Salsbäck 1:3

Salsbäck 1:3 Ägarlängd från 1809

PeriodBonde, brukare
1809–1838Olof Nilsson (1784–1854) h. Kerstin Alexandersdotter (1790–1838) barn: Nils (1810), Alexander (1813–1840), Anna Maja (1815), Olov (1817), Lena (1821), Petter och Christina (1824–1824), Jon (1826).
1838–1877Nils Olofsson (1810–1881) h.1 Lena Carlsdotter (1812–1843) barn: Christina (1841–1874); h.2 Lena Alexandersdotter (1814–1874) barn: Maria Helena och Nils Olof (1845), Anna Alexandra (1853). Brukare: Jonas Carlsson (1835) från Gummetorp.
1877–1893Maria Helena Nilsdotter (1845–1893) make Johan Pettersson (1839–1884) bosatta i Norra Linneberga Å socken, barn: Hilda Helena (1874), Beda Charlotta (1878). Omgift med Johan Albert Johansson (1849–1894) barn: Johan Albert Sixten (1885–1887). Arrendator: 1877–1880 Niklas Nilsson från Visärka i Kuddby;1880–1893 Magnus Alfred Jonsson (1853) h. Anna Alexandra Nilsdotter (1853).
1893–1900Hilda Helena Pettersson (1874–1903) make Anders Jonas Ekblom (1878–1971), barn: Astrid Ingeborg Maria (1902), Hilda Margareta och Erik Jonas (1903–1903), bosatt i Berga Å socken. Beda Charlotta Pettersson (1878–1899) bosatt i Norra Linneberga Å socken. Arrendator: 1893–1900 Olof August Olofsson (1855) från Orrevalla i Östra Husby.
1900–1908Anna Alexandra Nilsdotter (1853–1905) moster till Hilda Helena och Charlotta Beda Pettersson, make Magnus Alfred Jonsson (1853–1908) barn:  Elin Christina (1878–1878), Johan Alfred (1880–1881), Hilda Helena (1885). Arrendator:1908–1910 Nils Albin Hagström.
1908–1971Hilda Helena Nilsson f. Jonsson (1885–1971) make Karl Oskar Nilsson (1880–1953) barn: Alva Helena (1911), Sven Hilding (1913). Arrendator 1944–1952 Knut Nils Herbert Nilsson (1906–1952), h. Alva Helena Nilsson (1911–1999) barn: Elsi Helena (1943), Lars Herbert (1945). Arrendator från 1953 Nils Einar Karlsson.
1971–1999Alva Helena Nilsson (1911–1999). Arrendator intill 1979 Nils Einar Karlsson, från 1979 Sören Glimnér.
Efter 1999Elsi Helena Nilsson (1943), Lars Herbert Nilsson (1945) h. Karin Ester Agneta Svensson (1944) barn: Karin Helena (1979), Anna Margareta (1981). Arrendator: 1979–2026 Sören Glimnér, efter 2026 Henrik Petersson.
Källa: Digitala forskarsalen/Arkiv digital: Kyrkoarkiv Jonsbergs m.fl. församlingar.

Nils Olofsson med familj

Nils Olofsson (1810–1881) slutade som aktiv bonde en tid efter att laga skiftet av Salsbäck genomförts och hans hus flyttats ut från den gemensamma bytomten. Gården utarrenderades till grannen Jonas Carlsson (1835) i Gummetorp. Familjen bodde kvar i Salsbäck och Nils kallades för undantagsman. Kanske slutade han som bonde på grund av missnöje med laga skiftet. Det framstår i varje fall inte som särskilt förmånligt för honom. Hur stort hans intresse var för att sköta kreaturen, så och skörda vet vi förstås inget om. 

Dottern ur första äktenskapet, Christina (1841), flyttade 1864 till Gnedby i Kuddby socken för att bli piga hos sin fyrmänning Anna Sofia Håkansdotter (1841) från granngården i Salsbäck, och hennes man Nils Magnus Nilsson (1838). Sonen Nils Olof (1845) arbetade som dräng hemma på gården. Hans tvillingsyster Maja Lena (1845) begav sig hösten 1870 till Å socken där hon anställts som piga hos Johan Pettersson (1839–1884) i Norra Linneberga.

Nils andra hustru. Lena Alexandersdotter, dog vid 59 års ålder den 12 januari 1874 till följd av ”slag”. Hon begravdes i Jonsbergs kyrka den 22 januari. Det var ett sorgens år för Nils. För kort efter hustruns död, den 29 januari, avled dottern Christina (1841–1874) i vattusot. Christina hade sedan 1864 tjänat piga på olika gårdar i Kuddby och Häradshammar. Hennes sista anställning var i Skötsätter. Hon insjuknade där, kom hem till sin pappa i Salsbäck, och avled snart därefter. Begravningen skedde i Jonsbergs kyrka den 8 februari 1874. 

Bara något halvår tidigare, sensommaren 1873, hade Nils och Lenas grannar Håkan Jönsson med hustru Anna Carolina Olofsdotter och dottern Christina avlidit. Båda Salsbäcks-gårdarna stod åter inför ett generationsskifte.

Bouppteckningen efter Lena Alexandersdotter upprättades i april 1874 och slutade på ett underskott om 3 356 riksdaler. Gårdens ekonomi framstår därmed inte som den bästa. Fastigheten ½ mantal Salsbäck var dock inte inräknad eftersom den ärvts och inköpts av maken före äktenskapet. Ej heller medräknades Lenas lösensumma för ½ mantal Gåsåker. Det beloppet skulle tillfalla barnen. Nils Olofsson fick köpa lösöret efter makan. Där ingick bland mycket annat ett par oxar, ett par stutar, en tjur, två kor, tre kalvar och två får med lamm. Underskottet uppkom till följd av stora skulder till Magnus Alexandersson i Brytsbo, Anders Nilsson i Mönnerum och Allmänna hypoteksbanken i Stockholm.1

Äldste sonen Nils Olof (1845) kunde troligen inte lösa ut sina syskon. Han förblev ogift och arbetade hemma på gården fram till 1877. Därefter hade han tjänst som dräng eller motsvarande på olika gårdar i Jonsberg och Häradshammar. På ålderns höst återvände Nils Olof Nilsson från Särstad i Häradshammar till föräldrahemmet och avled i Salsbäck 69 år gammal 1914. De få tillgångar han lämnade efter sig skänkte han muntligen till sin systerdotter Hilda Nilsson i Salsbäck. Hon hade vårdat honom den sista tiden och betalt hans skatt under de senaste sex åren.2

Den yngsta dottern Anna Alexandra (1853) var omyndig när modern avled. Vid bouppteckningen företräddes hon av sin farbror, hemmansägaren Jon Olofsson från Kälebo. Det var han som kunde katekesen utantill vid sju års ålder.

Maja Lena förvärvar Salsbäck 1:3

På Norra Linneberga i Å socken avancerade Maja Lena Nilsdotter (1845) raskt från piga till hushållerska. Inte nog med det. Kärlek och tycke uppstod. Bröllopet mellan Maja Lena Nilsdotter och Johan Pettersson stod den 5 juli 1874, och dagen därefter föddes dottern Hilda Helena. Fyra år senare, 17 augusti 1878, kom deras andra barn till världen. Hon gavs namnet Beda Charlotta och kallades för Lotten.

