I jordeböckerna från 1500- och 1600-talen representerar, som vi sett, varje hemman ett helt eller ibland ett halvt mantal. Det var samtidigt förbud mot hemmansklyvning dvs att dela upp ett hemman i mindre mantalsdelar. Förbudet hade införts redan under medeltiden men mot slutet av 1600-talet började det tillämpas mindre strikt. En förordning från 1684 medgav ¼ mantal som lägsta hemmansdel. Och från 1700-talets mitt tilläts ännu lägre mantal. Snart efter den första förordningen började bönderna klyva sina hemman i två, tre eller ännu fler enheter. Det kunde, som i Salsbäck, vara två syskon (Olov Sevardsson och Brita Sevardsdotter) som delade fädernegården mellan sig så att den bestod av två halva mantal istället för ett helt.
Redan tidigt på 1600-talet fanns det hela hemman med mer än en mantalsskriven bonde. Så var fallet för lotshemmanen Arkö och Gränsö i 1642 års mantalslängd, men också för Utsätter och Kälebo. Fram mot seklets slut (1695) var såväl Arkö som Gränsö delade mellan fyra bönder. På lotshemmanen Lindöja och Lindö var samtidigt två respektive tre bönder mantalsskrivna. I Utsätters by hade antalet bönder ökat från två till fyra (fem) mellan 1642 och 1695. Möckeläng, Mönnerum, Rösätter och Öbbebo var andra hemman med mer än en bonde. Totalt hade ett tiotal hemman i Jonsberg klyfts före 1700. KOLLA
Ett hemman som delades mellan exempelvis tre bönder kom således att bestå av tre hemmansdelar eller brukningsenheter mot tidigare en. Till en början rådde god överensstämmelse mellan antal brukare (bönder) och antal brukningsenheter. Men med tiden blev de inte helt ovanligt att en bonde brukade mer än en enhet. Förutom skötseln av sin egen gård (enhet) kunde han arrendera mark i den egna byn eller i någon grannby och på så sätt odla två eller flera brukningsenheter. Antalet brukningsenheter blev således större än antalet brukare. Men även brukningsenheterna blev färre när två eller flera lades ihop till en ny och gemensam enhet.
Ett hemman som delades mellan exempelvis tre bönder kom således att bestå av tre hemmansdelar eller brukningsenheter mot tidigare en. Till en början rådde god överensstämmelse mellan antal brukare (bönder) och antal brukningsenheter. Men med tiden blev de inte helt ovanligt att en bonde brukade mer än en enhet. Förutom skötseln av sin egen gård (enhet) kunde han arrendera mark i den egna byn eller i någon grannby och på så sätt odla två eller flera brukningsenheter. Antalet brukningsenheter blev således större än antalet brukare. Men även brukningsenheterna blev färre när två eller flera lades ihop till en ny och gemensam enhet.
Källa: Digitala forskarsalen: Mantalslängder Jonsberg 1642–1820. Arkiv digital: Jonsbergs kyrkoarkiv 1817–1951, Husförhörslängder /församlingsböcker.
Under 1700-talet och fortsatt in på 1800-talet tilltog hemmansklyvningen och nådde sitt maximum omkring 1820. Antalet brukningsenheter eller hemmansdelar uppgick då till cirka 120. Kälebo by var som mest delad på tio brukningsenheter. Andra stora byar var Arkö och Gränsö med upp till nio respektive åtta delägare, samt Brytsebo och Utsätter som vardera en tid var delade mellan åtta bönder. Då vissa bönder brukade mer än en enhet blev antalet brukare efter hand något färre än antalet brukningsenheter (se diagram).