Det laga skiftet av Mönnerums by var ett ärende som kom att sträcka sig över sju år, 1858–1865.1 Det var många parter inblandade och var och en utrustad med stark vilja. Initiativet togs av Maja Lena Jönsdotter i Uppgården, som var änka efter framlidne Lars Svensson (1809–1855). Hon hade ärvt 1/3 mantal Mönnerum Uppgård efter sina föräldrar och tillsammans med maken utökat ägorna med ytterligare 1/3 mantal Mönnerum Uppgård samt 1/3 mantal Möckeläng. De ägde således ett helt mantal jord och var största jordägaren i byn. (Se släktlinje 7)
I december 1857 ansökte Maja Lena Jönsdotter hos länsstyrelsen i Linköping om laga skifte av Mönnerums by. Om en av byns delägare begärde skifte skulle det också verkställas oavsett de övrigas synpunkter. Det var säkert högst ovanligt att en kvinna, om än änka, begärde en sådan åtgärd. Länsstyrelsen förordnade lantmätare Gustav Jonzon från Ringarum att genomföra skiftet. Han kände väl till trakten då han några år tidigare haft samma uppdrag i Möckelängs by.
Karta över Mönnerums by före laga skiftet 1865
Skiftets inledning
Lantmätaren infann sig i Mönnerum den 8 februari 1858. Uppgården var representerad av Sven Larsson från Möckeläng, Anders Persson från Mullingstorp och Petter Carlsson från Fagerhult i Östra Ny. Sven Larsson var Lars Svenssons son, nu bonde i Möckeläng, och tillsammans med Anders Persson ombud för avlidne Lars Svenssons omyndiga arvingar. Petter Carlsson representerade sin avlidne brors, Jonas Carlsson, änka och arvingar. Maja Lena Jönsdotter, som begärt laga skifte, finns däremot inte uppförd som närvarande i protokollet. Från Nergården infann sig bönderna Sven Persson, Olof Nilsson och Jonas Persson. Sven Persson hade vid den här tiden flyttat från Mönnerum och bodde i Litsleäng i Häradshammar.
Två gode män skulle alltid närvara och biträda lantmätaren i hans grannlaga uppgift. Olof Olofsson i Utsätter och Jöns Jönsson i Glovshult hade tillfrågats och åtagit sig uppdraget. Det uppdagades dock tämligen omedelbart att Olof Olofsson var svåger med Sven Persson och därmed jävig och skulle till nästa gång ersättas av en ojävig person. Frågan om jäv kom även i fortsättningen att visa sig betydelsefull.
Resultatet av första dagens förhandlingar och genomgång av äldre kartor blev att en uppmätning skulle göras av byns ägor under kommande sommar. En anledning var den nyodling som skett sedan senaste storskiftet. Torrläggningen av sjön Mönsen kan ha bidragit till att byn fått ny odlingsbark mark, även om det inte sägs något om orsakerna.
Uppmätningen av ägorna ägde rum på sensommaren, varför det dröjde till måndagen den 18 oktober 1858 innan man kunde träffades på nytt under lantmätarens ledning. Kallelsen till sammankomsten hade enligt tidens praxis lästs upp i Jonsbergs kyrka i anslutning till högmässan söndagen den 3 oktober. Till sammanträdet den 18 oktober var även rågrannarna kallade. Frälsegårdarna Öbbebo, Fettsätter och Mönsebo löd under Broxvik och företräddes av kammarjunkare von Röök. Från Salsbäck hade Olof Nilsson infunnit sig. Byns delägare Sven Larsson och förmyndaren Anders Persson i Mullingstorp bevakade Möckelängs intressen. Inga andra rågrannar hade hörsammat kallelsen. Alexander Månsson i Gåsätter hade inträtt som god man i Olof Olofssons ställe. Då överläggningarna drog ut på tiden lämnade von Röök och Olof Nilsson sammanträdet och begärde att bli underrättade om något utbyte av mark mellan gårdarna skulle bli aktuellt.