Johan Pettersson var en förmögen man som ägde Norra Linneberga. Under äktenskapet köpte han tillsammans med hustrun Maja Lena inte mindre än ytterligare fyra gårdar. En av dem var ½ mantal Salsbäck 1:3. Köpekontraktet för Salsbäck upprättades och underskrevs den 26 mars 1877.3 Tack vare Maja Lenas giftermål kunde Salsbäck behållas inom släkten. 

Maja Lena och Johan bosatte sig aldrig i Salsbäck utan bodde kvar i Norra Linneberga. Gårdsköpet fick dock konsekvenser för Maja Lenas tvillingbror Nils Olof, men också för arrendatorn Jonas Carlsson i Gummetorp. Nils Olof (1845) lämnade Salsbäck och flyttade till Öbbebo Knutgärde. I husförhörslängden fick han titeln ”arbetare”. Som ny arrendator, efter Jonas Carlsson, rekryterades 1877 Niklas Nilsson (1846) från Visärka i Kuddby socken.

Anna Alexandra och Magnus Alfred

Nils Olofssons yngsta dotter Anna Alexandra (1853) gifte sig den 22 januari 1878 med Magnus Alfred Jonsson (1853). Han var årsbarn med Alexandra, född den 16 maj 1853. Föräldrarna hette Jonas Månsson och Christina Eriksdotter och brukade vid den tiden Lindö i Jonsbergs socken. De flyttade snart till Hälltorp i Östra Ny och därifrån vidare till Erikslund i Rönö innan de 1861 återvände till Jonsbergs socken och bosatte sig i Isnäs. 

Magnus Alfred hade sju syskon varav fyra dog i unga år. Efter konfirmationen började han 1868 som dräng hos Jonas Carlsson i Gummetorp, som dessutom brukade Salsbäck 1:3. Hade han inte redan tidigare träffat Anna Alexandra gjorde han det säkert nu. Efter fyra år i Gummetorp blev han 1872 dräng hos Håkan Jönsson i Salsbäck 1:2. Senare finner vi honom som dräng i Öbbebo, Djäknetorp (hos Jonas Alexandersson, Anna Alexandras farmors bror) och Ormsätter fram till giftermålet i januari 1878. Den sista januari samma år föddes deras dotter Elin Christina. Hon blev dock bara några veckor gammal och avled den 16 februari.

Anna Alexandra och Magnus Alfred tillhörde var sin gren av Alexander-släkten, så det fanns ett avlägset släktskap mellan dem. Det var dock inget ovanligt vid den här tiden. De nygifta bodde i Salsbäck 1:3 fram till hösten 1878, då prästen i husförhörslängden noterat ”hyr hos Hans Gustav”. Hos Hans Gustav Jonsson i Salsbäck 1:2 stannade de ett år innan flyttlasset gick vidare till Nergården i Mönnerum (Mönnerum 1:3). Åter igen var det Hans Gustaf som upplät bostad åt dem. Magnus Alfred rubricerades i husförhörslängden som ”arbetare”.

I oktober 1880 var de tillbaka i Salsbäck 1:3 och övertog arrendet efter Niklas Nilsson, som i sin tur blev statdräng i Mönnerum 1:3. Det var alltså samma gård som Magnus Alfred och Anna Alexandra lämnade. De gjorde en slags rockad. Kanske ville Maja Lena på så sätt gynna sin lillasyster. I Salsbäck födde Anna Alexandra den 29 december 1880 parets andra barn, sonen Johan Alfred. Men även han dog inom några veckor, den 21 januari 1881.

Nils Olofsson avlider

Efter att barnen Nils Olof och Anna Alexandra lämnat föräldrahemmet, så flyttade änkan Cajsa Persdotter (1825) in på Salsbäck som piga den 1 november 1878. Hon hade även med sig sin tolvårige son Otto Werner Andersson som ett år senare ensam flyttade till Häradshammar.

Nils Olofsson hade förmånen att kunna bo kvar hemma i Salsbäck fram till sin död 11 april 1881. Han var 71 år gammal när lunginflammation i förening med difteri ändade hans liv. Vid bouppteckning en vecka senare, 19 april 1881, var det hushållerskan Cajsa Persdotter som uppgav boet. Alla tre barnen ur hans andra äktenskap var närvarande liksom mågarna Johan Pettersson och Magnus Alfred Jonsson. I garderoben hos Nils fann man bland annat 1 päls, 5 rockar och lika många byxor och västar. Möblemanget bestod av: 1 skänk, 1 dragkista, 3 sängar, 5 stolar, 2 bord och 1 väggur. Av gårdens boskap ägde Nils 1 ko och ett får med lamm.

Den värdemässigt största tillgångsposten var dock en fordran på 2 000 kronor på mågen Johan Pettersson. Summan representerade den återstående betalningen för köpet av Salsbäck 1877. Beloppet skulle betalas 11 april 1882. Boet visade en slutlig behållning på 1 224 kronor efter att smärre skulder till sonen Nils Olof och de två mågarna avräknats liksom kostnader i samband med bouppteckningen.4

Det var klockaren A.W. Wallén och nämndemannen Nils Magnus Nilsson i Fyrskeda som värderade och upptecknade tillgångarna och skulderna. Nils Magnus var gift med Anna Sofia Håkansdotter bördig från Salsbäck 1:2. Nils Olofssons dotter Christina, från hans första äktenskap, hade som vi minns en tid tjänat piga hos Nils Magnus och Anna Sofia när de bodde i Gnedby i Kuddby.

Under Nils Olofssons tid (1810–1881) hade stora förändringar skett. De två Salsbäcks-gårdarna bildade inte längre en by med stugor på en gemensam gårdstomt. Bostadshusen, ladugårdar och bodar hade separerats och låg ett stycke ifrån varandra, och varje gård hade sina egna ägor. Dottern Maja Lenas äktenskap i Å hade för stunden säkrat gården i släkten och givit honom två barnbarn. Och yngsta dottern Anna Alexandra hade tillsammans med sin Magnus Alfred tillträtt som brukare hösten 1880. 

Även Sverige hade förändrats. De höga dödstalen var på väg nedåt. Spädbarnen överlevde i allt högre utsträckning den första besvärliga tiden, även om Anna Alexandra och Magnus Alfred tidigt miste sina två första barn. Födelsetalen var fortsatt höga varför folkmängden växte. Invånarantalet i Jonsberg steg under Nils levnad från 1 059 till 1 650.  Från fattigare delar av Sverige med magra och steniga åkrar hade folk börjat emigrera till Nordamerika. Jonsbergs socken berördes dock i mindre grad av utvandringen.

Dessutom hade Sverige börjat industrialiseras. I städerna framställdes livsmedel, textilier och andra varor i allt högre grad maskinellt i fabriker med många anställda. Norrköping utvecklades till en av Sveriges största textilstäder, känd bland annat för Tuppens lakansväv. Samtidigt fortsatte jordbruket att rationaliseras med minskad efterfrågan på arbetskraft som en effekt. Industrin lockade landsbygdens ungdomar med arbeten till högre löner och bättre villkor än vad man fick som piga eller dräng.

Det var snart inte längre så självklart att bondbarnen skulle fortsätta i sina föräldrars spår. Hur Nils Olofsson uppfattade den långsamt pågående omvandlingen av det svenska jordbrukssamhället vet vi förstås inget om.

