Fröknarna Andersson som flyttade in i Högadal 1898 var småländskor. De var födda och uppväxta i Lenhovda socken i Kronobergs län med Anders Andersson (1805) och Helena Jacobsdotter (1806) som föräldrar. Fadern var rättare på Sävsjö säteri och dessförinnan upprätthöll han samma befattning på Lessebo i närliggande Hovmantorps socken. Förutom Kristina (1838) och Fredrika (1844) ingick ytterligare fem barn i syskonskaran: Johan (1829), Sofia Charlotta (1835), Johanna Amalia (1840), Carl Gustaf (1845) och Sven August (1849).
Kristina
I vuxen ålder återfinner vi Kristina och Fredrika på många olika adresser främst i södra Sverige. Kristina flyttade vid 23 års ålder (1861) från Sävsjö säteri till Hovmantorps säteri i grannsocknen. Hennes titel var mamsell. Fyra år senare (1865) bosatte hon sig i Ronneby landskommun. Först som mamsell hos änkefru Marie Hård på frälsegården Hasselstad och därefter hos baron Casper Wrede på Djupadal, också det en större frälsegård. Hösten 1867 lämnade hon Ronneby för Ryssby socken utanför Kalmar stad. Där var hon demoiselle hos friherre Raab på Haraldsmåla.
Nästa adress blev Värnsta säteri i Viby socken i Örebro län. Dit kom Kristina hösten 1868. I Värnsta skötte hon med titeln mamsell hushållet åt sin ännu ogifte bror Johan (1829), som titulerades arrendator och inspektor. Även den äldre systern Sofia Charlotta (1835) och den yngsta brodern Sven August (1849) bistod Johan under några år. Sofia Charlotta återvände till Lenhovda och Sävsjö säteri 1869. Kristina och Sven August stannade i Värnsta fram till hösten 1873. För Kristinas del gick flytten till Västergötland och Höjentorps kungsgård i Eggby socken. Året därpå (1874) var hon tillbaka hos brodern Johan, som nu gift sig och förvärvat bergsmansgården Övre Östa i Knista socken. Hustrun hette Hedvig Lekberg (1841) och var dotter till riksdagsmannen Johan Lekberg. I juli 1874 föddes sonen Johan Gunnar, som blev deras enda barn.
Mamsell Kristina Andersson stannade hos brodern och dennes familj fram till 1879 då hon drygt 40 år gammal flyttade till gården Presseryr belägen utmed Göta älv i Fuxerna socken i Älvsborgs län. Presseryr ägdes vid den tiden av kronofogden och vice häradshövdingen Johan Fredrik Lindbäck (1802). Han var alltså 77 år gammal och hade flera kvinnor som skötte hushållet.
I Fuxerna socken höll på 1880-talet ett mindre tätbebyggt samhälle på att växa fram vid Lilla Edet efter att ett glasbruk anlagts. Hela samhället förstördes dock av en elakartad brand vid midsommartid 1888. Det var samma dag som städerna Sundsvall och Umeå brann ned till grunden liksom samhället Holmsund utanför Umeå. I de samtida skogsbränderna i främst södra Norrland beräknas omkring 200 000 hektar skog ha blivit lågornas rov. Det motsvarade nästan en procent av hela den svenska skogsarealen och är den hittills största kända och dokumenterade skogsbranden i vårt land.1
Häradshövding Lindbäck och hans anställda upplevde dock aldrig branden i Lilla Edet på nära håll. Han hade redan 1885 flyttat till Domkyrkoförsamlingen i Göteborg och tog med sig mamsell Kristina Andersson och ytterligare en kvinna som var anställd i hans hushåll. Efter Lindbäcks bortgång 1892 lämnade Kristina Göteborg och checkade in som värdinna på anrika hotell Svea i Krylbo (Folkärna socken, Västmanlands län). Krylbo var vid den tiden en viktig och blomstrande knutpunkt i det svenska järnvägsnätet. Hotellet låg nära stationen, som öppnades 1873, och runt stationen rådde ständigt liv och rörelse.
I Krylbo bodde sedan 1889 Kristinas systerson Carl Axel Andersson Almroth (1864) med en stor familj. Han var konduktör på Krylbo-Norberg Järnvägar. Även systersönerna Fritz Robert (1870) och Hugo Ossian Almroth (1876) var bosatta i Krylbo en kort tid i slutet av 1890-talet. Alla systersönerna var barn till Johanna Amalia Andersson (1840).
