Kronans ständiga brist på likvida medel hade lett fram till att de stående jordskatterna (årliga räntan) överlämnats till adeln som förläningar, förpantningar eller lön. Förpantade räntor utgjorde säkerheter för de lån som adeln bisträckte kronan med. Adelsmän som tjänstgjorde inom förvaltning och krigsmakt kunde tilldelas skatten från enskilda bondgårdar som ersättning för sitt arbete. Den frikostiga donationspolitiken medförde att böndernas ställning gentemot adeln försvagades alltmer. Därtill pressades bönderna av extra pålagor utöver de vanliga skatterna för att finansiera krigen. I längden blev situationen ohållbar både för kronan och bönderna. Med stöd av bondeståndet genomförde därför Karl XI en skattereduktion på 1680-talet.
Genom reduktionen tog kronan tillbaka de hemman som donerats, förlänats eller på annat sätt lämnats över till adeln, liksom förpantad årlig ränta från skatte- och kronohemman. De i Jonsberg återtagna säterierna med underlydande frälsehemmanen återlämnades dock efter en kort tid mot att de inordnades under det samtidigt reorganiserade indelningsverket.
Även den återtagna årliga räntan från skatte- och kronogårdar kom genom reduktionen indelningsverket tillgodo. Skatten från vissa hemman tilldelades således militära eller civila befattningshavare som lön. Andra gårdar blev rusthåll och skulle hålla kronan med utrustade ryttare. Ytterligare andra fick rollen som augmentshemman.1 Vidare gjordes i kustnära socknar en indelning i båtsmansrotar där varje rote hade att rusta såväl en ordinarie båtsman som en fördubblingsbåtsman och förse båda med var sitt torp. Samtidigt behöll kronan den årliga räntan från några gårdar intakt, ”immediate crono”.
Alla hemman tilldelades någon uppgift inom ramen för indelningsverket som finansierades genom grundskatterna, dvs. den årliga räntan och kronotiondet (se ovan). Infanteriet fick sina soldater genom ett roteringssystem motsvarande flottans rekrytering av båtsmän.
Det var först efter en genomgripande skattereform som indelningsverket kunde avvecklas strax efter sekelskiftet 1900 och allmän värnplikt införas. Skattereformen innebar även att det blev obligatoriskt att årligen lämna en självdeklaration över sina inkomster. Inkomstskatt blev därefter ett viktigt inslag i statsbudgeten.
I Jonsberg genomfördes reduktionen i två omgångar. Det första återtagandet av förlänade och förpantade gårdar ägde rum 1683 och var riktat mot ätten Ulfsparre. De fick lämna tillbaka sina säterier Broxvik och Jonsberg samt alla hemman som de förlänats, bytt till sig eller fått pant på den årliga räntan. Säterierna och hemmanen fick de strax tillbaka, mot att Broxvik blev skattesäteri och rusthåll för Östgöta Livkompani. Skatten från gårdarna i Mönnerums by behöll dock kronan och reserverade för Östgöta Kavalleri. Den större gården på 12 öresland blev ett reservhemman och den något mindre på 8 öresland blev militärt avlöningshemman eller ”fördelshemman” enligt tidens terminologi.
Den kungliga reduktionskommissionen återvände till Jonsberg 1687. Åtgärderna var då riktade mot 1651 års stora donation till pfalzgreven Johan Casimir. Kronan återtog årliga räntan från alla de hemman som efter Casimirs död 1652 förpantats till Margareta Adler med arvingar. Däremot fick Axel Lillie och hans arvingar fram till 1716 behålla skatten från de fyra styrmanshemman som efter Casimirs död förpantats först till de la Gardie och senare Lillie. Förutom Ulfsparre och Lillie fick även Gottenviks säteri behålla sina underlydande hemman.
Genom reduktionen återgick fördelningen mellan krono, skatte och frälse till att vara ungefär densamma som före 1651. Adeln ägde fortsatt omkring 60 procent av alla hemman i Jonsberg och resterande 40 procent var av skatte- eller krononatur. Samtidigt med reduktionen reorganiserades, som vi sett, det äldre indelningsverket med anor från Gustav Vasas tid. För Jonsbergs del innebar det att tre rusthåll inrättades samtliga tillhörande Östgöta Livkompani. Rusthåll 1 placerades i Isnäs, nummer 2 i Gåsåker och det tredje på Broxviks säteri. Öbbnebo och Hagen blev augmentshemman till Isnäs. Dröstorp och Stenvik fick motsvarande uppgift för rusthållet i Gåsåker. Ett femte augmentshemman tillkom i Gässlingsbo och tillhörde rusthåll 7 i Sörby i Häradshammar. Förutom dessa rusthåll och augment anvisades fyra gårdar som lönehemman, nämligen, Möckeläng, Glovshult, Estorp och, som vi redan sett, ett av de två hemmanen i Mönnerums by.
- Ett rusthåll skulle förse kavalleriet med häst, ryttare och utrustning. De rusthåll som inte bedömdes som tillräckligt ekonomiskt bärkraftiga fick rätt att uppbära räntan från ett eller flera vanligen närliggande hemman. De senare kallades augmentshemman. ↩︎