Systrarna Maja Lena och Anna Alexandra

Det var alltså systrarna Maja Lena och Anna Alexandra som förde gården vidare inom släkten. Maja Lena med make som ägare och Anna Alexandra med make som brukare. Hur nära de stod varandra och hur ofta de träffades är svårt att veta. När Anna Alexandra och Magnus Alfred julafton 1885 fick sitt tredje barn, min mormor, fick hon namnet Hilda Helena. Det var alltså precis samma namn som Maja Lena och Johan elva år tidigt givit sin förstfödda dotter.

Makarna Maja Lena Nilsdotter och Johan Pettersson etablerade sig som stora gårdsägare med bas i Norra Linneberga. Förutom Salsbäck köpte de tre gårdar i Å socken. I grannbyn Södra Linneberga förvärvade de såväl ½ mantal frälse nr 7 som ¼ mantal skatte nr 4 och därtill ett mantal skatte Wisten nr 2. Det var Jonas Andersson i Visten som avyttrade alla de tre nämnda gårdarna i samband med att han 1880 flyttade till Klosters församling utanför Eskilstuna. Dessutom ägde Johan sedan tidigare genom arv och köp 11/18 av ett mantal frälse Norra Linneberga 6. Fastigheterna taxerades 1885 till 44 869 och utgjorde nästan ¾ av hans totala tillgångar.5

Johan Pettersson avled i oktober 1884 bara 45 år gammal. Gårdsinnehavet ärvdes av Maja Lena och de två gemensamma döttrarna. Maja Lena gifte om sig ett år senare med Johan Albert Johansson (1849–1894). Han var lantbruksbokhållare från Fridhem och son till organisten i Å socken. Deras son Johan Albert Sixten föddes i november 1885. Han avled dock i maj 1887 i bröstsjukdom. Under Maja Lenas andra äktenskap förvärvades ytterligare ett hemman, nämligen ½ mantal Berga nr 1 i Å socken.

Maja Lena Nilsdotter blev inte heller särskilt gammal utan dog i lunginflammation vid 48 års ålder 18 juni 1893. Ett drygt halvår senare, februari 1894, avled även hennes andre make, 45-årige Johan Albert Johansson. Kronolänsman August Rinnander upprättade bouppteckning och arvskifte efter båda makarna.

Maja Lenas tillgångar värderades i bouppteckningen till 33 613 kronor. Taxeringsvärdet för fastigheterna Visten, Södra Linneberga nr 4 och nr 7 samt Berga och Salsbäck svarade för nästan ¾ av tillgångarna. De är dock bara upptagna till halva värdet eftersom döttrarna ägde den andra hälften tillsammans med Norra Linneberga. Utöver fastigheterna fanns en hel del boskap i boet efter Maja Lena: 3 hästar, 4 oxar, 1 tjur, 9 kor, 4 kvigor, 2 kalvar, 4 får med 3 lamm, 2 ankor med 4 ungar, 36 höns och 8 kycklingar.6 Salsbäck och de övriga fastigheterna var Maja Lenas enskilda egendom och tillföll hennes två omyndiga döttrar Hilda Helena och Beda Charlotta (Lotten).

Ingen av Maja Lenas två döttrar var myndiga vid hennes död. Hilda (Helena) var 19 år och Lotten (Beda Charlotta) 15 år. Deras rätt i samband med bouppteckningen bevakades av häradsdomaren A. W. Bergvall i Söverstad. Två omyndiga flickor stod alltså i mitten av 1890-talet som ägare till Salsbäck men också fem gårdar i Å socken. Efter moderns bortgång var båda systrarna först skrivna på Lundby säteri och därefter Grevstad, båda gårdarna i Å socken. Hilda Helena uppgavs vistas i Mogata 1897 innan hon 1898 flyttade till Norrköping. Den yngre systern Lotten skall också vid den tiden ha befunnit sig i Norrköping enligt församlingsboken.

Maja Lenas bortgång i juni 1893 måste ha skapat stor sorg, förstämning och oro hos lillasystern Anna Alexandra i Salsbäck. Gårdens framtid var åter oviss. Redan samma höst flyttade Magnus Alfred med familj från Salsbäck till Löten, eller Kerstinstorp, i Häradshammar. Olof August Olofsson (1855) tillträdde som ny brukare av Salsbäck 1:3 och flyttade in med hustru och fem barn.

Arrendatorn Olof August Olofsson var född i Utantorp i Östra Husby och kom till Salsbäck närmast från Orrevalla. Hustrun Johanna Vilhelmina Svensdotter var uppväxt på torpet Besebo på Isnäs ägor som dotter till en skräddare. Alla fem barnen var födda i Östra Husby. Tre av dem avled i Salsbäck 1894 och begravdes på Jonsbergs kyrkogård. En femårig son dog i februari till följd av ”hjärnfeber”. Och i oktober fick de följa en åttaårig dotter och en ännu ej tvåårig son till sista vilan. Båda barnen dog samma dag, 6 oktober, av ”difteri”. Efter att arrendet löpt ut flyttade familjen Olofsson från Salsbäck 1901 till Äspdal i Häradshammars socken.

Magnus Alfred och Anna Alexandra stannade bara ett halvår i Löten. Den tiden måste ha satt oförglömliga spår hos dottern Hilda för som vuxen pratade mormor ofta med oss om den tid de bott i Löten. I april 1894 var de emellertid tillbaka i Jonsberg och bosatta i Mönnerum 2:2 (Uppgården). Där blev de arrendatorer hos hemmansägaren Johan Persson.

Kan det hastiga uppbrottet från Löten ha berott på att de i början av 1894 av häradsrätten delgavs kännedom om innehållet i det inbördes testamente som 1886 hade upprättats mellan Maja Lena och hennes andra make, Johan Albert Johansson. Testamentet angav att Salsbäck var Maja Lenas enskilda egendom. Gården tillföll därmed hennes döttrar, och skulle kanske stanna i släkten.

Det var nog aldrig aktuellt varken för Hilda eller för Lotten att flytta till Salsbäck. Men troligen bestämde de tämligen omgående att gården skulle stanna i släkten, kanske på uppmaning av Maja Lena. Så snart Lotten (Beda Charlotta) fyllt 21 år och blivit myndig och därmed fick göra egna affärer sålde systrarna Salsbäck till sin moster Anna (Alexandra) och morbror (Magnus) Alfred. Lotten hade födelsedag den 17 augusti och en månad senare den 21 september 1899 undertecknades köpekontraktet. Köpesumman uppgick till 9 000 kronor varav 500 kronor var handpenning och resten skulle erläggas den 14 mars 1900.7

När det var dags för slutbetalning fanns bara Hilda kvar i livet. Lotten dog på julafton 1899 bara 21 år gammal. Köpeskillingen betalades genom att Anna Alexandra och Magnus Alfred övertog befintligt hypotekslån på Salsbäck, och resten i form av en revers och kontanter.

Vad hände med gårdarna i Å?

Efter Lottens bortgång julen 1899 var systern Hilda ensam ägare av de fem gårdarna i Å socken.8 Midsommaren 1901 vigdes Hilda Helena Johansson (1874) från Norra Linneberga med Anders Jonas Ekblom (1878) från Karlskoga socken. Han hade varit soldat vid Smålands artilleriregemente åren 1895–1900 och därefter återvänt till Karlskoga.

Till Å anlände Ekblom i maj 1901 för att gifta sig med Hilda. De nygifta bosatte sig i och brukade ½ mantal skatte Berga nr 1. Norra Linneberga nr 6 arrenderades av Albert Karlsson från en annan gård i samma by. Och de övriga tre hemmanen sköttes av inspektor Frans Knut Boström bosatt i Visten. Under äktenskapet inköpte makarna ytterligare en gård, ¼ mantal Berga med utjordar.

