Mot slutet av 1500-talet började hemmanen mantalsättas. Mantalet angav hur mycket en gård skulle betala i jordeboksränta eller skatt och var vad vi idag skulle kalla en stående fastighetsskatt. Vanligen handlade det om ett mantal per hemman. Men också halva mantal förekom. Och häradstorpen var taxerade till ¼ mantal.
En gård på ett mantal ansågs samtidigt tillräckligt stor för att kunna försörja en bonde och hans familj och hushåll. Mantalet var således inget ytmått, utan den areal som motsvarade ett mantal kunde variera beroende på jordmån och andra yttre omständigheter. Genom nyodlingar och förbättrade brukningsmetoder ökade avkastningen med tiden och ett mantal kunde gott och väl försörja två familjer och ibland ännu fler.
Skattegårdarnas storlek angavs till en början i öresland istället för i mantal. Liksom mantal angav öresland hemmanets förmåga att betala skatt. Av senare längder framgår att skattegårdar om fem öresland eller mer motsvarade ett mantal, och de under fem öresland värderades till ett halvt mantal. Inget hemman, varken skatte eller krono, kunde dock beskattas för mer än ett mantal.
Mantalet eller jordeboksräntan var långtifrån den enda skatt som bönderna hade att betala till kronan utöver kronotiondet. Därtill kom en lång rad extra skatter bland dem Älvsborgs lösen 1570 respektive 1613. Andra tillfälliga skatter som infördes under 1600-talet blev med tiden permanenta. Till dem hörde: byggningshjälp, boskapspenningar, dagsverkspenningar med flera. I början av 1700-talet slogs alla dessa permanentade, men från början tillfälliga, skatter samman och fördes 1718 in i jordeboken som mantalsränta och blev därmed en del av grundskatten.1 Mantalspenningen hade också börjat som en tillfällig skatt som togs ut som kvarntull när bönderna kom till kronokvarnen för att mala mjöl av sin spannmål. Det var lätt att undgå skatten genom att själv mala säden hemma på egen handkvarn. När kvarntullen därför inte gav kronan så stora inkomster togs den från 1642 istället ut som en permanent mantalspenning av varje vuxen man och kvinna. Denna avgift kom att ligga till grund för mantalsskrivningen som skedde i november varje år. De mantalspliktiga fördes socken- och gårdsvis in i längder som finns bevarade och ger oss än idag värdefull kunskap om vilka som bott på de olika bondgårdarna i bland annat Jonsbergs socken.
- Grundskatt var från medeltiden och fram till 1903 benämningen på alla ordinarie skatter som åvilade en jordegendom, förutom jordeboksränta och mantalsränta även kronotionde. Den senare skatten tillkom efter reformationen då 2/3 av kyrkans tionde överfördes till kronan. Se vidare: ”De svenska skatternas historia” på www.skatteverket.se. Även Lars Magnusson, Sveriges ekonomiska historia (1996), s. 95–96. ↩︎