelsen. Arkösund blev snart ett sommarparadis för de Norrköpingsbor som hade råd därtill.
En annan nymodighet var telefonen. För att ringa behövdes telefonstationer som sköttes av en växeltelefonist. Det var ofta kvinnor som skötte stationerna och kopplade samtal vidare inom och utom socknen. Arkösund fick sin första växel 1899 i en kiosk mellan hotellet och stationen. I början av 1920-talet (1922) köpte Jonsbergs kommun lägenheten Furulund, belägen utmed stora landsvägen till Norrköping, från Jonsbergs säteri och inrättade telefonväxel.
Växelstationer som berörde de boende i Jonsberg fanns förutom i Jonsberg (Furulund) även i Arkösund, Isnäs, Kättinge och Äspdal. Låga telefonnummer visar att man skaffade telefon tidigt. Jonsberg nummer 1 gick till Jonsbergs gård, nummer 2 till Häggebo och 3 till Narvetorp.1 Ringde man till Arkösund nr 2 kom man till hotellet och nummer 3 gick till restaurangen. Och på nummer 1 svarade åtminstone under sommartid advokaten A. Regnell. Numret gick till hans sommarbostad Bredablick. Och han var långt ifrån den enda som kunde nås på telefon under semestern.2 Vid slutet av 1950-talet inleddes automatisering, så abonnenten kunde ringa direkt utan hjälp av telefonist.
Källa: Arkiv digital: Jonsbergs kyrkoarkiv, Husförhörslängder, församlingsböcker.