Orsaken till avfolkning och kanske ödeläggelse av Jonsberg under järnåldern kan ha varit klimatförändringar. Temperaturen föll kraftigt under den köldvåg som svepte fram över Europa och resten av världen från 300-talet till slutet av 700-talet e.Kr. Den har kallats för senantikens lilla istid.1 Samtidigt ökade nederbörden och låglänt terräng vattenfylldes lätt och blev till träsk och sumpmarker. Förutsättningarna för jordbruk och boskapsskötsel försämrades, särskilt i perifera och vattenrika bygder som Jonsberg. Boskapen måste nu hållas inomhus en stor del av året.
Läget försvårades ytterligare genom ett stort vulkanutbrott 536, någonstans i Europa. Himlen förmörkades och dag blev till natt. Det dröjde över ett år innan askmolnet hade skingrats så pass att solljuset började sippra igenom. Människorna levde under dagtid i ständig skymning. Uppskattningsvis sjönk medeltemperaturen sommartid med flera grader och vattenståndet steg. I spåren följde missväxt och svält.
Ett nytt och kanske ännu värre vulkanutbrott inträffade 540 troligen i Mexico, och 547 var ytterligare en vulkan aktiv. Nedkylningen till följd av vulkanutbrotten är den starkaste vi känner till från de senaste två tusen åren. Sverige och länderna runt Östersjön drabbades hårt därav. Effekterna var på vissa håll kännbara under årtionden. Många bosättningar övergavs helt, inte minst i Norrland och på sydsvenska höglandet. Skogen tog över uppodlade marker.
Inte nog med vulkanutbrotten. Svält och kyla satte ned människors motståndskraft och 541 bröt den justinianska pesten ut med början i östra Medelhavsområdet och rötter i Centralasien. Farsoten varade i årtionden och återkom i vågor ända fram till 700-talets mitt. Pesten och nedkylningen beräknas ha tagit livet av minst 1/3 av Europas befolkning. Det är ungefär samma andel som vid 1300-talets mitt lär ha fallit offer för Digerdöden.
För Sveriges del har andelen döda uppskattats till hela 50 procent, alltså hälften av befolkningen skulle ha avlidit till följd av istiden och pesten. Klas-Göran Selinge har funnit att endast 33 av 185 gravfält på mellersta Vikbolandet användes genom hela järnåldern.2 Liknande resultat når Gunnar Peterson när han sammanfattar sin doktorsavhandling om Vikbolandets järnålder. Han menar att bebyggelsen vid övergången mot yngre järnålder (ca 550–1050 e.Kr.) minskade med minst en tredjedel.3 Sannolikt drabbades även Jonsberg av denna globala katastrof. Eventuellt kvarlevande bosättningar kan ha övergivits när kylan slog till och vattnet steg. Man kan tänka sig att ödeläggelsen skedde omvänt mot kolonisationen, alltså från öster mot väster.
Ett alternativt namn på den här tiden, hämtat från de isländska sagorna, är fimbulvinter. I poetiska Eddan talas det om att snö yr från alla håll, sträng kyla och vassa vindar. Men också om tre vintrar i följd utan somrar emellan, och att solen har slukats av ett odjur. Berättelsen har tolkats på olika sätt genom åren. Enligt nutida uppfattning kan Eddan mycket väl beskriva nedkylningen vid mitten av 500-talet.4
På liknande sätt som Eddan berättar finska Kalevala om att solen rövats bort av onda makter, vilket medfört kalla somrar, missväxt och svår nöd. Även runorna på stenen i Rök lär tala om en försvunnen sol med åtföljande dramatik.5
- Fredrik Charpentier Ljungqvist, Klimatet och människan under 12 000 år (2017), s. 126–148. ↩︎
- Klas-Göran Selinge, ”Reviderad karta – reviderad forntid? Om gravfält och bebyggelse på Vikbolandet”, Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 11 1986, s. 96. Selinge sätter dock inte nedgången i relation till förändrat klimat. Det är först senare man börjat tänka i sådana termer. ↩︎
- Gunnar Peterson, Bebyggelsen på Vikbolandet i Östergötland från yngre romersk järnålder till omkring år 1600 (2025) s. 252–253. ↩︎
- Bo Gräslund, ”Fimbulvintern, Ragnarök och klimatkrisen 536–537 e.Kr.” Saga och sed 2007. ↩︎
- Henrik Williams, Rökstenen och världens undergång (2021), s. 9ff. ↩︎