Tre dagar senare, torsdagen den 21 oktober, var lantmätaren och de gode männen klara med graderingen av ägorna, och delägarna i Mönnerums by återsamlade. Lantmätaren redovisade resultatet av sitt arbete. Han menade också att rågången mellan Mönnerum och Möckelängs hage, liksom rågången mot Salsbäcks ägor, skulle kunna rätas till ömsesidig fördel. Salsbäck skulle särskilt underrättas om den saken.
Lantmätarens förslag
Lantmätare Gustaf Jonzon var tillbaka i Mönnerum i maj 1859 med förslag på hur skiftet skulle genomföras. Alla delägare infann sig till ett första möte måndagen den 17 maj. Olof Nilsson biträddes nu av sin måg Anders Nilsson som hade fått muntlig fullmakt att föra sin svärfars talan och i hans namn ingå eventuella avtal, eller föreningar som var tidens term. En förening träffades den dagen som specificerade vad som skulle hänföras till gemensam mark som vägar, grus- och lertag, bykällan, båtsmanstorpet och gångstigen till kyrkan. Årensningen skulle också förbli en gemensam angelägenhet. Man kom dessutom överens om hur utflyttningen av hus från byn skulle värderas samt kostnader för odling och igensåning.
Förslaget till laga skifte av Mönnerums by presenterade lantmätare Jonzon måndagen den 30 maj. Samtidigt ingicks en ny förening som reglerade delningsgrund. Man enades också om att Fettsättershumpen tillhörde Nergården enskilt samt att lägenheten Wersätter, Wersätters lindor och Ålkärret skulle förbli orubbade.
Lägenheten Wersätter och Wersätters lindor låg i utkanterna av byns ägor på gränsen mot byarna Möckeläng och Önsätter samt Häradshammars socken. En del av området kallades också för Broxviks äng. Namnet Wersätter tros, som framgått ovan, komma från ett tidigare torp. Man kan också notera att lantmätare Jonsson talar om ”lägenheten”, vilket brukar användas om hus på ofri grund. (Se vidare Möckeläng)
Förslaget till skiftesdelning innebar att två av Uppgårdens tre hemman skulle flyttas ut från byn. Kvar blev bara den gård som Maja Lena Jönsdotter, hon som krävde laga skifte, ärvt av sina föräldrar. Åkermarken till det hemmanet skulle samlas i ett skifte och därtill kom ett skifte i Flyängen. Den andra gården som Maja Lena och hennes make förvärvat och nu ägdes av deras barn skulle flyttas till Västerängen, belägen utmed vägen mellan Mönnerum och Möckeläng. Även här samlades all åker i ett skifte och därtill kom ett ängsskifte i Flyängen.
Den gård som tillhörde arvingarna efter Jonas Carlsson skulle flyttas till Hagtäppan och få alla ägor samlade däromkring. Den fick beteckningen Mönnerum 2:4 och kallades först Lilla Mönnerum för att senare bli känd som Norra Mönnerum. Uppgårdens två övriga hemman benämndes Mönnerum 2:2 respektive 2:3. Den förstnämnda skulle ligga kvar i byn och den senare flytta ut till Västerängen.
Från Nergården, förslog lantmätaren, att Sven Perssons i Litsleäng hemman på ¼ mantal skulle flytta till ”Stora täppan” och få alla ägor sammanhållna intill rågången mot Salsbäck. Beteckningen blev Mönnerum 1:4 och det är den gård som idag har namnet Lilla Mönnerum.
Olof Nilsson och Jonas Persson skulle bo kvar i byn. På Olofs lott, Mönnerum 1:2, föll tre skiften och ett ängsskifte i Flyängen, medan Jonas fick ägorna till Mönnerum 1:3 samlade i ett skifte på ömse sidor om byn.
