Skogsdelning och skiften av granngårdar

När Österskogen skiftades 1823

Vid mitten av 1820-talet, när de båda Olof Nilsson i Salsbäcks by var i sin fulla krafts dagar, genomfördes flera skiften i grannskapet som på varierande sätt kom att påverka deras gårdar. Det började 1823 med Österskogen.

Österskogen, i äldre tid kallad Hopskogen, var ett omfattande skogsområde som sträckte sig bakom Kvistom och nuvarande Jonsdal samt de två båtsmanstorpen Löktorpet och Malörtstorp via Ingelsboängen vidare ända bort mot Lövdal och Äspdal. Det var oskiftad skogsmark på drygt 200 tunnland, eller 100 hektar, som gränsade till flera hemman, förutom Salsbäck även Granebo, Gummetorp, Gässlingsbo, Lövdal och Äspdal.

Åtta personer deltog som jordägare i förrättningen bland dem Olof senior och Olof junior från Salsbäck. Den senare ägde, som vi redan sett, tillsammans med svågern Måns Jonsson Äspdal och Gässlingsbo förutom sin egen del i Salsbäck. Han hade därmed tre gårdars intressen att bevaka. En del av Lövdal ägdes av omyndiga barn till Måns Månsson och barnen representerades av sin förmyndare Nils Jonsson från Lunnebo. Ägare till den andra delen var Måns Jonsson från Djurstorp (Görstorp) med systrar och han var själv närvarande för egen och systrarnas räkning. Från Gummetorp kom Nils Persson och som ombud för änkan Anna Andersdotter, hennes son Anders Nilsson (1796), som arbetade som dräng hos halvbrodern Olof junior i Salsbäck. Granebo var frälsegård under Jonsbergs säteri. Dess ägare hade skickat förvaltaren Petter Källgren.

Det var alltså en betydande skogsareal som skulle delas mellan många grannar enligt bestämmelserna för storskifte. Lantmätare Bergman hade av landshövdingen förordnats att genomföra skiftet. Vid sin sida hade han de gode män Jonas Persson i Kälebo och Lars Olofsson i Särstad. Skogen bedömdes vara av ringa värde och utgjordes till ¼ av mer eller mindre användbara mossmarker. 

Skog nyttjades vid den här tiden främst för husbehov, bland annat vedeldning för att värma bostadshusen och laga mat, men också för snickerier. Alla hus var till exempel byggda i trä liksom möbler och många redskap. Skogen tillhandahöll även de störar och slanor som behövdes för inhägnader, gärdsgårdar, höhässjor med mera. Från skogen hämtades vidare bär, svamp och ris. Dessutom hade skogen ett värde som betesmark för djuren under sommartid. Någon stor extern efterfrågan på timmer och andra skogsprodukter fanns ännu inte. 

Slutresultatet av Österskogens delning blev att respektive gård fick sitt berättigade skifte närmast i anslutning till ägorna. På Salsbäck föll drygt 34 av de 200 tunnlanden, dvs. ca 17 hektar. Nästan en tredjedel (drygt 61 tunnland) av hela Österskogen gick till frälsegården Granebo. För de övriga gårdarna blev utfallet: Äspdal drygt 40 tunnland, Gummetorp drygt 26 tunnland och Gässlingsbo drygt 17 tunnland. Överenskommelsen mellan jordägarna fastställdes på Östkinds häradsting den 8 oktober 1824.1

Skiften av Gummetorp 1824, Lövdal 1825 och Djäknetorp 1827

Åren närmast efter att Österskogen delades följde skiften av hemmanen Gummetorp 1824, Lövdal 1825 och Djäknetorp 1827. Salsbäck berördes som rågranne till alla tre gårdarna. Vanligen var det den yngre Olof Nilsson som representerade Salsbäcks by vid förrättningarna. 

Gummetorp

Delningen av Gummetorp började som ett storskifte men slutfördes som enskifte enligt 1803 års förordning. Enskifte innebar att gården delades i två jämbördiga halvor. Förrättningen inleddes den 14 juli 1824 med utstakning av rågångar mot granngårdarna. Troligen var det Olof Nilsson junior som deltog från Salsbäck. Namnteckningen under uppgörelsen påminner nämligen om hans signatur från andra samtida dokument.