Dottern Astrid Ingeborg Maria, kallad Astrid, föddes i februari 1902. I början av november 1903 kom tvillingarna Hilda Margareta och Erik Jonas till världen. De överlevde bara någon vecka, men födseln kostade även Hilda livet. Den 9 november 1903 stod Anders Jonas Ekblom ensam med sin minderåriga dotter Astrid, som ensam ägde hela sex hemman.

I mars 1905 flyttade Ekblom tillbaka till Karlskoga och gården 1/32 mantal Kilsta med sin dotter. Han gifte om sig 1909 med Elin Kristina Wirelius (1880) från Karlskoga. Familjen flyttade 1911 till 1/8 mantal Stråbergsmyretorp i Karlskoga socken. Där var han fortsatt skriven fram till 1950-talet för att senare bosätta sig på stadsäga 2650 i Karlskoga stad. Anders Jonas Ekblom avled julafton 1971 vid 93 års ålder och hade då varit änkling sedan 1945.

Gårdarna Visten nr 2, Norra Linneberga nr 6, Södra Linneberga nr 4 och 7 ägdes således av omyndiga Astrid Ekblom och brukades av arrendatorer. Berga fick däremot 1904 annan ägare och som myndig avvecklade Astrid hela gårdsinnehavet i Å socken.9

Astrid Ekblom utbildade sig till fil. kand. och vistades i Stockholm i början av 1930-talet, men bodde även i Baltimore vid den tiden. I september 1932 var hon skriven på Klara församling i Stockholm och senare på Gjutargatan i Sankt Görans församling. Enligt det digitala registret ”Sveriges befolkning” var hon 1960 ogift, arbetade som lektor och bosatt vid Vanadisplan, Sankt Eriksgatan 112 i Matteus församling. Där avled hon i januari 1981.

Kontakterna med Å socken behöll Astrid Ekblom åtminstone sporadiskt. Vid ett besök i slutet av 1960-talet kom hon till oss i Salsbäck för att hälsa på mormor. Det var ett kärt besök för mormor pratade gärna om sina kusiner i Å och undrade vad som hänt med Astrid. En tid därefter besökte vi henne i bostaden på Vanadisplan.

Salsbäck på mormors tid   

Mormor (Hilda Helena Jonsson) var på det fjortonde året när hennes föräldrar 1899 köpte Salsbäck av systerdöttrarna Hilda och Lotten från Norra Linneberga i Å socken. Hon fyllde fjorton på julafton, samma dag som Lotten avled. I mars 1900 flyttade familjen tillbaka till föräldrahemmet Salsbäck från Mönnerum 2 (Uppgården), där de varit arrendatorer.

Föräldrarna var båda under femtio år när de förvärvade Salsbäck, men fick ändå inte uppleva så många år som hemmansägare. Anna Alexandra avled i slag den 15 mars 1905, och begravdes på Jonsbergs kyrkogård den 25 mars. Och Magnus Alfred rycktes bort i kräfta tre år senare, den 18 november 1908. Nu stod mormor, 23 år gammal, ensam kvar att ansvara för gården. Kort före pappans bortgång, 31 oktober 1908, hade ett arrendekontrakt ingåtts med Nils Albin Hagström från Gummetorp att gälla i sju år räknat från 14 mars 1909. Kontraktet förnyades av mormor i januari 1909.

Medan mormors föräldrar ännu var i livet avyttrade de tillsammans med Hans Gustaf Jonsson i granngården Salsbäck 1:2 det gemensamt ägda Löktorpet. Efter att försvaret omorganiserats och allmän värnplikt införts 1901 samt grundskatterna helt avskaffas 1904 så försvann böndernas skyldighet att förse flottan med båtsmän. I det nya läget så beslöt man sälja Löktorpet till folkskolläraren J. A. Levin och hans hustru Johanna Kristina.

Mormor ställdes tämligen omgående inför ett större utdikningsprojekt, som gällde vattenavrinningen från de yttre ägorna (Storängen). Ängarna var gammal sjöbotten som stigit upp ur vattendjupen och med tiden omvandlats till produktiv åkermark. Dikningen var antagligen bristfällig för vatten hade samlats på åkrarna i sådan mängd att marken skadats. Det här var troligen ofta återkommande problem. Det berörda området avvattnades genom sin förbindelse med Salsabäcken vid nuvarande Berglund. Förutom Salsbäck berördes även Narvetorp och Gummetorp.

Det var Narvetorps ägare, Nils Magnus Nilsson från Fyrskeda, som hos landshövdingen ansökt om ett förordnande för lantmätaren Fr. Jonsson och verkställa syn och genomföra nödvändiga förbättringar. Ansökan beviljades och en kungörelse om kommande syneförrättning lästes upp i Jonsbergs kyrka söndagen den 26 september 1909.

Lantmätaren Fr. Jonsson och hans assistent Thure Ewald kom med tåget från Norrköpings Östra till Jonsbergs station. En enkel resa på den 44 km långa sträckan kostade 2,25 kronor. Som tjänstemän fick de dessutom ersättning för ”kost och tidsspillan” under resan. Taxan var 4 öre per km, vilket i arvodesräkningen utjämnades till 2 kronor. Lantmätaren behövde dessutom hjälp med transport av sina reseeffekter till Östra stationen i Norrköping. Det kostade honom 1 krona.10

Förrättningen hölls i Narvetorp och inleddes på förmiddagen torsdagen den 21 april 1910. Kallelser hade skickats till ägare och arrendatorer av Narvetorp, Salsbäck och Gummetorp. Totalt var det sju kallelser som utgått och lantmätaren ersattes med 20 öre per kallelse.

Mormor var inte själv närvarande utan hade givit fullmakt åt sin kusin Arvid Johansson i Mönsätter att föra hennes talan. Från vårt Salsbäck deltog dessutom arrendatorn N. A. Hagström. Granngården Salsbäck 1:2 var också representerat genom sin arrendator Karl Johan Karlsson. Från Gummetorp hade de två ägarna infunnit sig, Johan Pettersson respektive C. E. Karlsson. Ägaren av Narvetorp, Nils Magnus Nilsson från Fyrskeda, var också tillstädes tillsammans med gårdens arrendator Nils Magnus bror, Alfred Nilsson.

Den åtgärd som skulle vidtas för att förbättra avrinningen var att gräva ett bredare och djupare dike (bäck) från Narvetorps Braskebo äng, över ägorna till de två Salsbäcks-gårdarna och vidare genom Gummetorps gärden fram till anslutningen mot Salsabäcken vid vägen mot Hjälmsätter. Åtgärden hade sitt juridiska stöd i gällande dikningslag. Dess första kapitel handlade om torrläggning av våtmarker.

Protokollet ger detaljerade föreskrifter om dikets sträckning, djup, bredd och lutningsförhållanden. Vidare hur den uppgrävda jorden skulle läggas i strängar intill diket, men inte för nära, efter att växande gröda först avlägsnats. Dessa jordsträngar skulle vara bortförda inom två år av de dikningsskyldiga till av ägaren anvisad plats. Ersättning utgick med 20 kronor per år och övertäckt tunnland för upplåtelse av mark till jordsträngarna. Däremot fick man ingen gottgörelse för mark till själva diket. Ej heller utgick ersättning för ombyggnaden av Hjälmsättersbron belägen på C. E. Karlssons i Gummetorps ägor.