Kristina stannade bara ett år i Krylbo. Hösten 1893 flyttade hon till Floragatan 13 i Hedvig Eleonora församling på Östermalm i Stockholm. I samma kvarter, Granen 7, bodde redan hennes äldre syster Fredrika. Hon hade ankommit till Stockholm 1889 och bott på flera adresser på Östermalm. Ytterligare en släkting var bosatt i Granen 7, nämligen deras farbror Johan Andersson (1808). Efter den stora stadsombyggnaden av Stockholm hade stadsdelen fått namnet Östermalm, tidigare Ladugårdslandet, och förvandlats till ett av stadens mest förnäma bostadsområden. Floragatan var en högst respektabel adress att bo på.
Fredrika
Fredrika Andersson hade likt storasyster Kristina tjänstgjort i hushållet på stora egendomar i södra Sverige. Hon hade bland annat varit anställd på Bjärka Säby i Vists socken ett gott stycke söder om Linköping, på Fastarps gård i Tvååkers socken mellan Varberg och Falkenberg i Halland samt på Salaholms säteri i Trävattna socken på Västgötaslätten. Åren före flytten till Stockholm hjälpte hon sina föräldrar hemma på Sävsjö säteri, där modern avled 1888. Fadern flyttade 1890 till sonen Johan på Övre Östa i Knista socken och dog 1891.
Alla fem syskonen Andersson från Lenhovda ägde eller arbetade på säterier eller andra stora gårdar. Bröderna blev rättare, inspektorer och bokhållare. De gifta systrarna valde befallningsmän (rättare) till makar. Dessutom hittar man ofta, som vi redan sett exempel på, flera av syskonen och andra nära släktingar bosatta på samma ort.
I Stockholm stannade fröknarna Andersson bara några år. Hösten 1895 flyttade de till Vittinge socken i Västmanland och hyrde bostad i Gillberga Gammelgård. En anledning till flytten kan ha varit att systern Johanna Amalia (1840) var bosatt i Vittinge med sin familj. Maken Johan Robert Andersson (1837) var rättare först på Skattmansö och senare Västlunda. Även deras son John Hjalmar Almroth (1873) blev rättare i Vittinge på Nickebo.
Efter tre år i Vittinge anträdde fröknarna Andersson 1898 resan till Jonsberg och lägenheten Högadal. I Jonsberg bodde redan den äldre systern Sofia Charlotta (1835) som var gift med handelsmannen Lorentz Bergengren. De två kan mycket väl ha träffats på Sävsjö säteri. Lorentz efterträdde nämligen Sofias far, Anders Andersson, som rättare.
Fredrika Andersson avled den 31 juli 1920 i kräfta, och Kristina den 25 juli 1923 på grund av ”åldersavtyning”. Jonsberg och Högadal blev den plats de kom att bo på längsta tiden under sina 76 respektive 85 levnadsår.
Bouppteckningar
Bouppteckningarna efter fröknarna Andersson upprättades av kommunalnämndens ordförande Reinhold Karlqvist bosatt i granngården Stensborg. Arvingarna utgjordes av syskonbarn och deras efterlevande. Ett namn sticker särskilt ut: professor Gunnar Andersson, Peking. Det är inte vanligt att hitta professor i bouppteckningar från Jonsberg på 1920-talet än mindre professorer bosatta i Kina. Märkligt nog nämns han bara i bouppteckningen efter fastern Kristina Andersson och inte efter den först avlidna fastern Fredrika Andersson. Det gäller också verkmästare G. Rodéns i Norrköping ”tvenne omyndiga döttrar”. Brorsonen Johan Gustav Andersson bosatt i Bro nämns likaså bara som delägare i boet efter Kristina Andersson och inte efter Fredrika.
Gunnar Andersson, känd som ”Kina Gunnar” eller ”Kina Andersson”, var inte själv närvarande när Kristina Anderssons efterlämnade ägodelar förtecknades. Han kände kanske inte ens till förrättningen. Bouppteckningen hölls nämligen bara tio dagar efter Kristinas dödsfall. Det låter som en mycket kort tid för att nå honom i Kina och dessutom få ett svar. Lantbrukaren N. A. Nilsson i Narvetorp hade av Bråbygdens domsaga utsetts till att bevaka Gunnar Anderssons rättigheter. Nilsson hade även förordnats att tillvarata de omyndiga syskonen Rodéns intressen.
