De svenska bondgårdarna klassificerades länge efter jordnaturer av vilka skatte, krono och frälse är de mest kända och som överlevde fram till 1900-talet. De olika jordnaturerna växte fram under medeltiden och förutom skatte, krono och frälse fanns ursprungligen ytterligare ett tiotal som: stubbe, sämje, kyrko, präste, prebende, kloster, arv och eget, häradstorp, kronotorp med flera. Jordnaturerna skilde sig åt främst ifråga om beskattning och besittningsrätt. De angav vem som hade rätt att uppbära hemmanets årliga ränta (skatt).
I fogderäkenskaper och jordeböcker behöll hemmanen länge sina äldre jordnaturer även när ägandeförhållanden ändrades. När kronan på 1500-talet genom reformationen tog över egendom som tillhört katolska kyrkan och klostren behöll berörda hemman således sin gamla jordnatur. Samma sak med de hemman som kronan på 1600-talet förpantade till adeln. Jordeböckernas marginaler är fyllda med noteringar om förläningar och förpantningar.
Det dröjde fram till 1725 innan kronans jordeböcker reformerades så att de bättre motsvarade verkligheten. Antalet jordnaturer begränsades i princip till tre: skatte, krono och frälse. Samtidigt tillkom säterier och boställen som nya kategorier. Säterier hade tidigare redovisats under den jordnatur de härstammade ifrån, ifall de alls upptogs.1 Till boställen räknades prästgårdar och de hemman som beboddes av kronans tjänstemän, till exempel kronolänsmän och kronofogdar.
Förändrad skattelagstiftning kring sekelskiftet 1900 innebar att jordnaturerna hade spelat ut sin gamla roll och inte längre var av någon större betydelse.
- Äldre säterier ingår inte före 1725. I Jonsberg räknades Gottenvik och Hovgren som äldre säterier och saknas således. ↩︎