Det har dock funnits fler jordnaturer än skatte, krono och frälse. I 1500- och 1600-talens räkenskaper och jordeböcker träffar man bland annat på stubbehemman som var vanliga i Jonsberg. Men också sämje-, kyrko-, kloster- och prästehemman tillsammans med härads- och kronotorpare samt arv och eget-gårdar.
Stubbehemman
Stubbbehemman är en medeltida term som användes för gårdar som tillkommit på allmän mark genom att någon blivande bonde brutit mark, byggt hus, bosatt sig och börjat odlat på platsen. Kronan accepterade ett sådant nybygge mot skattebetalning på samma sätt som för en kronobonde. Stubbehemman var i själva verket ett slags kronohemman och det är under det namnet man senare hittar dem. I jordeböckerna lever dock begreppet stubbehemman kvar fram till 1715. I andra källor betecknades de redan vid 1600-talets mitt som kronohemman. ”Stubbe” syftar troligen på de trädstubbar som stod kvar efter att man röjt skog för den nya bosättningen. Och ordet ”stubbakarl” var synonymt med nyodlare.
Sämjehemman
Sämjehemman fanns av två slag. I skattesammanhang var det ursprungligen gårdar som tillsammans betalade en kollektiv skatt, var och en lika mycket. Beteckningen levde kvar även efter att skatteuttaget tilläts variera mellan berörda hemman. En annan form av sämjehemman uppkom när två bönder gemensamt brukade en gård utan att formellt dela upp den i mantalsdelar. Det var ett sätt att komma runt förbudet mot hemmansklyvning.
Kloster-, kyrko- och prästehemman
Avkastningen från vissa gårdar var fram till 1500-talets reformation reserverad för klostrens, den katolska kyrkans och prästernas behov och kallades för klosterhemman, kyrko- respektive prästehemman, men även för prebendehemman. Under den katolska tiden tillhörde kyrkan och klostren rikets största jordägare. Deras hemman var skattebefriade och räknades som andligt frälse till skillnad från adelns världsliga frälse. Genom reformationen överfördes således kyrkans och klostrens egendomar till kronan och berörda bönder betraktades och behandlades som kronobönder.
I Östkinds härad fanns hemman och utjordar som tillhört klostren i Vadstena, Vreta, Askeby och Alvastra. Det var gårdar som en gång i tiden donerats till klostren och efter reformationen hamnat under kronans förvaltning. I fogderäkenskaperna är de uppförda som respektive klosters hemman respektive utjord.1
Således hade Katarina Ingemarsdotter vid sitt inträde i Vadstena kloster i februari 1375 donerat bland annat halva Hylinge by till klostret.2 I mars samma år skänkte Ramborg Svensdotter i Agetomta (Furingstad) sin del i Fjärdingstad by till Vadstena kloster där hon samtidigt blev nunna.3
Arv och eget
Andra hemman ingick i Kungl. Maj:ts arv och eget. Begreppet går tillbaka till Gustav Vasa och det stora jordinnehav som han skaffade sig. Arv var bara en marginell del av gårdsinnehavet. Efter sin far ärvde Gustav Vasa cirka 90 hemman. Nästan hälften av Gustav Vasas mer än 5000 gårdar kom från reduktionen av kyrkans egendom. Sönerna Erik XIV, Johan III och Karl IX omvandlade en del av ”arv och eget” till kronogods medan andra hemman skänktes till adeln. Kungl. Maj:ts arv och eget bestod dock fortfarande i början av 1600-talet av tusentals hemman. Många av dem blev grunden för en omfattande säteribildning.
Härads- och kronomark
En ytterligare kategori var häradslandbor som var bosatta i torp på häradsmark. De kom senare att kallas för häradstorpare. Därtill kan läggas ”kronotorpstäder”, som utgjorde torp belägna på kronomark.
Skatte, krono och frälse
Med tiden koncentrerades redovisningen i jordeböckerna till de tre jordnaturerna skatte, krono och frälse. Stubbe-, semie-, krono-, kyrko- och prästehemman, liksom krono- och häradstorpare var alla olika former av kronojord som i jordeböckerna från 1725 upptas under rubriken kronohemman. Även klosterhemmanen var efter reformationen kronans egendom.
- Obebyggda utjordar och utängar finns från 1500-talet redovisade i kronans fogderäkenskaper. Ibland kan sådana ägor ligga på betryggande avstånd från huvudgården. En teori är att utjordar och utängar är rester från bebyggelse som ödelades under Digerdöden och efterföljande agrarkriser (se nedan). Se Olof Karsvall, Utjordar och ödegårdar (2016). ↩︎
- Digitala forskarsalen: Svenskt Diplomatarium, SDHK nr 10635. ↩︎
- Digitala forskarsalen: Svenskt Diplomatarium, SDHK nr 10661. ↩︎