Efter att byns delägare begrundat förslaget återsamlades man för fortsatta diskussioner påföljande dag, som var den 31 maj. Bönderna i Nergården framförde alla tre klagomål som nästan genomgående var riktade mot den tilldelning som Uppgården erhållit. Man kan lätt få intrycket att Nergårdens bönder ville passa på tillfället att skaffa sig fördelar på Uppgårdens bekostnad. Det senare hemmanet var som bekant representerat genom ombud för omyndiga ägare. Företrädarna för Uppgården avvisade enhälligt ändringsförslagen. Lantmätaren och de gode männen instämde och accepterade endast en justering mellan Sven Perssons och Jonas Perssons gårdar.
Förrättningen avslutades måndagen den 6 juni 1859. Då beslutades bland annat vad som skulle ske med den skog som inte kunde bytas mellan gårdarna. Föreningen reglerade även stubblön, tomtöre och rätten att nyttja annans mark samt när utflyttning från byn skulle äga rum och tillträdesdatum till de nya ägorna. Vidare fastställdes rågångsdragningarna mellan Mönnerum och Möckeläng respektive Salsbäck. Några representanter för Salsbäck var inte närvarande enligt protokollet.
Överklaganden
Den 23 augusti 1859 mottog delägarna i Mönnerums by lantmätare Gustav Jonzons slutliga förslag till laga skifte. De hade därefter 60 dagar på sig för en eventuell överklagan. Alla sex delägarna var missnöjda med utfallet och överklagade i oktober 1859 till Ägodelningsrätten för Östkinds härad. Besvären gällde främst graderingen och tilldelningen av mark, men också utflyttningen av gårdar och skogsfrågorna.
Nämndemannen Sven Persson från Nergården menade att graderingen av såväl äng som åker på hans föreslagna skifte var för hög på sina ställen, varför han fått för låg tilldelning av mark. Betesmarken saknade dessutom tillgång till vatten åt kreaturen och utflyttningsbidraget var för lågt. Nämndemannen Jonas Persson från Nergården ansåg att han fått för låg tilldelning av åkerjord och för liten hustomt. Han ville vidare ha längre tid för avverkning av sådan skog som inte var utbytbar. En annan punkt i hans besvär gällde utflyttningen av ett brygghus, som tidigare varit bostad, på Uppgården. Olof Nilsson på Nergården oroades över att den del av Flyängen han tilldelats, vid rågången mot Mönsebo, ofta översvämmades och ville därför ha mer fast mark och mindre av gammal sjöbotten.
Peter Carlsson, som var ombud för Jonas Carlssons i Uppgården arvingar, klagade på graderingen och beskaffenheten av marken i det skifte hemmanet tilldelats. Han undrade om skiftet var lika förmånligt för alla delägare och värnade om att rätt hus skulle följa med vid utflyttning från byn. Den numera myndige Nils Gustav Larsson i Uppgården och förmyndaren för hemmanets ännu omyndiga arvingar, Anders Persson i Mullingstorp, anhöll om att få framföra sina synpunkter genom öppen talan vid själva ägodelningstillfället.
Nils Olofsson och Håkan Jönsson i Salsbäck besvärade sig över rågångsdragningen då den verkställts utan deras hörande och blivit till gårdens ”skada”. Dessutom var de gode männen jäviga genom sitt nära släktskap med Salsbäck. Jöns Jönsson i Glovshult var således halvbror med Håkan Jönsson och Alexander Månsson i Gåsätter var syskonbarn till Nils Olofsson.
Klagomålen mot laga skiftet av Mönnerums by behandlades av Östkinds härads ägodelningsrätt den 19 december 1859. Rätten fann att besvären mot rågångsdragningen mellan Mönnerum och Salsbäck var berättigade varför den förrättningen måste göras om. Men då Nils Olofsson och Håkan Jönsson försummat att upplysa lantmätaren om släktskapet med de gode männen dömdes de till att betala kostnaderna för såväl ny skiftesförrättning som för sammanträdet med Ägodelningsrätten inklusive lantmätarens utlägg för inställelsen.
Nils Olofsson och Håkan Jönsson var dock inte helt nöjda med utslaget. De gick vidare med frågan om kostnadsfördelningen mellan Salsbäck och Mönnerum till Kungl. Maj:t. Och i den högsta instansen fick de gehör för sin sak. Högsta domstolen beslöt således på Stockholms slott den 22 juli 1861 att kostnaderna för ny förrättning och sammanträdet med Ägodelningsrätten skulle delas lika mellan Salsbäck och Mönnerum.