Salsbäcks intresse gällde inte bara rågången. Olof menade även att grustäkten i backen, längs vägen mot nuvarande Appelberg, borde förbli gemensam för Salsbäck och Gummetorp. Från Salsbäcks sida ville man vidare även i framtiden få använda sig av ”den gamla vanliga vägen” över Gummetorp för att komma till sina yttre ägor och den nyligen skiftade Österskogen. Allt tyder på att Olof Nilssons synpunkter beaktades fullt ut.2

Lövdal

Efter Gummetorp stod Lövdal på tur att enskiftas. Första sammanträdet med rågrannar hölls den 15 augusti 1825. Salsbäcks båda Olof Nilsson var enligt protokollet närvarande. Olof junior hade som delägare av Äspdal och Gässlingsbo även att bevaka dessa rågrannars intressen.

Rågången mellan Lövdal och Salsbäck gick enligt hävd i flera bukter. Nu föreslog lantmätaren att den skulle rätas så mycket som möjligt utan att någon part förlorade på det. Deltagarna gick ut i markerna och stakade ut den nya gränsen. Av skifteskartan att döma lade man ut en rät linje från den punkt där Lövdals, Salsbäcks och Mönnerums ägor möttes till det ställe där Gässlingsbos marker anslöt. Tidigare ojämnheter utjämnades på så sätt. Den nya gränsdragningen innebar ett visst ägoutbyte mellan Lövdal och Salsbäck samtidigt som ansvaret för gärdesgårdar och hägnader flyttades mellan dem. Förändringen tycks ha genomförts till allas belåtenhet.3

Djäknetorp

Storskiftet av Djäknetorp inleddes den 28 maj 1827 och den 11 juni var det dags för rågångsdragning. Djäknetorp bestod av två enheter: en ¾ frälsegård och en 3/8 kronogård. Båda hemmanen ägdes av bröderna Nils (1797) och Jonas Alexandersson (1807) även om den äldre av dem hade flyttat till Rönö 1825. De var bröder till Kerstin Alexandersdotter i Salsbäck som var gift med Olof Nilsson den äldre. Djäknetorp gränsade mot inte mindre än nio gårdar. Flera av dem var frälsehemman under Broxviks respektive Jonsbergs säteri.

Rågångsdragningen den 11 juni försenades av att ägaren till Jonsberg med underlydande hemman, löjtnanten, högädle, herr Swartz infann sig först efter flera timmar. När lantmätare Gustaf Grewell och övriga närvarande väntat i två timmar tröttnade de och lantmätaren inledde förrättningen. Enligt 1783 års storskiftesförordning kunde ett skifte mycket väl äga rum även om inte alla berörda var närvarande.

Lantmätare Grewell föreslog att rågångarna skulle följa ”gammal hävd” till vilket alla närvarande samtyckte. Det innebar för Salsbäcks del att gränsen, liksom tidigare, kom att gå längs ån genom den då nästan igenvallade Mönnerumssjön. Salsbäcks by företräddes av ”välförståndige” Olof Nilsson den yngre. Han var dessutom förmyndare för omyndige Jonas Alexandersson (1807) som var en av de två delägarna i Djäknetorp. Kanske kände sig den äldre Olof Nilsson jävig genom det nära släktskapet med bröderna och lät grannen ensam representera gården. Men även Olof junior hade dubbla intressen, dels förmyndare i Djäknetorp dels gårdsägare i Salsbäck.4

  1. Lantmäteriet: Lantmäterimyndigheternas arkiv, 05-HÄR-99 Storskifte 1824 Österskogen. ↩︎
  2. Lantmäteriet: Lantmäterimyndigheternas arkiv 05-JON-76 Enskifte 1824 Gummetorp. Se vidare Gummetorp. ↩︎
  3. Lantmäteriet: Lantmäterimyndigheternas arkiv 05-JON-77 Enskifte 1825 Lövdal. ↩︎
  4. Lantmäteriet: Lantmäterimyndigheternas arkiv, 05-JON-82 Storskifte 1828 Djäknetorp. ↩︎