För att genomföra projektet skulle ett särskilt bolag bildas med namnet Narvetorp-Gummetorps dikesförening. Styrelsen skulle bestå av Alfred Nilsson, Karl Johan Karlsson och C. E. Karlsson, med den förstnämnde som ordförande. Ledamöterna valdes på fem år, varefter ny styrelse skulle utses. Styrelsen fick rätt att i bolagets namn uppta ett femårigt amorteringslån för att finansiera dikesgrävningen. Ränta och amortering skulle fördelas mellan delägarna efter respektive gårds nytta av torrläggningen.

Som startpunkt för dikesgrävningen sattes den snart instundande försommaren och arbetet skulle vara slutfört senast 1 augusti 1910. Efter att ägorna graderats var sammanträdet avslutat och skulle fortsätta onsdagen den 27 april kl. 10.00.

Till det fortsatta sammanträdet hade även Hans Gustaf Jonsson, ägaren av Salsbäck 1:2, infunnit sig. I övrigt var det samma personer som vid första mötestillfället den 21 april. Lantmätaren presenterade nu den grävningstabell han upprättat med uppgift om avloppets dimensioner och beskrivning av berörda ägor. Han hade likaså gjort en sammanställning över hur kostnaderna skulle fördelas mellan gårdarna. Respektive gård skulle betala i förhållande till den nytta man beräknades ha av projektet.

Den största vinnaren var vårt Salsbäck. Totalt beräknade lantmätaren att drygt 2 hektar mark skulle förbättras genom att avleda vattnet, varav hälften avsåg våra gärden. Ungefär en fjärdedel, eller knappt en halv hektar, av den förbättrade marken tillhörde Braskebo äng. För Salsbäck 1:2 rörde det sig om 1/3 hektar och för bönderna i Gummetorp ännu lägre andelar.

Kostnaderna för projektet skulle fördelas i proportion till förbättringsvärdet. Det innebar att mormor fick betala ungefär halva beloppet och även halva arvodesräkningen. Narvetorp skulle stå för ¼, Hans Gustav Jonsson för 17 procent och bönderna i Gummetorp hade att bidra med 4 procent vardera.

Efter att delägarna godkänt grävningstabellen, kostnadsfördelningen och arvodesräkningen var syneförrättning avslutad. Den avrundades med att lantmätaren läste upp relevanta paragrafer ur dikningslagen för att påminna gårdsägarna om deras framtida förpliktelser. Enligt lantmätarens skriftliga utlåtande skulle bland annat diket (bäcken) vid behov rensas så att angivna dimensioner behölls. Om någon av delägarna upptäckte brister i avrinningen skulle det anmälas till styrelsen för åtgärder. 

Lantmätaren och hans assistent Thure Ewald tog tåget tillbaka till Norrköping efter 6 och ½ dagars arbete med förrättningen. Dagsarvodet uppgick till 10 kronor. Var de övernattade framgår inte, möjligen bodde de i Narvetorp och fick även mat och dryck där. Hela räkningen slutade på 101,60 kronor inklusive återresan. Hälften av summa skulle mormor stå för.                 

Utgifterna var förmodligen kännbara i mormors portmonnä och för gårdens budget under flera år framåt. Det kan i så fall förklara den oro hon kände långt upp i åren för att en ny dikesgrävning skulle behövas. Som barn hade jag svårt att rätt förstå hennes bekymmer om de yttre ängarnas avrinning. När jag läser de gamla protokollen klarnar bilden.

Vid den här tiden gick mormor på hushållskolan Margareta i Norrköping för att lära sig hur man sköter ett hushåll på bästa sätt. Hon fick snart nytta av sina nyförvärvade kunskaper. Den 21 oktober 1910 hölls det bröllop i Salsbäck. Mormor gifte sig i Sankt Johannes kyrka i Norrköping med morfar, Karl Oskar Nilsson (f. 1880) från Skallgärdet och bytte därmed efternamn från Jonsson till Nilsson. I december samma år sade de upp arrendeavtalet med Nils Albin Hagström och övertog själva skötseln av gården från 14 mars 1912. Då hade familjen utökats med min mamma, Alva Helena, född den 5 februari 1911. Några år senare (1913) fick familjen tillökning och mamma en bror, Sven Gustav Hilding, kallad Sven.

I början av 1913 sålde mormor och morfar tillsammans med Hans Gustaf Jonsson och hans hustru Johanna Karolina det grustag vid Ingelsbohage som varit gårdarnas samfällda egendom alltsedan det laga skiftet genomfördes 1865. Det rörde sig om 174 kvadratmeter mark till en summa av 12,54 kronor. Köpare var trädgårdsmästaren Olof Gustaf Karlsson med hustrun Anna Matilda Karlsson. Marken avsöndrades från Salsbäck och bildade lägenheten Jonsdal 1:2.

Paret Karlsson köpte samtidigt av Hans Gustaf Jonsson lägenheten Jonsdal intill grustaget för 493,73 kronor. Köpesumman betalades genom revers. Stugan med tillhörande ladugård var från sekelskiftet 1900.11 Trädgårdsmästare Karlsson med familj flyttade in 1913. Han hade tidigare varit trädgårdsmästare på Jonsbergs gård i kombination med ”kyrkovaktare”. Husen låg på Hans Gustaf Jonssons mark och hörde till Salsbäck 1:2, men avsöndrades nu och bildade tillsammans med grustaget, lägenheterna Jonsdal 1:1 respektive Jonsdal 1:2 (Salsbäck 1:5). Köpet skedde på ”evärdlig tid” och med omedelbart tillträde. Båda köpebreven är daterade 1 februari 1913 och bevittnade av J. A. Levin och Robert Vilhelmsson.

Morfar

Morfar var född 1880 i Skallgärdet av statdrängen Johan Nilsson (1851–1922) och hans hustru Inga Karolina Andersdotter (1851–1891). Han hade en syster Elin Maria (f. 1886) som med tiden blev bondfru i Valtersten, Östra Stenby, gift med Gottfrid Andersson. Mamman avled i barnsäng 1891 och pappa Johan gifte om sig 1895 med Klara Matilda Andersdotter (1864–1953), ”farmor Klara”.

Klara Matildas föräldrar hade en brokig bakgrund och pappan var dömd för stöld. Familjen flyttade runt huvudsakligen mellan gårdar i Östra Stenby och Konungsund. Vid femton års ålder började hon som piga i Vittinge, Kuddby. Därefter alternerade hon mellan gårdar i Kuddby, Tåby, Styrstad och Östra Husby innan hon 1885 plötsligt begav sig till Hudiksvall. Året efter bodde hon i Gamla stan i Stockholm och hade anställning som piga. I Stockholm bytte hon, som de flesta andra husligt anställda, bostad årligen. Hon arbetade vissa tider på hotell och på restaurang, det välkända hotell Rydberg vid Gustav Adolfs torg och Frimurarkällaren.