Överklagandet innebar att alla skifteshandlingar med kartmaterial måste insändas till Kungl. Maj:t, vilket fördröjde ärendets fortsatta gång. Det kom att dröja till mitten av augusti 1863 innan handlingarna hade återkommit till Östkinds härads ägodelningsrätt och förrättningen kunde fortsätta. Det var dock möjligt att dessförinnan göra om rågångsdragningen mellan Mönnerum och Salsbäck och nytt möte var utsatt till 21 juli 1862.
De tidigare omyndiga arvingarna på Uppgårdens tre hemman var nu myndiga och företrädde sina respektive gårdar vid rågångsdragningen mellan Mönnerum och Salsbäck den 21 juli 1862. Från Uppgården infann sig således Anders Magnus Larsson, Nils Gustav Larsson och Carl Fredrik Jonsson. Nergården representerades liksom tidigare av Sven Persson i Litsleäng, Jonas Persson och Olof Nilsson. Rågrannarna Håkan Jönsson och Nils Olofsson var också tillstädes liksom den gode mannen Jöns Jönsson ifrån Glovshult.
Tillkallandet av Jöns Jönsson som god man var naturligtvis ett misstag eftersom han av rätten redan förklarats jävig. Han måste därför ersättas. Det dröjde dock in på eftermiddagen innan den nye gode mannen, M. Jönsson i Fjärdingstad, ankom tillsammans med Olof Olofsson i Satterstad. Under tiden hade Nils Olofsson och Håkan Jönsson hunnit avlägsna sig, och bud skickades för att anmoda dem möta upp vid rågången där rätningen skulle ske. Nils Olofsson kunde dock inte påträffas och Håkan Jönsson infann sig aldrig trots att han blivit tillsagd av de gode männen. Lantmätaren och de gode männen genomförde likväl besiktning och rätning av rågången. Kostnaden skulle bestridas av bönderna i Salsbäck och de underrättades om beslutet av kronobetjäningen. Några nya klagomål hördes inte från Salsbäck.
Ägodelningsrättens utslag
Ett av de meddelanden prästen läste upp i Jonsbergs kyrka efter högmässan söndagen den 30 augusti 1863 var en kungörelse om sammanträde med Ägodelningsrätten i Mönnerum onsdagen den 16 september. Nu skulle de klagomål kring laga skiftet som delägarna inlämnat i oktober 1859 tas upp till prövning. Ägodelningsrättens ordförande och tre ledamöter var förstärkta med vice kommissionslantmätare A.W. Lodén. Mönnerums bönder mötte upp mangrant, således bröderna Anders Magnus och Nils Gustav Larsson tillsammans med Carl Fredrik Jonsson från Uppgården. Nämndemannen Sven Persson hade ankommit från Litsleäng och runt bordet fanns också Nergårdens Jonas Persson och Olof Nilsson biträdd av sin måg, Anders Nilsson. Närvarande var likaså skiftesmannen, dvs lantmätaren Gustaf Jonzon med sina två gode män.2
Delägarna fick nu tillfälle att muntligen yttra sig över de besvär de tidigare anfört men också komplettera med nya synpunkter på lantmätarens förslag till genomförande av det laga skiftet. Bland nya anmärkningar som framfördes fanns bland annat flera önskemål om att anlägga nya vägar till de förslagna skiftena, som inte skulle gå över någon annans mark. Sven Persson och Nils Gustav Larsson menade att de tilldelats för lite skog och Jonas Persson krävde mer ängsmark norr om byn.
Hela det manliga sällskapet gav sig därefter ut på ägorna för att med egna ögon besiktiga de skiften som diskuterats. Alla ifrågasatta graderingar granskades ingående och ändrades i flera fall. Ändringarna innebar för det mesta, men inte alltid, att marken åsattes ett högre gradtal. Under inspektionen framförde Jonas Persson krav på att få mer mark kring sina uthus så att han skulle kunna använda tröskverket. Anders Magnus Larsson menade att bygatan skulle bli så trång att den inte var farbar med lass och måste därför breddas. När mörkret började falla avbröts inspektionen för att fortsätta nästa dag, den 17 september.