De två omyndiga döttrarna Rodén var arvingar efter fröknarna Anderssons bror Sven August Andersson (1849). Efter ett brokigt liv kom han till Maria församling i Stockholm 1882. Han bar då titeln inspektor. Vid sin död 1918 står han som lumphandlare och dessförinnan som arbetskarl. Han var gift två gånger och i äktenskapet med Sofia Åkesson (1847) föddes dottern Edna Anna Viktoria (1882). Hon avled i Spånga socken utanför Stockholm 1911, bara 29 år gammal. Efter sig lämnade hon maken bokhållaren Gustaf Petersson Rodén (1876) och döttrarna Märta Anna Charlotta (1909) och Margit Jenny Linnea (1911). De två sistnämnda borde vara ”G. Rodéns tvenne omyndiga döttrar” som omtalas i bouppteckningen efter Kristina Andersson.
Verkmästare Gustaf Rodén (1876) med familj hade 1919 flyttat från Södertälje till Norrköping. Han var då omgift för andra gången och han hade barn även med sin andra och tredje hustru. Den äldsta dottern från första äktenskapet, Märta Anna Charlotta Rodén (1911), hade hunnit flytta hemifrån och bodde i Stockholm. Hennes yngre syster följde med familjen till Norrköping. Barnen ur de senare äktenskapen var naturligtvis inte arvsberättigade efter Kristina Andersson.
Den tidigare ”bortglömde” Johan Gustav Andersson företräddes av sin bror Ernst Andersson, som också nämns i Fredrikas bouppteckning. Johan Gustav Andersson gick till sjöss och noterades 1897 som rymd från sjömanshuset i Malmö. Han fördes därför över till Obefintlighetsboken i Bro socken där han var skriven. Troligen visste man inte var han fanns vid tiden för Fredrikas bouppteckning. Liknande kan ha gällt för ”Kina Gunnar” och Rodéns döttrar.
Det finns flera märkligheter i bouppteckningarna efter fröknarna Andersson i Högadal. Som arvtagare efter den först avlidna Fredrika nämns fem omyndiga söner efter systersonen Fritz Robert Almroth (1870–1917). När boet efter Kristina redovisades några år senare finns bara en av dessa fem söner nämnd, nämligen Fritz Gunnar Almroth (1902–1983). Åtminstone tre av hans fyra bröder var fortfarande i livet.
”Kina-Gunnar”
Johan Gunnar Andersson (1874) växte upp på Övre Östa i Knista socken i Närke som son till Johan Andersson (1829) och Hedvig Lekberg (1841). Till hjälp i hushållet hade de under flera år, när Gunnar var liten, hans faster Kristina Andersson (1838).
Gunnar var ett begåvat barn. Redan vid unga år lär han ha visat stort intresse för stenar och mineraler. Utöver de vanliga noteringarna vid husförhören har prästen i Knista tillagt ”gott”. Även pappa Johan hade lätt för att lära och prästen i Viby socken fann honom ”berömlig”. Skolgången fortsatte i Örebro och därefter följde akademiska studier vid Uppsala universitet med naturvetenskaplig inriktning.2
Samma år som fastrarna Kristina och Fredrika flyttade in i Högadal, 1898, befann sig brorsonen Gunnar i farvattnen utanför Svalbard. Han deltog i en vetenskaplig expedition till Spetsbergen och det var första gången ett svenskt fartyg rundade Svalbard. Några år senare (1901–1903) deltog han i den kände polarforskaren Otto Nordenskjölds forskningsresa till Antarktis. Gunnar var ”andreman” dvs. den näst högste chefen. Återresan blev dramatisk. Fartyget förliste och expeditionen tvingades övervintra i Antarktis. Andersson och några kollegor kom ifrån de övriga i sällskapet och hamnade på en egen ö och kunde undsättas först påföljande år. De lär ha levt på pingvinkött. Ön fick därefter namnet ”Andersson” och ytterligare en ö uppkallades efter honom.
Åter i Sverige blev han 30 år gammal docent vid Uppsala universitet 1904 och 1906 chef för Sveriges Geologiska Undersökningar (SGU) med professors namn. I egenskap av geolog anlitades han 1914 som rådgivare av den kinesiska regeringen för malmgeologiska undersökningar. Det ledde 1921 fram till upptäckten av dittills helt okända förhistoriska (5000–3000 f.Kr.) kulturlager längs med Gula floden i Henanprovinsen i centrala Kina. Ingen hade tidigare sett några spår av människor från den tiden. Fynden blev en världssensation. För Gunnar Andersson själv blev en konsekvens att han bytte geologin mot arkeologi. Tillsammans med kinesiska kollegor genomförde han de följande åren omfattande arkeologiska utgrävningar i flera provinser. Han lär också ha pekat ut platsen där den så kallade Pekingmänniskan senare grävdes fram.
