Efter fyra sekler av kyla började temperaturen stiga omkring år 800 e.Kr. och en lång period med varmare och torrare klimat tog sin början. Den kom att vara i fem hundra år, till mitten av 1300-talet. Klimatforskare talar om: ”den medeltida värmeperioden”.1 Förutsättningarna för jordbruk och boskapsskötsel förbättrades. Mer åkermark togs i bruk och våtmarker torkade ut. Skördarna blev rikligare. Folkmängden ökade. Ödelagda trakter befolkades på nytt.
Inom det svenska jordbruket skedde samtidigt tekniska förbättringar. Träredskap som spadar, skyfflar, skovlar och spett började till exempel skos med järn. Dikesgrävning introducerades. Harven fick ett genombrott. Och efterhand utvecklades liar, skäror, årder och plog till effektivare redskap.2
Vid början av medeltiden var stora delar av östra Vikbolandet åter helt koloniserat.3 I Jonsberg tog utvecklingen längre tid. På liknande sätt som under bronsåldern spred sig koloniseringen sannolikt från väster mot öster, medan den mellanliggande ödeläggelsen gått i motsatt riktning.
Yttre Vikbolandet kallas i medeltida brev för ”Brythiamark”. Namnet tyder på obebodda trakter, åtminstone mycket glest befolkade bygder. Området tycks ha uppfattats som en allmänning där vem som helst kunde bryta ny mark för permanent bosättning och uppodling.4 Någon omfattande bebyggelse kan det inte ha varit frågan om, kanske enstaka hus, och egen sockenbildning saknades. Häradshammars socken, dit också Jonsberg hörde, är känd först från 1343. Dessförinnan hörde Brythiamarken till Husaby (Östra Husby) socken och inkluderade även Kvarsebo på andra sidan Bråviken.
Sannolikt var det först under medeltiden som Jonsberg åter började bebyggas och befolkas i större skala och mer permanent. De medeltida handlingarna från 1300- och 1400-talen innehåller namn på ett trettiotal gårdar i Jonsberg. Dessa bör ha anlagts senast under medeltid. Och det kan naturligtvis ha funnits gårdar som inte är nämnda i bevarat källmaterial. De kända medeltida gårdarna utgör knappt hälften av de hemman som är registrerade i 1500-talets fogderäkenskaper.
Gårdsnamnen kan också ge viss ledning för en bedömning av bosättningens ålder. Ändelserna -inge, -stad och -by tyder på äldre bebyggelse. I 1500-talets fogderäkenskaper förekommer inga sådana ändelser i Jonsberg. Däremot finns det två -inge i Häradshammar: Hylinge och Kättinge, och tre vardera i Östra Husby respektive Östra Stenby. Ändelserna -stad och -by är än rikligare förekommande utom i Jonsberg, där de helt saknas. Även i Rönö och Östra Ny är de tre ändelserna ovanliga, dock en -stad i Rönö och två -by i Östra Ny.5
Mycket tyder på en relativt sen kolonisering och uppodling västerifrån av Jonsberg som avbröts under fimbulvintern och pesten i mitten av 500-talet. Det kan därefter ha dröjt ända till medeltiden innan folk mer allmänt åter började söka sig till våra bygder. Denna bakgrund kan ha bidragit till att Jonsberg till en början utvecklad en annan ägostruktur än grannarna Häradshammar, Östra Husby och Östra Stenby.
- Fredrik Charpentier Ljungqvist 2017, s. 151. ↩︎
- Det svenska jordbrukets historia, del 2 (1999), s. 43ff. ↩︎
- Klas-Göran Selinge 1986, s. 83. ↩︎
- Gösta Franzén, Bebyggelsenamnen i Östkinds härad (1984) s. 58. En person som kom från Brytiamarken lär ha kallats ”bryting” och gårdsnamnet Brytsbo har eventuellt sitt ursprung därifrån. ↩︎
- Gösta Franzén, Vikbolandets by- och gårdsnamn (1937) s. 10 ff. ↩︎