På torsdagsmorgonen möttes man vid Skogskärret för att fortsätta granskningen av graderingslängden. Vid de senare under dagen återupptagna överläggningarna erbjöd sig Olof Nilsson att flytta ut från byn så att de kvarboende skulle kunna få mer rätlinjiga skiften. Jonas Persson och Anders Magnus Larsson, som skulle bo kvar i byn och därmed gynnades av förslaget, var dock emot. De utflyttningskostnader varje kvarboende skulle tvingas betala upplevdes som alltför betungande och uppvägde inte vinsterna med formligare skiften.
När överläggningarna var slutförda samlades Ägodelningsrättens ledamöter enskilt för att enas om sitt utslag. Rätten menade att skiftesläggningen i stort skulle bli oförändrad. För att få en bättre indelning måste utflyttningen av gårdar öka eller ändras, vilket inte var ekonomiskt försvarbart. En rad rättelser genomfördes i ägograderingen. Gränslinjen mellan Jonas Perssons och Olof Nilssons hustomter justerades så att Persson fick mer plats kring sina uthus och så att bygatan kunde breddas. Vägar skulle anläggas enligt Olof Nilssons och Nils Gustaf Larssons begäran och tas från gemensam mark och bestridas gemensamt av delägarna.
Sven Persson medgavs högre ersättning för utflyttning av sina uthus: brygghus, svinhus, vagnshus och loge. Däremot fick Sven Persson avslag på sitt krav på särskilda vägar till delar av hans skifte. Rätten biföll inte heller hans och Jonas Perssons begäran om vattenbord i beteshagarna. Avslag fick även Carl Fredrik Jonsson på sin framställan om särskild odlingsersättning med hänvisning till den förening delägarna träffat den 17 maj 1859. Avverkningstiden för ej bytbar skogsmark var, menade rätten, upp till delägarna själva att bestämma.
Efter att rätten konstaterat att skifteslaget hade att betala kostnaderna för förrättningen samt ersättningar till lantmätare och skiftesman var ärendet avslutat. Besvär skulle resas inom 30 dagar eller senast lördagen den 17 oktober 1863.
Några nya klagomål inkom inte till rätten och beslutet från den 17 september vann därmed laga kraft. Skiftesmannen, lantmätare Jonzon, kallade till nytt möte i Mönnerum tisdagen den 24 november 1863. Anders Nilsson, mågen till Olof Nilsson, representerade ½ mantal Nergården, Jonas Persson skickade sin son, Nils Petter Jonsson från Varby i Östra Husby medan Sven Persson från Litsleäng infann sig personligen. På plats var också Uppgårdens tre bönder Anders Magnus Larsson, Nils Gustaf Larsson och Carl Fredrik Jonsson. Måns Jönsson och Olof Olofsson var liksom tidigare tillkallade i egenskap av gode män. Ärendet var att genomföra de jämkningar som beslutades den 17 september.
Därmed var det laga skiftet av Mönnerums by avklarat och ärendet överlämnades till häradsrätten. Vid vintertinget i Höckerstad den 14 mars 1865 fastställde slutligen Östkinds häradsrätt beslutet. Bönderna kunde omedelbart ta de nya ägorna i besittning och utflyttningen från byn skulle ske inom sex år.
Byggnaderna
Den karta lantmätare Jonzon ritade i anslutning till det laga skiftet visar att byn bestod av en stor ansamling av hus. Det ter sig närmast som ett gytter av gårdar. Varje hemman hade sin stugbyggnad med tillhörande uthus. Stugorna var i två våningar och taken var beklädda med tegel. Bottenvåningen (nedre botten) innehöll vanligen stuga, förstuga, kök och kammare. Ovanvåningen (övre botten) var ibland bara en vind i andra fall hade en eller två kammare inretts.