År 1893 tog hon anställning som uppasserska på ångfartyget Elias Sehlstedt. Det var ett last- och passagerarfartyg som gick i trafik på norrländska hamnar: Sundsvall-Skellefteå-Luleå. Hon lämnade sjömanslivet men också Stockholm och Maria församling 1895 för att flytta till Skallgärdet och gifta sig med Johan Nilsson.12

Morfar inspirerades kanske av sin äventyrslystna styvmor. Han arbetade med jordbruket hemma i Skallgärdet fram till den 18 april 1904. Pappa Johan spände den dagen hästen framför vagnen och körde honom till tåget i Norrköping. På perrongen stod andra resenärer som liksom morfar var på väg till Nordamerika, men han var den enda från sin hembygd. Morfar har skildrat resan i en artikel i Jonsbergs tidning 1953.13

Tåg till Göteborg följdes av en stormig båtresa över Nordsjön till Hull. Därefter engelskt tåg till Liverpool, innan han efter en ny stormig sjöfärd, nu över Atlanten, nådde Boston på den amerikanska östkusten. Från Boston tog det ytterligare fyra dygn innan han var framme vid det uppgivna slutmålet i Minnesota. Morfar var en skicklig skribent och skildrar resan med stor inlevelse. Han anlitades för övrigt ofta för att skriva hyllningar till grannars födelsedagar.

En sak som inte framgår av morfars reseberättelse är att han hade en reskamrat, den 40 år äldre Carl Magnus Månsson från Hinnestad i Östra Stenby. Och de var på väg till dennes två söner Alfred (f. 1867) och Leander (f. 1870) bosatta i Evansville i Minnesota respektive Veblen i South Dakota. Bröderna Carlsson hade emigrerat till Nordamerika 1887 och båda två hade etablerat sig som välbeställda bönder med betydande arealer jordbruksmark.14

Sönerna hade lyckats så väl att de kunnat skickat hem pengar till föräldrarna, vilket i sin tur gjort det möjligt för dem att köpa skattehemmanet Hinnestad om ett mantal. Carl Magnus var född och uppvuxen på torpet Gröndal under Broxvik och i närheten av Skallgärdet. Från 1878 bodde han med sin familj på torpet Löten, bara någon kilometer från Skallgärdet. Efter att Carl Magnus hustru avlidit 1903 beslöt han sig för att flytta till sönerna och fick med sig morfar på resan.15

Morfar hade kanske fått löfte om arbete hos Alfred Carlsson i Evansville för det var den adress han uppgav när han lämnade Sverige. Under resans gång ändrades dock planerna och för immigrationsmyndigheten i Boston uppgav han Veblen som slutdestination. I en amerikansk folkräkning för 1905 finns en Oskar Nelson registrerad som ”farmhand” (dräng) hos Leander Carlson i Veblen.

Morfar stannade fyra år i Amerika. Nyårsafton 1908 skrevs han i flyttningslängden för Jonsberg in som immigrant från Nordamerika. Återkomsten kan dock ha skett tidigare under året för alla invandrare är bokförda på årets sista dag. Tillbaka i Sverige berättade han gärna om de avancerade redskap och maskiner han sett inom det amerikanska jordbruket. Han lär dock ha haft svårt att bli trodd.

Varför han återvände är okänt. Kanske Amerika inte var vad han trodde. Glest bebodda trakter, stora vidder och långt till grannar. Inga slingrande vägar, hagar med betande kreatur eller tallbackar med blommor, bär och svamp som runt Skallgärdet och Salsbäck. Kanske pappa Johan behövde sonens hjälp med gården.16

Hur som helst, han träffade mormor och de gifte sig 1910. Morfar flyttade från Skallgärdet till Salsbäck och blev hemmansägare. Hans ”karriär” från dräng till hemmansägare påminner en del om hans granne Karl Johan Karlsson i Salsbäck 1:2. Båda hade obesuttna föräldrar, började tidigt arbeta i jordbruket som drängar, för att gifta sig med kvinnor som var eller skulle bli gårdsägare.

I Salsbäck föddes i februari 1911 Alva Helena, min mamma. Och två år senare, i maj 1913, hennes bror Sven Gustav Hilding.

Ladugårdsbränderna

I augusti 1914 hopade sig orosmolnen över Europa: Skulle det bli krig? På Vikbolandet tornade samtidigt åskmolnen upp. Ett häftigt åskväder bröt loss. Blixten slog ned i Salsbäck 1:3 och brände upp ladugård och loge med hemmavarande djur och bärgad höskörd. Mormor och morfar kunde ha fått en bättre start på sin tid som bönder. Ladugården med svinhus och hemlighetshus var försäkrad för 1 500 kronor. För logen som var vidbyggd ladugården uppgick försäkringsvärdet till 2 000.

Brandförsäkringen kan bara ha täckt en mindre del av kostnaden för att återuppföra byggnaderna. När ny brandförsäkring tecknades 1915 pågick arbetet med att bygga ny ladugård med loge. Allt byggnadsmaterial fanns på plats den 24 april 1915 och hade kostat 7 000 kronor att uppbringa. Virke hade skaffats från den egna Kohagen, intill kullen med skärvstenshögar nära Narvetorps ägor, där det sedan blev ängsmark istället för som tidigare gran och tall. Fähuset skulle bli femton meter långt och uppföras med liggande timmer, i övrigt resvirke. Taket byggdes av läkt och täcktes med spån. Försäkringsvärdet bestämdes i juli 1915 till 10 000 kronor.       

Det var säkert en ståtlig byggnad som rödfärgad och vitmålad reste sig mot skyn när den var färdig att fyllas med djur och skörd. Ingen kunde naturligtvis då ana att även den ladugården skulle brinna ned efter bara två decennier. Natten efter kommunalvalet 1938, tredje söndagen i september, såg observanta grannar hur eldslågor slog upp mot himlen. Trots massiva insatser lyckades man inte rädda byggnaden med inneliggande skörd. Någon orsak till branden kunde aldrig fastställas. Det fanns misstankar om att den var anlagd. Mormor och morfar fick åter ta sig an uppgiften att bygga ny ladugård. Ett år senare gick tyska och ryska trupper över gränsen in i Polen och andra världskriget var ett faktum. 

Tiden mellan de två världskrigen var en besvärlig period för många svenska bönder. När den svenska marknaden översköljdes av billig utländsk spannmål sjönk priserna till men för svenska producenter. Lönsamheten sjönk även till följd av låga mjölkpriser. För att klara ekonomin lades gårdar samman till större enheter och småjordbruk började avvecklas. Mekanisering och rationalisering av driften var andra sätt att försöka hålla lönsamheten uppe.

De maskiner som morfar sett på de amerikanska fälten, och ingen kanske riktigt trott på, började nu också rulla på Vikbolandets åkrar. Pigor och drängar tenderade att bli överflödiga. Samtidigt lockade staden med rik tillgång på arbetstillfällen inom bland annat industri och handel, och högre löner. Jonsberg nådde 1920 sin högsta folkmängd någonsin med över 1 600 invånare, ”all time high”. Därefter vidtog flykten från landsbygden.

För mormor och morfar förvärrades situation genom de två bränderna. Och morbror Sven var en av många som lockades av tonerna från Staden med sin mångfald av möjligheter framför slitet bakom plogen till låg lön, om någon. Under krigen med importsvårigheter hade det dock sina fördelar att vara bonde. Man producerade mycket av sitt eget behov av livsmedel som till exempel mjölk, ägg, potatis, fläsk och spannmål. Det var betydelsefullt inte minst under slutet på första världskriget då städernas hungerupplopp hotade att starta en revolution. I detta allvarliga läge enades äntligen riksdagens två kamrar 1918 om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Även under andra världskrigets avspärrningar klarade man som bonde försörjningen någorlunda hyfsat.

I Salsbäck saknade man dock sin ladugård och djuren fick efter branden 1938 inhysas i Hovgren dit också mamma följde med för att ta hand om dem. Hästarna, som behövdes kanske varje dag, kunde man inte ha så långt borta, utan för dem bereddes plats i den numera rivna ladugården i Lilla Mönnerum.  