Det insamlade materialet packades i lårar och skeppades till Sverige för analys, katalogisering och sammanfogning av skärvor till hela krukor i den mån det var möjligt. Hälften av lämningarna återsändes enligt överenskommelse till Kina. Den andra hälften behölls i Sverige och blev grundplåten för bildandet av Östasiatiska museet i Stockholm, där de länge kunde beskådas. Den kinesiska delen av samlingarna har inte återfunnits efter Japans invasion av Kina på 1930-talet.
Gunnar Andersson återvände till Sverige 1925 och utsågs efter hemkomsten till professor i geologi vid Stockholms högskola. Påföljande år tilldelades han en personlig professur i östasiatisk arkeologi och blev samtidigt föreståndare för det efter regeringsbeslut nyinrättade Östasiatiska museet. Han upprätthöll chefskapet fram till pensioneringen 1938.
Gunnar gifte sig 1905 med gymnastikdirektör Signe Bergner (1881) bördig från Sveg i Härjedalen. Tillsammans fick de 1908 dottern Signe Ebba Margareta. De hade dessutom en fosterson vid namn Olof Gunnar Lundqvist (1899), senare Gunnarsson. Fostersonen var Gunnars barn från en tidigare relation, och han hade ytterligare ett barn sedan tidigare, nämligen dottern Anna Gunhild Johansson (1900). Hustru Signe var i samtiden känd för sitt engagemang i jämställdhetsfrågor. Hon var en så kallad ”kvinnosakskvinna”.
Även Gunnar var djupt engagerad i samhällslivet. Som docent ledde han 1906 ett demonstrationståg av studenter från Uppsala till riksdagshuset i Stockholm där de krävde allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Docent Andersson höll tal för statsminister Karl Staaff om ”allas medborgerliga likställdhet”. Det dröjde dock till december 1918 innan riksdagens första kammare var mogen för ett sådant beslut och då inför hotet om en svensk revolution.
Familjen Gunnar Andersson flyttade 1911 från Stockholm, där de bott sedan 1906, till Långängen i Danderyd, strax norr om huvudstaden. I huset fanns även plats för Gunnars mamma, änkefru Hedvig Lekberg (1841), som bodde där från 1912 fram till sin död 1914. Gunnar är noterad som utflyttad till Kina i november 1916. Samtidigt flyttade hustrun och de två barnen till Adolf Fredriks församling i Stockholm.
Äktenskapet mellan Gunnar och Signe varade i omkring tio år. Hon lär ha besökt honom i Kina kring julen 1916, men snart därefter gick de skilda vägar. Efter hemkomsten grundade hon Siljansgården i Tällberg genom att flytta samman äldre timmerhus från Dalarna. Signe gifte först om sig med Carl Gimbel (1881) och senare med Harald Alm (1897). Hon avled på lasarettet i Falun 1945.3
Gunnar gifte om sig med Elsa Sofia Ulrika Rosenius (1873–1961). Hon var konstnärligt lagd och hade specialiserat sig på att illustrera vetenskapliga arbeten. Det gjorde hon med sådan skicklighet att hon snart var livligt efterfrågad av museer, högskola och universitet i Stockholm och Uppsala. Gunnar Andersson kände väl till hennes kompetens och rekryterade henne som assistent till sin forskargrupp i Kina. Hennes uppgift var att dokumentera, fotografera, illustrera och katalogisera fynden. De kom varandra allt närmare i privatlivet och gifte sig i april 1923.
Elsa Rosenius står som inflyttade till Danderyd från Kina 1926 och gift med professor Andersson. Även det äktenskapet varade ett tiotal år fram till 1935. Gunnar själv lämnade Kina för andra gången i maj 1927. Det rådde bistrare tider och i nationell anda ifrågasattes utländska forskares inflytande inom områden som man menade borde skötas av kinesiska forskare.
Gunnar Andersson kunde dock återvända till Kina 1936 och planerade nya arkeologiska undersökningar och expeditioner. Det hela avbröts av kriget med Japan 1937–1945 som skulle bli den egentliga starten på andra världskriget. I slutet av 1937 lämnade han det ockuperade Peking med tåg för att aldrig komma tillbaka. Hemma i Sverige väntade det Östasiatiska museet på honom. ”Kina-Gunnar” avled vid 86 års ålder 1960 och var då mantalsskriven i Hägerstens församling i Stockholms stad.
- www.brandhistoriska.org ↩︎
- Jan Romgard, Polarforskaren som strandade i Kina: Johan Gunnar Andersson och de svenska Asienexpeditionerna (2018). ↩︎
- Mer om Signe Berger på https://sv.se.facebook.com>SigneBergner. ↩︎