Bostadshusen var 32–36 fot (10–12 meter) långa, 11–15 fot (3–5 meter) höga och 18–22 fot (6–7 meter) breda. En stuga skilde sig markant från de övriga. Den tillhörde det hemman i Uppgården som Lars Svensson och Maja Lena Jönsdotter köpt av Annika Svensdotter. Här var de yttre måtten 24x10x26 fot (8x3x9 meter) och stugan således mycket mindre än de övriga stugorna. Lars Svensson och hans hustru använde inte huset som bostad utan som brygghus. Familjen med de åtta barnen bodde i Maja Lenas föräldrahem där övervåningen bestod av två kammare. Det största huset mätt i volym var Jonas Perssons i Nergården på 11 340 kubikfot eller cirka 340 m3.
Alla stugbyggnaderna tillhörande Nergården var enligt lantmätarens och de två gode männens bedömning i ”gott skick”. På Uppgården däremot var det bara Maja Lenas föräldrahem som var i gott skick. Brygghuset, som tidigare varit stuga, gavs bedömningen ”fullt försvarligt skick”. Stugbyggnaden till det hemman som vid tiden för laga skiftet ägdes av arvingar efter Jonas Carlsson höll ”försvarligt skick”. Det var dessa två hemman med de sämsta husen som lantmätaren förslog skulle flyttas ut från Uppgården till Västerängen respektive Hagtäppan.
Antalet uthus varierade mellan fyra och elva. Oavsett antalet fyllde de ungefär samma funktioner: loge, fähus, fårhus, svinhus, vagnshus, vedbod, foderlada, brygghus, stall och bodar. Hade man få uthus samsades många funktioner i samma byggnad, men om funktionerna var separerade blev det flera uthus. Gårdarna hade dessutom källare, antingen en separat gråstenskällare eller också källare under någon av bodarna.
Flest uthus, elva stycken, fanns på Olof Nilssons hemman i Nergården. Den ansenliga mängden uthus kan ha sin förklaring i att Olofs gård nyligen utökats med en granngård (släktlinje 1 ovan) varför antalet uthus motsvarade två ¼ hemman. Det fanns till exempel två logar på gården men även flera fähus. Möjligen kan ett av de tillförda husen tidigare ha varit bostad för Lars Larsson.
Bodar och brygghus hade tegeltak, annars var det halmtak och i något fall brädtak. Standarden varierade. De bästa uthusen tycks ha funnit på Jonas Perssons hemman och han hade dessutom den största stugbyggnaden. Hos Jonas fanns det en nybyggd loge och ett nybyggt vagnshus med vedbod. Bortsett från brygghuset var övriga fyra äldre uthus i gott skick.
Ett par av Olof Nilssons uthus ansågs vara i ”hjälpligt skick”, många fick bedömningen ”försvarligt skick”, medan boden och en loge var i ”gott skick”. De sämsta uthusen på Nergården ägdes dock av Sven Persson. Det kan ha varit anledning till att hans hemman skulle flyttas till ”Stora täppan”. Visserligen var ett stall med foderlada nybyggt men i övrigt användes graderingarna ”hjälpligt” och ”sämre”.
De två hemman som skulle flytta ut från Uppgården hade inte bara dåliga stugor utan också uthus med lägre kvalitet. Byggnader av bättre standard tycks ha funnits på Maja Lena Jönsdotters föräldrahem. Antalet uthus stannade där vid fyra. Det ena mätte dock över 100 fot och inrymde såväl fähus som foderlada, fårhus, stall, vedbod och vagnshus. De längsta husen var annars logarna som kunde sträcka sig upp mot 60 fot, cirka 18 meter.
