Stubbehemman har, som vi sett, varit den vanligaste jordnaturen i Jonsberg. Som mest har det funnits 29 sådana hemman. Fjorton av dessa gårdar hade fram till 1640 förlänats, bytts, köpts eller förpantats av adeln. De resterande femton förlänades 1651 till pfalzgreven Johan Casimir på Stegeborg i samband med att han utnämndes till hertig. Efter dennes död 1652 tillföll stubbehemmanen hans son Karl, senare Karl X Gustav. Denne överlät i samband med trontillträdet berörda hemman till kronan som i sin tur lämnade dem i pant till Margareta Adler och hennes efterlevande arvingar. De gick därefter skiftade öden till mötes, som vi snart skall se.
Omvandlingen till frälsehemman inleddes med att Olof Olsson Musselskal på Gottenvik 1585 förlänades de två gårdarna i Häggebo by, samt Björsäter och Ödebo. De bytte därigenom skattenatur från stubbe till frälse. Och 1609 fick Olsson Musselskal även rätt att överta den årliga räntan från Ramsdal. Säteriet tillfördes 1640 ytterligare tre stubbehemman genom fru Christina Nilsdotters köp av Isnäs by och Öbbnebo från kronan. Gottenvik stärkte därmed sin ställning som jordägare i den östra delen av Jonsbergs socken med domäner som sträckte sig från gränsen mot Rönö ända till Arkösund.
De två stubbehemman som utgjorde Häggebo by förblev frälse under Gottenvik i över tre sekel ända in på 1900-talet. Gårdarna brukades då tillsammans som en enhet på två mantal och sköttes av en anställd rättare. När David Olsson förvärvade Gottenvik med underlydande enheter 1903 ingick även Häggebo i köpet. Redan ett år senare fick Häggebo ny ägare när Filip Wilhelm Larsson (f. 1878) med familj flyttade in från Mogata. Rättaren Lars Gustaf Andersson (f. 1849) flyttade samtidigt ut och ersattes av Karl Johan Jonsson (f. 1873).
Ramsdal användes som arbetarbostad till Gottenvik när Filip Wilhelm Larsson 1904 köpte hemmanet tillsammans med Häggebo. Frälsenaturen hade då bestått i nästan 300 år, dock inte oavbrutet under Gottenvik. Ramsdal ägdes nämligen en kort tid av Axel Banér innan Holger von Scheiding 1631 köpte tillbaka gården till Gottenvik. Dessutom tycks Ramsdal några år omkring 1720 ha hört till Jonsbergs säteri (se ovan).
Björsäter och Ödebo förblev liksom Häggebo och Ramsdal frälsehemman under Gottenvik i över tre sekel, ända fram till säteriets försäljning till David Olsson 1903. Även Björsäter och Ödebo sålde Olsson snart vidare. Gustaf Olsson från Norrköping tillträdde som ny ägare 1904. Flera täta ägarbyten följde efter Gustaf Olsson. Och det dröjde fram till slutet av 1910-talet innan såväl Björsäter som Ödebo fick mer långsiktiga ägarfamiljer. (Se vidare Gottenviks säteri)
Öbbnebo och Isnäs by hade länge en gemensam historia. De var ursprungligen stubbehemman som 1640 förvärvades av ”fru Christina på Gottenvik”. I samband med reduktionen på 1680-talet och tillkomsten av Indelningsverket blev Isnäs ett rusthåll under Östgöta Livkompani med Öbbnebo som augment. Båda fick skattenaturen krono men ägdes fortsatt av Gottenvik. Öbbnebo skatteköptes 1746 och Isnäs 1752, båda av Gottenviks ägare, Arvid Posse.
Kring sekelskiftet 1900 gick Isnäs och Öbbnebo skilda vägar. Ägorna intill den nyuppförda Öbbnebo hållplats, utmed järnvägen mellan Norrköping och Arkösund började styckas upp och försäljas till egna hem. Isnäs däremot behölls under Gottenvik fram till 1918 då förre arrendatorn Anders Oskar Markusson (f. 1857) tillträdde som ny ägare.1 (Se vidare Gottenviks säteri)
Sven Lillie förlänades 1590, som vi kommer ihåg, inte bara skattegården Utsätter utan även stubbehemmanen Djäknetorp, Kolstorp och Rumgärdet. De införlivades i hans säteri med Hovgren som sätesgård. Kolstorp förblev frälsegård för att mot slutet av 1700-talet ägas av Broxvik och ingå i fideikommisset.
Kronan återtog 1640 den årliga räntan från Rumgärdet bara för att några år senare överlåta den till Åke Hansson Ulfsparre på Jonsberg efter en bytesaffär. Rumgärdet drogs åter in till kronan i samband med reduktionen på 1680-talet men återgick snart till Åke Åkesson Ulfsparre. Hemmanet tycks 1740 ha följt med Beata Sofia Mörner från Jonsberg till Hovgren och ingår i bouppteckningen 1770 efter Anna Maria Rudebeck på Hovgren. Rumgärdet förblev frälse under Hovgren fram till 1909 då hemmanet friköptes av Karl Johan Schelin (f. 1869). Gården var dock snart åter till salu eftersom Schelin med familj 1911 emigrerade till Nordamerika.