Mammas bror Sven, min morbror, arbetade hemma på gården fram till hösten 1939. Han gifte sig 3 december 1938 med Eva Kristina Hertzman (f. 1914 i Å) från Källmansbacken i Häradshammar och hade med henne dottern Britt Evy Viola (f. 1938). Hela familjen flyttade från Jonsberg den 7 oktober 1939 till Köping i Västmanlands län, där de bosatte sig på Drottninggatan 36. Morbror Sven skrevs in som järnarbetare i flyttningslängden.  

Mammas Salsbäck

Nyårsafton 1943 gifte sig mamma och pappa, Herbert Nilsson (1906–1952), i Jonsbergs prästgård. Hans fullständiga namn var Knut Nils Herbert. Kriget rasade i Europa och pappa var en tid inkallad och tjänstgjorde i Norrland. Efter giftermålet arrenderade de Salsbäck av mormor och morfar.

Salsbäck 1:3 var vid den tiden av ordinär storlek och standard jämfört med Jonsbergs bondgårdar i övrigt. Enligt den rapport som pappa skickade in till Jordbruksräkningen 1944 bestod gården av 14 hektar täckdikad åkermark, 19 hektar skogsmark, 3 hektar slåtteräng samt 4 hektar övrig mark, totalt 40 hektar. Morfar tycks inte ha investerat i några av de maskiner han sett och imponerats av i Nordamerika, kanske tyckte han de kostade för mycket. I avsnittet om ”Större redskap och maskiner” har pappa fyllt i: radsåningsmaskin, självbindare, slåttermaskin, hästräfsor på hjul och släpräfsor. Gödselstaden var av cement och vatten fanns indraget i ledning till ladugården.

Av formuläret framgår vidare att, bostadshuset saknade såväl vatten som avlopp. Vatten fick hämtas i en källa, slaskvattnet bäras ut och vid behov fick man uppsöka utedasset. Det var inte alls ovanligt i Jonsberg i början av 1940-talet. Telefon fanns och el-ledningar var på gång. Uppgifterna skickade pappa in den 10 september 1944 och undertecknade med sin vackra handstil.17

Pappa var näst äldst i en syskonskara på inte mindre än nio barn. Så stora familjer började bli sällsynta vid den här tiden. Föräldrarna, min farmor och farfar, hette Selma Kristina Johansson (1878–1968) och Jon (John) Richard Nilsson (1876–1963).

När farfar kom till världen, som John Richard, bodde föräldrarna i Kättinge. Pappan var ladugårdsarrendator och hette Nils Magnus Nilsson (1841–1914). Mamman, Inga Stina Jonsdotter (1832–1885) var hela elva år äldre än maken. Innan farfar han fylla tio år avled hans mamma 1885 i vattusot. Både morfar och farfar blev således moderlösa i unga år. Familjen flyttade runt åtskilliga gånger mellan adresser i Häradshammar, Östra Ny och Rönö. Vid en av dessa flyttningar ändrade prästen i Östra Ny 1877 stavningen från John till Jon, och så förblev det.

Nils Magnus Nilsson gifte aldrig om sig utan svarade ensam för farfars fostran samtidigt som han arbetade på den ena gården efter den andra. Farfar var nog lättfostrad för jag minns honom som en ytterst ödmjuk, snäll och vänlig person.

Vid sexton års ålder tog farfar anställning som dräng på Stora Hummelvik i Rönö. Nya drängplatser följde i Rönö och Mogata och åter Rönö. Där, på Börsbo gård, mötte han Selma Kristina Johansson. De blev ett par och gifte sig i Rönö den 1 juni 1903.

Farmor var dotter till ”fiskar´n i Gottenvik”. Fiskaren hette Johan Peter Johansson (1839–1927). Han var född och uppväxt i Skällvik och gift med Charlotta Fredrika Persdotter (1849–1924) med rötter i Sankt Anna. Även deras föräldrar och tidigare generationer kom från bygderna söder om Vikbolandet i Hammarkinds härad: Mogata, Börrum, Skällvik. Äktenskapet mellan Johan Peter och Charlotta Fredrika välsignades med inte mindre än nio barn, och farmor var i mitten av den skaran. Vid arton års ålder började hon som piga på Börsbo gård i Rönö, och flyttade några gånger mellan Rönö och Jonsberg före giftermålet 1903.

Farmor återvände till Gottenvik i juni 1904 tillsammans med farfar och dottern Elsa Margareta (faster Elsa f. 1903). Farfar jobbade först som daglönare vid Gottenviks säteri och senare i Ödebo. År 1907 flyttade familjen, som nu utökats med min blivande pappa, till Gåsåker där farfar blev hälftenbrukare.18 Ett hälftenbrukskontrakt för Nummer 2 Gåsåker Rusthåll undertecknades av gårdens ägare Emelie Pettersson och farfar den 26 januari 1907. Farfar kallade sig John och inte Jon som kyrkböckerna säger. Kontraktet reglerade i 18 punkter respektive parts rättigheter och skyldigheter.19

Hälftenbruket innebar att farfar och Emelie delade på skörden efter att sex lass hö reserverats för brukarens dragare. På motsvarande sätt delade man på ”hemmanets alla skatter och onera”. De hade dessutom gemensamt bete i hagar och äng. I övrigt innehöll kontraktet mest skyldigheter för farfar. Han skulle till exempel utan ersättning och efter tillsägelse ”lemna behöfliga skjutsar med 1 häst”.  Vidare skulle han bland annat stå för stängsel och gärdsgårdar, fylla vedboden inför vintern, gräva diken samt röja i skog och beteshagar. Vägarnas skötsel var likaså farfars ansvar och däri inbegreps även broar samt ”båt och landningsbryggan vid sjön”.

Farfar, farmor och deras barn fick disponera den äldre stugbyggnaden innehållande stuga, kök och förstuga samt bod. Till brukarens disposition stod också: ”fähus, vagnshus, stall med foderskulle, del i loge, källare och vedbod, svinstia och afträdeshus”

Efter Gåsåker arrenderade farfar i tur och ordning Brytsebo nedergård, Håcklö, Önsätter och Möckeläng. På ålderns höst köpte och bosatte sig farmor och farfar i Fredkullen, bara ett stenkast från hans föräldrahem i Kättinge. Och däremellan ligger Jonsdal, där morfars pappa Johan och ”farmor Klara” framlevde sin sista tid.            

Mamma och pappa fick bara åtta år tillsammans. Den 6 juni 1952 förolyckades pappa i arbetet med vält och hästar på yttre ängarna (Storängen). Jag hade just fyllt sju år, Lena skulle bli nio till hösten. Tunga dagar följde som blev till veckor, månader och år. En marsdag 1953 hölls auktion. Det var hemskt. Jag höll mig inomhus ville inte se när djuren såldes och leddes ut ur ladugården. Saknaden och sorgen efter pappa gör sig fortfarande påmind, mer än sjuttio år senare. De vuxna övervägde olika alternativ för gårdens framtid. Det slutade med att vårt Salsbäck utarrenderades 1953 till farbror Einar (Karlsson) i granngården. Redan samma höst dog morfar. 