Utflyttningen av gårdar skulle verkställas inom sex år. På häradsekonomiska kartan 1868–1877 kan man se att Mönnerum 1:4 och 2:4 flyttat ut från byn, medan Mönnerum 2:3 blev kvar och lades snart samman med 2:2. På kartbilden är ansamlingen av hus på de gamla bytomterna fortfarande ansenlig.3
Sven Perssons hemman flyttades inte till den anvisade ”Stora täppan” utan stugan placerades mitt emot Salsbäck 1:2 på en kulle på andra sidan vägen och uthusen däromkring. Huset finns än idag på samma plats. ”Stora täppan” låg, enligt skifteskartan, till vänster om vägen mot Granebo och ungefär mittemot där Sven Hallsten långt senare kom att bosätta sig.
Mönnerums by efter laga skiftet
Ny bebyggelse
Rätt snart efter laga skiftet uppfördes nya stugor och uthus i Mönnerum. Mangårdsbyggnaden i nuvarande Stora Mönnerum (Mönnerum 1:2) daterades i Svenska Gods och Gårdar (1939–1940) till 1880-talet medan den senare utgivna Sveriges bebyggelse anger omkring 1870. Om den senare uppgiften stämmer skulle det ha varit strax efter Olof Nilssons bortgång och med mågen Anders Nilsson som ny bonde tillsammans med hustrun Brita Olofsdotter. Logen skulle enligt Svenska Gods och Gårdar vara från 1900 men stall och ladugård något äldre. Sveriges Bebyggelse flyttar tillbaka ekonomibyggnaderna ända till 1840-talet.4
Svenska Gods och Gårdar talar om två mangårdsbyggnader på Uppgården (Mönnerum 2:2 och 2:3), den ena uppförd omkring 1880 och den andra ca 1900. Ekonomibyggnaderna skulle, enligt samma källa, vara från ungefär samma tid, eller runt 1885. Alla husen skulle således ha nybyggts ett tiotal år efter laga skiftet, vilket kan vara rimligt. Även här har Sveriges Bebyggelse äldre dateringar. Stugbyggnaden på Mönnerum 2:2 uppges vara från omkring 1860 och ekonomibyggnaderna cirka 1870. Året 1860 kan ifrågasättas då besiktningen som gjordes vid den tiden inför laga skiftet inte talar om någon ny stugbyggnad, men väl en stuga i ”gott skick”. Uthusen befanns inte i bästa skick inför det laga skiftet, varför nya ekonomibyggnader kan ha börjat byggas kring 1870 och fortsatt in på nästa decennium.5
Den till Hagtäppan utflyttade gården Mönnerum 2:4 byggdes i trä omkring 1865 och det gällde både stuga och uthus. Årtalet, som kommer från Sveriges Bebyggelse, stämmer bra överens med tidpunkten för laga skiftet. Svenska Gods och Gårdar har mer tveksam information. Där anges att man- och ekonomibyggnader skulle vara flyttade till sin nuvarande plats omkring 1850. Det är långt innan byn sprängdes genom laga skiftet, och ingen hade vid den tidpunkten ännu begärt en sådan åtgärd.6
För likaså utflyttade Mönnerum 1:4, Sven Perssons hemman, lämnar Sveriges Bebyggelse uppgiften att byggnaden är från omkring 1860 och byggd i trä. Den kallas ”arbetarbostad” under Salsbäck 1:2. Årtalet är något decennium för tidigt med tanke på laga skiftet.7
- Lantmäteriet: Lantmäterimyndigheternas arkiv, 05-JON-97 Laga skifte Mönnerum. ↩︎
- Riksarkivet Vadstena: Ägodelningsrätten Östkinds härad, Protokoll från Mönnerums by, Jonsbergs socken, den 16 september 1863. ↩︎
- Lantmäteriet: Rikets allmänna kartverk, Häradsekonomiska kartan, Jonsberg 56:19. ↩︎
- Svenska Gods och Gårdar, del XVII, s. 188 (1939–40). Sveriges Bebyggelse, del IX, s. 191 (1952). ↩︎
- Svenska Gods och Gårdar op.cit. s. 187. Sveriges Bebyggelse op.cit. s. 191. ↩︎
- Svenska Gods och Gårdar op.cit. s. 188. Sveriges Bebyggelse op.cit. s. 191. ↩︎
- Sveriges Bebyggelse, op.cit. s. 198. ↩︎