Jonsberg har inte bara bestått av adelsgods och bondgårdar av skiftande storlek och natur utan också många mindre enheter som torp, backstugor och lägenheter. Och efter hand uppfördes villor och sommarstugor.
Torp är inget enhetligt begrepp utan har använts för skilda slag av hus och gårdar. Gemensamt för dem är dock att de varit mindre än en bondgård. Vanligen avses tämligen små enheter som inte varit mantalssatta. Till ett sådant torp hörde också en täppa där torparna kunde odla sina egna grödor och hålla sig med till exempel ko, gris och höns. Men torp har också använts om lågt mantalssatta och skattskyldiga gårdar som häradstorp och kronotorp.
Vissa torp växte fram på allmänningar, och andra i utkanterna av bondehemman. I de senare fallen kunde det röra sig om en slags hemmansklyvning, där någon son eller dotter bröt ny mark inom hemmanets ägogränser. Men inte minst anlades torpen på mark tillhörande ett adelsgods. Förhållandet mellan markägare och torpare reglerades genom kontrakt. Torparen kunde till exempel underkastas dagsverksskyldighet.
Ett särskilt slags torp representerar soldattorpen. Soldattorpen uppfördes i slutet av 1600-talet efter riksdagens beslut om en reorganisering av det äldre indelningsverket från Gustav Vasas dagar. Varje socken indelades i militära rotar och varje rote skulle rusta en soldat och förse denne med bostad och åkertäppa. I Jonsberg utgjordes soldattorpen huvudsakligen av båtsmanstorp men även av ryttartorp. Dessutom skulle en dubbleringsbåtsman utses och rustas på motsvarande sätt som den ordinarie innehavaren. Fördubblingsbåtsmännen avskaffades 1810 medan organisationen i övrigt levde vidare fram till 1800-talets slut.
För att förse kavalleriet med soldater tillkom rusthållen. Ägarna av vissa större gårdar ålades av kronan att utrusta en ryttare med häst och även viss utrustning utöver vapen. Då det var rätt kostsamt att sätta upp ett rusthåll utgick skattelindring, vilket kunde göra åtagandet ekonomiskt fördelaktigt för rusthållaren. Till varje rusthåll hörde dessutom ett eller flera augmentshemman. Räntan från dessa fick användas för att täcka eventuella underskott i rusthållet. Vid slutet av 1600-talet, efter att Indelningsverket tillkommit, mantalsfördes i Jonsberg tio båtsmanstorp, elva fördubblingstorp och tre ryttartorp.
Det är inte helt enkelt att utifrån jordeböcker, mantalslängder och kyrkoböcker försöka beräkna och kartlägga antalet torp. Ibland är torpen namngivna, medan de vid andra tillfällen skrivs in som bebyggelse ”på ägorna”. De som bor ”på ägorna” har ofta titlar som skräddare, skomakare eller torpare, men ej sällan saknas titlar helt.
Bondgårdar återkommer regelbundet på samma plats år efter år i såväl fogderäkenskaper och jordeböcker som mantalslängder och husförhörsböcker. Torpen däremot för en mer ambulerande tillvaro. Vissa kommer, likt bondgårdar, tillbaka stadigt år efter år, medan andra torp bara dyker upp vid enstaka tillfällen för att sedan hastigt försvinna eller återkomma på nytt långt senare. Ibland, men inte alltid, finns noteringar om ödeläggelse eller rivning. Det innebär att antalet torp som någon gång noterats i mantals- respektive husförhörslängder blir mycket högre än det antal som registrerats ett visst år.
Det kan också vara svårt att veta om det är ett eller flera torp när många personer med skilda titlar förs samman under rubriken ”på ägorna”. Och personer som vid ett tillfälle är mantalsskrivna bland gårdens anställda kan senare återfinns som boende ”på ägorna” för att därefter på nytt ingå bland gårdsfolket. Hur skall man tolka sådana uppgifter?
Problem av detta slag gör att det utifrån mantalslängderna kan vara svårt att ange något exakt antal torp. Man får ofta nöja sig med en ungefärlig siffra. Och även husförhörslängderna är behäftade med liknande svårigheter.
I äldre material gör man ofta ingen skillnad mellan torp och backstugor, kanske för att alla bosatta ”på ägorna” var torpare. Först från 1830-talet blir backstuga en mer frekvent förekommande benämning i Jonsbergs socken. Befolkningsökning i kombination med proletarisering kan ha tvingat många till denna enklare form av bosättning.
Beteckningen ”Lägenheter” för bebyggelse på en bondgårds ägor börjar dyka upp fram mot sekelskiftet 1900. Sådana hus uppfördes på mark som avsöndrats från huvudgården eller byggts på ”ofri grund”. Lägenheter påminner om torp men med trädgård i stället för egen täppa. Antalet stugor och lägenheter på annans mark (ofri grund) ökade raskt i Sverige kring sekelskiftet 1900. De som bodde på ofri grund fick sällan ägarens tillåtelse att friköpa tomten. För att förbättra stug- och lägenhetsägarnas ställning tillkom 1918 ensittarlagen. Den gav ägare av hus på ofri grund rätt att under vissa omständigheter friköpa sina bostäder. Lagen fanns i reviderad form kvar ända in fram till 1976. Antalet hus på ofri grund var då så få att lagen uppfattades som obehövlig.