Salsbäck på min tid

När andra världskriget väl var över följde goda tider för Sverige. Ekonomin blomstrade. Realinkomsterna steg år efter år, och folk fick det bättre. Industrins hjul snurrade allt snabbare, handeln frodades i kapp med transporter, privata tjänster och den offentliga sektorn. Kontoren fylldes med tjänstemän. Människor drogs fortsatt till städerna. Av pappas åtta syskon stannade till exempel bara tre på Vikbolandet. Två flyttade till Norrköping, en till Södertälje, en till Huddinge och allra längst bort, i Mårdsjön en bit utanför Östersund i Jämtland, hamnade faster Stina.  

Socialdemokratiska regeringar och riksdagar genomförde en räcka av sociala reformer till gagn för svagare grupper i samhället. Gymnasier och universitet öppnade sina portar för allt bredare lager av ungdomar. Reformerna gjorde det möjligt för en läshungrig och studiemotiverad bondson på landsbygden att ta såväl real- som studentexamen och även fortsätta till universitet, avlägga doktorsexamen och bli professor.

Redan före 1900-talets två världskrig hade Sverige börjat elektrifieras men utbyggnaden gick med måttlig fart. Till vårt Salsbäck kom elen i början av 1940-talet tillsammans med telefonen. Den knastriga och svåravlyssnade kristallmottagaren kunde därmed ersättas av radioapparaten med avsevärt bättre ljud. Med elen följde också snart elektriskt drivna hushållsapparater som el-spis, tvättmaskin och kylskåp. Och inför OS i Rom 1960 köpte mamma vår första TV. Samtidigt blev bilen nästan var mans egendom och en symbol för frihet och möjligheter.

Jonsbergs socken fortsatte att minska i folkmängd, precis som svensk landsbygd i allmänhet. Jordbruket sysselsatte allt färre. Fast anställda drängar och pigor minskade i antal, istället lejde man arbetskraft tillfälligt under arbetstoppar som vid höskörden. Motoriseringen drevs vidare. Traktorn ersatte hästarna. Självbindare byttes mot traktordragna skördetröskor som snart blev självgående. Personbilen gjorde stadsresorna fler, enklare och bekvämare. Småjordbruk lades ned i ökad takt. Det var storskalighet som gällde.

Salsbäck 1:3 med sina 13 hektar åker och 27 hektar skog motsvarade inte tidens krav på stordrift. Gården förblev utarrenderad efter mormors bortgång 1971, då mamma tog över som ägare. Sören Glimnér tillträdde som ny arrendator för båda Salsbäcks-gårdarna efter att Einar Karlsson pensionerat sig 1979. Och våren 2026 skrev vi arrendekontrakt med Henrik Petersson. Vårt Salsbäck är kvar i släkten även efter mammas bortgång 1999. Vi är den sjätte generationen, och åttonde hemmansägaren sedan början på 1800-talet.

  1. Arkiv digital: Björkekinds och Östkinds domsaga, Bouppteckning FIIIa:1 s.357 Lena Alexandersdotter. ↩︎
  2. Arkiv digital: Bråbygdens domsaga, Bouppteckning FII:7 (1914–1915) s. 449 Nils Olof Nilsson. ↩︎
  3. Arkiv digital: Bouppteckning Björkekinds och Östkinds domsaga FIII a:3 nr 1199 (1884) Johan Pettersson. Köpen avsåg: 1 mantal skatte Wisten , ¼ mantal skatte Södra Linneberga, ½ mantal frälse Södra Linneberga, ½ mantal skatte Salsbäck. Privat arkiv: Salsbäck, Köpekontrakt för Salsbäck i privat arkiv. ↩︎
  4. Arkiv digital: Björkekinds och Östkinds domsaga, Bouppteckning FIII: a2, s. 1505–1509, Nils Olofsson 1881. ↩︎
  5. Arkiv digital: Björkekinds och Östkinds domsaga, Bouppteckning FIII: a3 s. 1199 Johan Pettersson. ↩︎
  6. Arkiv digital: Björkekinds och Östkinds domsaga, Bouppteckning FIII: a6 s. 1063 Maria Helena Johansson. Se även Bouppteckning FIIIa:6 s. 1545 Johan Albert Johansson. ↩︎
  7. Privat arkiv: Salsbäck, Köpekontrakt Salsbäck 1899. ↩︎
  8. Arkiv digital: Björkekinds och Östkinds domsaga, Bouppteckning FIIIa:8, s.413 Beda Charlotta Pettersson. ↩︎
  9. Längst tycks Visten ha behållits som fick ny ägare 1948. Gårdarna i Södra Linneberga övertogs av arrendatorn Aronsson på Visten, och Norra Linneberga avyttrades 1923. ↩︎
  10. Lantmäteriet: Lantmäterimyndigheternas arkiv 05-JON-151 syneförrättning 1910. ↩︎
  11. Sveriges bebyggelse, Östergötlands län s. 198. ↩︎
  12. ”Farmor Klara” var näst äldst av sju syskon. I bouppteckningen efter henne nämns dock bara fyra. (Arkiv digital: Bråbygdens och och Finspånga läns domsaga FII:6 (1953) s. 445, Klara Matilda Nilsson f. Andersson). Hennes yngste broder Gerhard Gustavsson (1876–1971) flyttade 1920 till Möddebo med hustru Tekla och en stor barnaskara. Han köpte gården av Vikbolandsbanan och sålde den 1934 till Gunnar Brandel på Jonsbergs gård. Därefter bosatte han sig med familjen först i Kronhagen och därefter i Hagerstorps skola innan de 1948 flyttade till Söderköping. ↩︎
  13. Oskar Nilsson, ”En amerikaresa för 50 år sedan”, Jonsbergs tidning 1953. ↩︎
  14. Leander Carlsson ägde cirka 130 ha jordbruksmark och brodern Alfred Carlsson cirka 65 ha. Det kan jämföras med Skallgärdets 35 ha jord och 20 ha skog. ↩︎
  15. Lars Nilsson, ”Morfar i Nordamerika”, opublicerat manuskript. ↩︎
  16. Johan Nilsson (1851–1922) slutade som bonde 1911. Han och hustrun flyttade först till Hovgren och 1912 vidare till Jonsdal i Kättinge. Han avled dagen före julafton 1922 i magkräfta på Söderköpings lasarett. Jonsdal var vid den tiden taxerat till 5 000 kronor (Arkiv digital: Bråbygdens domsaga FII:11 (1922–23) s. 853, Johan Nilsson). ↩︎
  17. Arkiv digital: Jordbruksräkningen 1944, bild 9500. ↩︎
  18. Begreppet ”hälftenbrukare” har tolkats på flera olika sätt. Det är känt sedan medeltiden och betydelsen kan ha varierat både över tid och mellan platser. En tolkning är att hälftenbrukaren arrenderade en gård med storleken ½ mantal. En annan variant är att brukare och ägare delade på gårdens avkastning, hälften var. Man kan även möta begreppet fjärdedelsbrukare som för Rappestads socken i närheten av Linköping använts för brukare som hade rätt till en fjärdedel av skörden. (Anbytarforum, aforum.genealogi.se) Enligt finsk förvaltningshistorisk ordbok avsåg hälftenbruk ursprungligen att brukaren fick hälften av gårdens avkastning. Senare blev det vanligt att ägare och brukare dessutom delade på kronoskatten och andra statliga avgifter och betalade hälften var. (Fho.sls.fin) Det stämmer väl med förhållandena i Gåsåker. ↩︎
  19. Privat arkiv: Salsbäck, Hälftenbrukskontrakt för Hemman No2 Gåsåker Rusthåll 26/1 1907. ↩︎