Skatte, krono och frälse är således de mest kända jordnaturerna med olikheter i beskattning och ägande. Skattebönderna ägde i princip själva sina gårdar och betalade årlig ränta (skatt) till kronan. En kronogård ägdes av kronan och brukaren (åbon eller landbon) betalade arrendeavgift (avrad) till kronan. Frälsegården löd under ett adligt gods och bönderna betalade arrende till godsherren och/eller gjorde dagsverken på godset (säteriet).
Adeln var i huvudsak befriad från skatt men var istället ålagd rustningstjänst, dvs. ansvara för krigsmakten och det militära försvaret av riket. Skattebefrielsen utsträcktes även till underliggande gårdar och i första hand rå- och rörshemman, med andra ord de hemman som låg inom säteriets rågångar mot granngårdar. Vilka hemman som skulle räknas till rå och rör var dock inte alltid självklart utan kunde bli föremål för förhandlingar. Och ibland kunde de ligga långt från huvudgården.
Skillnaderna mellan de tre jordnaturerna har varierat över tid och betydande inskränkningar i skatteböndernas rättigheter förekom till exempel på 1600-talet. Kronan kunde förläna inte bara kronogårdar utan även skattegårdar till adelsmän. Något besittningsskydd fanns således inte. I andra fall förpantades den årliga räntan till en adlig person, men bonden behöll formellt besittningsrätten. Sådana hemman kallades för skattefrälse, men i jordeböckerna förblev de skattegårdar.
En skattebonde kunde inte heller disponera sin gård som han ville. Kronans fogdar hade fram till 1734 rätt att kontrollera hur bönderna skötte sina gårdar och försäkra sig om att de kunde betala den årliga räntan (skatten). Misskötsel kunde leda till att bonden avhystes och gården betecknades som skattevrak. Samma rättighet tillkom de civila och militära befattningshavare vilkas lön utgjordes av den årliga räntan från specifikt angivna hemman. Skatteböndernas enda rättighet tycks under sådana förhållanden ha varit att bruka jorden mot att betala den årliga räntan.
På motsvarande sätt hade krono- och frälsebönder rätt att bruka sina hemman mot att de fullföljde sina skyldigheter gentemot kronan respektive adeln.
Skattehemman skulle dessutom helst behållas inom släkten generation efter generation. Alla arvtagare hade rätt till sin del av gården. För att bevara hemmanet intakt under en ägare krävdes därför inlösen av de övrigas andelar. Försäljning till utomstående var i princip inte tillåten. Släktingar hade alltid rätt till bördsköp. Denna rättighet levde kvar fram till 1863.
Det förekom dock att skattegårdar bytte ägare genom köp eller byten, och de kallades då för avlinge. Sådan jord kunde till skillnad från arvejorden testamenteras eller bortskänkas exempelvis till kyrkan eller kloster. Jord som förvärvats som avlinge kunde i nästa generation ärvas och därmed bli arvejord. När bönder bytte skattegårdar med varandra följde förpliktelser med från det gamla till det tillbytta hemmanet. Eventuella innestående arv kvarstod således.
Även krono- och frälsejord kunde övertas inom familjen, antingen av efterlevande söner eller av döttrar. Då gården inte var arvegods fanns inga formella krav på inlösen av syskon. I Jonsberg var det långt ifrån ovanligt att gårdar, skatte såväl som krono och frälse, fördes vidare inom släkten av kvinnor och deras ingifta makar.
Kronans bönder erbjöds på 1580-talet, under Johan III:s regeringstid, möjligheten att köpa bördsrätt till sina brukade hemman. I stort sett alla stubbe- och kronobönder i Jonsberg antog, eller tvingades anta, erbjudandet och köpen ägde rum 1583 och 1584. Det är fortfarande inte helt klarlagt vad bördsrättsköpen innebar och inte heller om de återkallades inom kort. I fogderäkenskaper och jordeböcker fortsatte dessa hemman att redovisas som krono, och bönderna betalade på samma sätt som tidigare avrad (arrende) till kronan. Se vidare nedan och bilaga 1.
Skillnaderna mellan skatte-, krono- och frälsejord har således inte alltid varit så stora. Generellt bör det ändå ha varit fördelaktigare att äga ett skattehemman än ett kronohemman och framförallt en frälsegård.
På 1700-talet, med start 1701, utfärdades flera förordningar som gav kronobönderna rätt att skatteköpa, dvs. friköpa, sina hemman och likt skattebönder betala skatt till kronan istället för som tidigare avrad (arrende). Sådana gårdar betecknades som kronoskatte och blev efterhand gängse förekommande, både i Jonsberg och annorstädes. Skatteköpen var ett sätt för kronan att stärka sina finanser efter de kostsamma krigen. Samtidigt menade man att jordbruket skulle kunna förbättras om bönderna själva ägde sina gårdar.
Skatteköpen skedde till en början genom ett auktionsförfarande inför häradsrätten. Den som lade högsta budet fick rätt att överta hemmanet. Bönderna hade således inte ensamrätt att köpa sina egna gårdar utan fick konkurrera med andra budgivare. Flera av de hemman som auktionerades ut inhandlades därför av ståndspersoner och andra stadda vid kassa. Den bonde som anmälde sin gård till skatteköp riskerade således att bli jordlös. Systemet gjordes om flera gånger, bland annat 1719, då en gårdsvärdering infördes som sänkte priserna.
Mot slutet av 1700-talet (1789) fick bönderna dessutom rätt att köpa allmän frälsejord. För ståndspersoner hade denna möjlighet öppnats 1723. Det ypperliga frälset, till vilket säterier räknades, var formellt förbehållet adeln fram till 1809. Verkligheten kunde dock föregå ändringar i regelverket. Särskilt förtjänta ofrälse ståndspersoner tilläts 1723 förvärva säterier och kunde redan dessförinnan få kungligt tillstånd. Och bönder har förekommit som ägare av allmän frälsejord från 1770-talet.
Adeln bejakade gärna sådana inskränkningar av deras gamla ensamrätt till frälsejord. Det innebar nämligen ökade konkurrens om jorden och stigande priser. Böndernas andel av rikets frälsejord växte genom dessa åtgärder från 1 till 11 procent mellan 1772 och 1809.1
Det förbud mot hemmansklyvningar som gällt sedan 1400-talet mildrades i slutet av 1600-talet, och besuttenhetsgränsen sattes 1684 till ¼ mantal. Ett hemman om ett mantal kunde därefter delas i som högst fyra delar och med olika brukare på var och en. Från 1747 blev det tillåtet med ännu lägre mantalsdelar, som till exempel 1/8 eller 1/16. Ej sällan var det syskon som delade fäderne- eller mödernegården mellan sig. På så sätt kunde fler familjer livnära sig på gårdens avkastning. Nyodlingar hade bidragit till att ett hemman kunde försörja mer än ett hushåll. Indelningen i skatte, krono och frälse var kopplad till adelns rustningstjänst, det militära indelningsverket och grundskatterna. När allt detta lades om kring 1900 var indelningen i skilda jordnaturer inte längre relevant.
- Det svenska jordbrukets historia, del 3, (2000) s. 96, 202ff. ↩︎