Djäknetorp var en by om två hemman: ett stubbehemman samt ett arv och eget. Det var det förstnämnda som Sven Lillie förlänades 1590. Kronan återtog dock den årliga räntan 1640 för att 1651 låta den ingå i den stora förläningen till pfalzgreven Johan Casimir. Efter dennes död förpantades räntan från Djäknetorp och flera andra gårdar 1655 till Margareta Adler och hennes arvingar. Genom reduktionen återtog kronan den årliga räntan från stubbehemmanet Djäknetorp 1687. Gården skatteköptes 1719 av Paul Rudebeck och Beata Sofia Mörner på Jonsberg och tycks ha brukats under säteriet innan Beata Sofia Mörner (1694–1761) donerade den till sin inspektör Erik Dahlquist (1708–1776).2 Dahlquist med familj var mantalsskriven på Djäknetorp i över tre decennier, från 1739 till 1776.
Efter Erik Dahlquists bortgång tycks hemmanet ha återvänt till familjen Rudebeck på Jonsberg. Den tredje Paul Rudebeck (1717–1778) på Jonsberg, son till Beata Sofia Mörner och gift med Charlotta Natt och Dag, testamenterade nämligen ¾ kronoskatte Djäknetorp till sin son Carl Otto Rudebeck (1760–1825). Inget tyder på att han eller hans syskon skulle ha bosatt sig i Jonsberg.3
Bokhållaren Jacob Hindrik Wilhelmii (1754–1806) tillträdde 1784 som ny ägare av båda gårdarna i Djäknetorps by. Han är noterad som inflyttad från Spånga socken utanför Stockholm i oktober 1784 tillsammans med hustrun Lovisa Ulrika Sahlström (1747–1788) jämte sex barn och barnflicka. Familjen utökades med ytterligare fyra barn innan hustrun avled i barnsäng.
Wilhelmii plågades av gikt och uppges i mantalslängderna från tidigt 1800-tal som: ”krympling”, ”sängliggande” respektive ”går vid kryckor”. Gikten ändade hans liv 1806, drygt 50 år gammal.4 Därefter tog släkten Alexandersson över Djäknetorps båda hemman.
Bland de många gårdar vars årliga ränta i början av 1600-talet tillföll Hans Eriksson Ulfsparre på Jonsbergs säteri ingick Möddebo by med två stubbehemman samt Narvetorp och Skriketorp. Gårdarna tillföll Ulfsparre efter affärsuppgörelser med hertig Johan av Östergötland. Och i vederlag fick Ulfsparre lämna gårdar han ägde i Vadstena län.
Möddebo förblev frälse under Jonsberg i tre sekel fram till säteriets konkurs och utförsäljning av underlydande gårdar i början av 1920-talet. Järnvägsbolaget sålde efter några år hemmanet till dess dåvarande arrendator Gerhard Gustafsson. Genom Gunnar Brandels förvärv 1938 kom Möddebo åter under samma ägare som Jonsbergs gård.
Vid arvskiftet efter Carl Jacob Swartz 1875 tillföll Skriketorp sonen Melker Swartz. Denne sålde tämligen omgående gården till Jonas Alexandersson i Djäknetorp. Skriketorp fördes därefter vidare inom släkten Alexandersson genom dottern Kristina Sofia Jonsdotter (f. 1843) gift med Per Albert Kjellgen (f. 1849).5 En annan dotter, Helena Johanna Jonsdotter (f. 1848) ärvde kronohemmanet Ormsätter (se nedan).
Narvetorp hade, som vi minns, övergått från Jonsbergs säteri till det av Hans Åkesson Ulfsparre nyupprättade Ugglö säteri omkring 1660. Genom en bytesaffär några år senare lämnade Ulfsparre Narvetorp till kronan som i sin tur förpantade gården till Margareta Adler med arvingar. Reduktionen innebar för Narvetorp att årliga räntan återgick till kronan 1687.
Narvetorp tillföll på nytt Jonsbergs säteri i början av 1700-talet och löstes ut vid arvskiftet efter Carl Jacob Swartz. Dottern Anna Wilhelmina Swartz med make Johannes Ringborg ärvde såväl Narvetorp som Granebo och Braskebo. De sålde 1880 Narvetorp och Braskebo till Nils Magnus Nilsson i Fyrskeda (1838–1915). Båda gårdarna kom därefter att ägas av Fyrskeda fram till Nils Magnus Nilssons död 1915. Narvetorp med Braskebo fördes vidare inom släkten av sonen och arrendatorn Nils Alfred Nilsson (f. 1863). Den yngre sonen Anders Magnus Nilsson (f. 1869) övertog Fyrskeda efter fadern.
Granebo behöll familjen Ringborg i två decennier fram till 1895. I november 1894 undertecknade Carl Gustaf Svensson i Norrköping det köpebrev som gjorde honom till ägare av Granebo. Och lagfart beviljades i april 1895.6
Genom reduktionen på 1680-talet återtog kronan den årliga räntan (skatten) från flertalet av de hemman som ingått i 1651 års stora förläning till Johan Casimir och därefter förpantats till Margareta Adler med arvingar. Säterierna fick däremot behålla sina underlydande stubbehemman. Ulfsparres innehav ökade dessutom genom att Hans Åkesson Ulfsparre i början av 1660-talet bytte till sig stubbehemmanet Riddartorp från kronan.
Det adliga innehavet av stubbehemman växte därefter ytterligare genom landshövding Åke Ulfsparres köp av Granebo i början av 1700-talet. Hemmanet lades in som frälsegård under Jonsbergs säteri. Det hände vid samma tid som Narvetorp återgick till att vara frälse under Jonsberg. Och 1740 bytte fru Christina Arvidsdotter på Gottenvik till sig Fyrskeda av kronan. Vidare ägdes och brukades Kävstebo sedan 1716 av Broxviks säteri (se Skatteköp).
Samtidigt med Karl XI:s reduktionen på 1680-talet omorganiserades, som vi minns, det gamla indelningsverket från Gustav Vasas tid. För stubbehemmanen betydde det att Isnäs inrättades som rusthåll nr 1 under Östgöta Livkompani och med Öbbnebo som augmentshemman. Dröstorp och Stenvik fick också ikläda sig rollen som augmentshemman men under kronohemmanet Gåsåkers rusthåll.
Under 1700-talets första decennier började bönder i Jonsbergs socken att skatteköpa sina gårdar från kronan. Det innebar att hemmanen bytte skattenatur från stubbe eller krono till kronoskatte och bönderna behandlades som skattebönder. Försäljningen ägde rum på tinget och flera köpare, inte bara bönder, kunde anmäla intresse. För att stärka böndernas möjlighet att köpa sina gårdar infördes från 1723 ett fast pris och företrädesrätt för åborna (se ovan Skatteköp).
Det första skatteköpet i Jonsberg gjordes 1709 av Bengt Månsson i Kävstebo, Därefter följde 1718 Gummetorp och Salsbäck. Efter att Isnäs by skatteköptes 1752 hade totalt fjorton stubbehemman bytt jordnatur till skatte. Därefter dröjde till 1797 innan nästa skatteköp ägde rum nämligen av Dröstorp. Det var också det sista stubbehemmanet som skatteköptes. De skatteköpta gårdarna kallas i jordeböckerna för ”Nya skatte”. Begreppet stubbehemman försvann i samband med revisionen av jordeböckerna 1725 och ersattes av ”krono” eller ”kronoskatte”.
Mer än häften av de tidigare stubbehemmanen löd ännu i början av 1800-talet fortsatt under endera av säterierna Jonsberg, Gottenvik eller Broxvik. Mot slutet av 1800-talet började dock Jonsbergs och Gottenviks säterier sälja av sina underlydande hemman. Av de ursprungliga stubbehemmanen ägdes därför i början av 1930-talet bara Kävstebo och Riddartorp av fideikommisset Broxvik. Alla övriga före detta stubbehemman var i enskild ägo och betalade skatt till staten på liknande sätt som stubbebönderna gjorde vid 1500-talets mitt.
- Arkiv digital: Inskrivningsdomaren vid Bråbygdens och Finspånga läns domsaga C1:19 s. 11. ↩︎
- I jordeboken 1825 (Arkiv digital) uppges att skatteköpet ägde rum 1719, men först i 1740 års jordebok (Digitala forskarsalen) infördes beteckningen ”nya skatte”. Donationen framgår ur bouppteckningen 1767 efter Erik Dahlquists hustru Christina Wijberg (Arkiv digital: Östkinds häradsrätt, Bouppteckningar FII:2 s. 381ff.) Erik Dahlquist skall ha varit född i Mora enligt dödboken och avled 1776 vid 73 års ålder. Han borde i så fall ha varit född 1703, men i Jonsbergs husförhörslängd 1778–1790 anges födelseåret 1708. ↩︎
- Arkiv digital: Bouppteckning Paul Rudebeck, Göta hovrätt EXIA:21 (1650–1820), s. 1629. ↩︎
- Wilhelmiis gårdsinnehav framgår ur bouppteckningen efter honom 1806 (Arkiv digital: Östkinds häradsrätt, Bouppteckningar FII:16, s. 1115). ↩︎
- Arkiv digital: Inskrivningsdomaren vid Bråbygdens och Finspånga läns domsaga C1:17, s. 119. ↩︎
- Arkiv digital: Inskrivningsdomaren vid Bråbygdens och Finspånga läns domsaga, C1:17, s. 97. ↩︎